”De ovanligaste barnen i världen” – Inger Edelfeldt

I måndags ”träffade” Helena Inger Edelfeldt, men jag har (hade!) ingen särskild relation till henne. Inger Schminger, tänkte jag.

I går läste jag ”De ovanligaste barnen i världen”, som är en barnbok som Inger har skrivit och min första tanke handlade om att Emma Adbåge har ritat bilderna och jag har läst ganska många barnböcker som Emma Adbåge har illustrerat, bland annat hennes egen ”Jag var superhjälte, säger vi”, och ännu är jag inte sådär himlastormande övertygad så att jag helt okritiskt tar emot allt hon ritar och gör, nästan som med Pija Lindenbaum (love her!). Alltså var jag lite… skeptisk.

Sedan öppnade jag ”De ovanligaste barnen i världen” och den inleds med ett uppslag om två människor som tycker att de själva är väldigt ovanliga och de är övertygade om att de kommer att hitta en partner som är lika ovanlig som de är. I kombination med en massa andra saker började mina åsikter om Edelfeldt och Adbåge förändras…

Jag och min kille brukar ofta raljera över den kultur som finns i Stockholm, som går ut på att man leker att man är vanlig trots att man i själva verket är ö v e r t y g a d om motsatsen och man kanske till och med har en likadan tröja som Bill Cosby har (fastän det ärligt talat är bland det fulaste som finns – se här) och majoriteten av de som leker vanliga i stickade tröjor bor på den malmen som brukar kallas Södermalm.

Mamman och pappan i ”De ovanligaste barnen i världen” är så himla mycket ”Nytorgstuffa” (Nytorget är ett torg på det södrigaste av söder; i närheten ligger übertuffa butiken Tjallamalla, en massa cool second hand och många creddiga barer) att Edelfeldt måste ha suttit på kaféet String när hon skrev sin bok. Och jag älskar det (här skulle jag kunna skriva fyrtio utropstecken, om jag inte visste om att Helena inte gillar det så mycket)! Gud, vilket kärleksfullt tjyvnyp, till alla ovanliga människor i Cosbytröjor!

Mamman och pappan får sina ovanliga barn, döper dem till ovanliga namn, de klär sina barn i ovanliga kläder (Cosby-tröjor är inte på långa vägar ovanliga nog) och äter ovanlig mat utan senap och ketchup. Så klart att det blir en backlash. Alla ungar vill ha det de inte kan få (när jag var liten bakade min mamma jättemycket bullar och kakor, men jag drömde bara om ”köpekager” – nuförtin drömmer jag mest om hembakt), de ovanliga barnen börjar drömma om tv-kvällar, musgråa väggar (musgråa väggar: haha!), kontorsjobb och korvkiosker. Eftersom jag inte är ett fan av att avslöja slutet på böcker, inte ens i barnböcker på siter för vuxna, tänker jag inte avslöja hur det går för de ovanliga barnen här, jag tänker bara yla: LÄS! LÄS! LÄS!

Kanske är ”De ovanligaste barnen i världen” mer rolig för vuxna än barn, jag har inte testat  boken på min testgrupp med kräsna 9-åringar än, men om de tycker annorlunda än jag, lovar jag att återkomma. Jag blir så fnittrig av detaljerna i ”De ovanligaste barnen i världen”; Adbåges skojiga teckningar, mammans hysteriska frisyr och att pappan har en Sgt Pepper-uniform när ungarna förlöses.

Ska jag vara neggig så är det ju synd att mamman och pappan ändå är så vanliga att de faller för någon av det motsatta könet, jag kan tänka mig bra mycket ovanligare kombinationer, men jag kan inte riktigt ta in det nu. Jag måste sätta mig och läsa ”De ovanligaste barnen i världen” först. Hör ni någon som sitter och skrattar på Kafé String, så är det jag. ”De ovanligaste barnen i världen” är ett skimrande, gult löv i det råa höstrusket.