Vår idrottslärare var sjuk och det visste inte vi, så istället för att röra på kropparna satt vi stilla och läste*. Ingen klagade, det var väldigt tyst, jag tror att de tyckte att det var skönt. De läste ”Bror Groda och Bror Padda”, ”Ottolina” (de älskar den – jag tycker att den är plåttrig och krånglig, men de öser kärlek över den och hanterar den varsamt, tjatar halvt ihjäl mig om del 3) och Katarina Von Bredow.
Själv läste jag ”Bonjour Tristesse” och under två 40 minuters-pass hann jag gott och väl läsa ut den (den var till hälften läst). Jag gillade den. Jag är inte förvånad, men jag tycker inte heller att det var självklart att jag skulle tycka om den. Inte minst utspelar den sig för dryga 50 år sedan. Jag brukar inte gilla sånt.
Jag tyckte först och främst om språket. Jag tycker inte att man behöver krångla till eller skala av språk alldeles tvärnaket för att det ska vara fint. Jag tycker att språk som är rakt på sak men inte onödigt tillspetsat är bäst, jag har läst så oerhört få författare som skriver volymiöst utan att jag blir generad. Typexempel: långa, kursiverade avsnitt riktade till Gud.
Att man sedan inte sympatiserar med huvudpersonen behöver inte vara ett problem. Författarinnan berättar galant sin historia och manövrerar sina karaktärer som brickor i ett spel, med en finess som såvitt jag vet är få 19-åringar förunnade. Jag vet inte mycket om Sagans liv, framförallt inte om henns liv innan ”Bonjour Tristesse” gavs ut, men jag gillar verkligen hennes något naiva Starlet-omskrivningar för sex, apropå språk som gör mig lite generad. Så följde kärlekens virveldans: rädslan som går jämsides med begäret, ömheten och raseriet, och den brutala smärta som föregick den över alltsammans triumferande njutningen. I sammanhanget fungerar det dock finemang.
* = för nytillkomna läsare: jag är klassföreståndare för en trea och undervisar i (bland annat) svenska som andraspråk i två treor.
3 kommentarer
Håller verkligen med, det är en fin bok med otroligt medvetet språk och den där coola, sparsmakade attityden, som är lite galen att tänka sig det är en nittonåring som har och förmått berätta en historia utifrån!
Oh, Bonjour Tristesse var en av de första vuxenböckerna (om den nu klassas som det – kanske är det en ung vuxen-bok? Jag har sett den i ung vuxen-hyllan på bibliotek och i bokhandlar) jag läste som väldigt ung. Den lämnade ett väldigt starkt intryck på mig. Mammas utgåva hette ”Ett moln på min himmel”, minns jag. Har även läst en annan Francoise Sagan som jag tyvärr inte minns namnet på, även den bra fastän den inte riktigt nådde upp till samma nivåer.
Jag gillade verkligen den första Ottolina-boken. Det behöver inte vara superbra, men så fort det finns flera betydelselager, metafiktion, intertextualitet och lite blinkningar hit och dit blir jag så nöjd.