Har ni tänkt på att London påfallande ofta fungerar som portal mellan den reella världen och mörka, hotfulla parallellvärldar i modern fantasy? Jag tänker spontant på China Miélvilles ”Un Lun Dun”, Neil Gaimans ”Neverwhere” och – förstås – J.K. Rowlings Harry Potter-böcker. Kanske är det något i Londons natur, det där sotiga stråket, dickensianska gränder där dåtid och nutid, fiktion och verklighet blandas ihop, som för tankarna till en övergångsplats. Effektivt är det i alla fall, särskilt om man råkar vara anglofil, och med ”Darkside” skriver blott 25-årige Tom Becker in sig i vad som börjar bli en litterär subgenre.
”Darkside” är berättelsen om fjortonårige Jonathan, ensam i världen sånär på en psykiskt sjuk far som åker in och ut på mentalsjukhus och snälla grannfrun Mrs Elwood. Genom faderns kryptiska anteckningar och böcker får Jonathan höra talas om Darkside, en märklig och gäckande plats som kan förklara uppkomsten till faderns sinnessjukdom. Så småningom hittar han ingången dit, men finns det en väg tillbaka? Darkside visar sig vara en skrämmande parallellvärld full av mörka bakgator, skorstensrök, vampyrer och varulvar, Londons onda tvilling där Jack the Ripper symptomatiskt nog står staty och pojkar från Lightside (IRL-London) jagas av prisjägare för att bli attraktioner på freakshowen Bestialia Exotica. I Darkside kan varje minut vara din sista, något som Jonathan snabbt blir varse…
Mörka gränder! London! Jack the Ripper! Monster! Freakshows! ”Darkside” är åtminstone på pappret obligatorisk läsning för alla oss som aldrig kan få nog av skräckartade Londonskildringar och, jo, Tom Becker lyckas bibehålla mitt intresse rakt igenom boken. Det är rafflande, mörkt och atmosfäriskt, och det raka, avskalade språket driver hela tiden handlingen framåt. Med undantag för nostalgiutflykter med Lotta och Anne på Grönkulla har jag läst väldigt lite ungdomslitteratur i vuxen ålder – kanske är det därför jag upplever skräckelementen som lite väl tama. ”Darkside” är ju trots allt riktad till barn i slukaråldern och uppåt, men här finns, trots att skräckstämningen hålls på en lagom mysrysig nivå, mycket som borde tilltala vuxna skräck- och fantasyläsare. Det öppna slutet nästan ber om en fortsättning; goda nyheter för alla stora och små monsterdiggare med en särskild faiblesse för Londons mörka baksida. Redan nu finns ”Lifeblood”, den andra Darkside-berättelsen, ute på engelska, och en tredje utkommer senare i år enligt Amazon.co.uk. Jag kommer garanterat att besöka Darkside igen, men kan inte låta bli att undra hur jag hade upplevt böckerna om jag fått läsa dem i slukaråldern. Förmodligen hade läsupplevelsen intensifierats.
9 kommentarer
Känner igen det där med funderingar över ungdomsböckers potentiella effekt på ett yngre jag. Är själv lite hookad på Stephenie Meyers vampyr-trilogi (på väg att bli kvartett?). Ser en viss lamhet men jobbar på att bortse från den och bara vara fjorton för en stund. ’Twilight’, ’New Moon’ och ’Eclipse’ för den som är sugen.
Johanna: jag har exakt samma problematik med Stephenie Meyers böcker! Mitt tolvårsjag oohar och aahar och mitt mer konstanta vampyrdiggarjag likaså, men visst är det lite lamt och tillrättalagt? Misstänker att det faktum att Meyer är troende mormon inte direkt förbättrar draget…
Oooh, det där lät lockande…
Du är vad du läser: misstänkte nästan att det skulle tilltala dig. :)
Håhå, mycket spännande twist att Meyer är mormon. Hjärnan på högvarav nu för att eventuellt kunna se det i historien.
Du har i vilket fall lyckats gott med att sälja in Darkside. Ett projekt jag ser fram emot.
Låter som en bok som jag ska skicka vidare till ett antal unga läser, men är den översatt med eng. titel el. har du läst den på engelska?
Asalun: den behöll den engelska titeln i svensk översättning. Jag har läst på svenska (utkom i mars på B Wahlströms förlag – värsta nostalgitrippen för mig som köpte alla Läslusenböckerna som liten!) , men kommer förmodligen läsa resten av serien på engelska.
Läste ut Darkside igår kväll. :-) Jag gillade den, men hade lite problem med att så fort det blev spännande, så började en ny scen. Och när man kom tillbaka till det som ursprungligen var spännande, så var det inte spännande längre. Om ni förstår. :-) Jag har varit så trött att jag inte har orkat sätta mig in i poliskonstapel Shaws tankar när jag egentligen bara vill veta vem den gigantiska skuggfiguren längst bort i korridoren är. Så det blev lite hackigt för mig, eftersom jag somnade efter varje kapitel. Men jag gillade den ändå. :-) (Som tur var så kommer jag snart att slippa att vara så trött också.)
Jag gillade del 1, men jag blev ännu mer förtjust i Blodsarv ( Lifeblood), och det dröjde inte länge förrän jag blev fullkomligt förälskad i hela serien- synd bara att böckerna är ganska okända.