En trettiofemårig man sitter på ett tråkigt hotellrum i Bryssel, i boken ”Bryssel”. Han är ensam. Tänker tillbaka på sitt liv, vad som hänt, hur han hamnat där. Berättar i minnesfragment om sig själv, andra människor han mött, de tar över berättandet ett tag, sen han igen, allt rörs ihop. Svårt att veta vad som är sant och vad som (kanske?) är i hans fantasi. Den tolvåriga flickan Fatima som bor i hotellrummet intill hans, till exempel. Som krafsar upp ett hål i väggen så att hon kan komma in i hans rum, varför då? Och kvinnan han skaffar barn med, hur otrolig verkar inte hon? Och när berättarrösten är en trettonårig flicka som bor i Bergen, Norge (med fönster mot biografen och kebabställena, det finns ju exakt)? I början när jag läser så försöker jag hålla koll på allt. Jaha, först det, sen åker han dit. Ni vet. Struktur i berättelsen, vilka är konflikterna, vad är oviktigt. Sen förstår jag att den strategin inte går så bra med ”Bryssel”. Man får istället läsa mer som här och nu, i dessa fragment. Ta dem för historier som sitter ihop, men inte alltid ana exakt på vilket sätt.
Det är trevligt på sätt och vis, bra språk, bra fragment, men för mig som vill ha en klar historia så läser jag igenom hela och sen undrar jag vad hände egentligen och vad var vitsen med boken? Ta inte det uttalandet på det hårdaste sättet, Mats Kolmisoppi skriver bra, men jag har svårt för den här sortens texter*. Jag vill ha mina konflikter, min karta över kopplingar hur och när, samt början, mitt och slut.
*Andra tycker mycket om det, och han har nått ära och framgång!
1 kommentar
Jag läste Jonas Thentes rec i Boklördag och gick igång som tusan på idén. Jag är ju, som ni vet, inte så noga med intriger, konflikter och dramaturgi; bara jag får mina två s är jag nöjd och glad. Och det jämntjocka grå på ett hotellrum i Bryssel (världens tråkigaste, mest anonyma stad? No offense, Brysselbor) låter som en fantastisk miljö.
Måste kolla upp!