Skojar ni att jag gillar Philip Pullmans ”Den mörka materian”-trilogi? Jag fuckin’ älskar den!
Men! Jag kanske borde ha skrivit någonting direkt, för nu har den där glitterkänslan, som jag kände precis när jag var mitt uppe i ”Bärnstenskikaren” liksom mattats av. Det hände någonting i mitten av sista boken som jag faktiskt inte gillade. Det var en ganska viktig sak, som jag tyckte var så jösig att jag nästan smällde av. Jag är känslig för jös, helt enkelt. Jag vill ha det stiligt, med raka snitt – inga känslor alls, tack! Eller så ska det vara så milt beskrivet att ögonen tåras och jag nästan vill lägga mig ner och dö på fläcken för att så vackra rader redan författats. Jag är av eller på; pompös eller rationell som tusan.
Jag har absolut verkligen ingenting emot fantasy-genren, jag har snuddat vid den många gånger, men föredrar nog romaner om den värld jag är van vid framför världar där vår själ är förkroppsligad i en daimon bredvid oss. Fast visst, ”Den mörka materian” har verkligen fått mig att vilja läsa mer. Om jag vågar. För tänk om nästa bok jag börjar läsa i genren gör mig så vansinnigt besviken att jag bara läser verklighetsskildringar som BOATS efteråt? Om man har varit i sin fantasy-himmel, är det svårt att tro att man kan besöka den igen. ”Den mörka materian” var ju så spännande! Språket var snitsigt, så typiskt den där typen av läsa-i-fåtölj-framför-öppen-brasa-litteratur. Lite gammalmodigt, gärna inte den enklaste vägen fram, högtidligt, samt huvudingrediensen lillgamla, modiga barn. Såsom Lyra och Will.
För den som inte känner till historien består den av Lyra och hennes daimon, Pan, samt Will och en kniv, zyjenare, talande isbjörnar, häxor, vetenskapliga experiment, snabeldjur, elaka präster, magiskt stoft, undersköna kvinnor, onda barn, spöken, dödsriken och änglar. Som en krydda är filmen ”Guldkompassen”, baserad på den första delen i trilogin, och Pullman fördömda av Vatikanen. Jag bryr mig inte om sånt. Jag tycker att Pullmans universum är underbart. Jag älskade världen med snabeldjuren som tog sig fram på hjul som de fick från träd (!). Där skulle jag vilja förlägga nästa bokkollo! Jag hade velat sitta i Marys plattform i det höga trädet och titta ut över vattnet.
Kort sagt: ”Den mörka materian” är min favorit hittills i år!
Mer på Bokhora om Philip Pullman och ”Den mörka materian”.
10 kommentarer
Visst ÄR de underbara. Jag är där – mitt i Bärnstenskikaren – och får lite ångest av tanken på att boken snart är slut. Hilfe!
Vad betyder jösig?
Mina fantasyrekommendationer:
En bra ungdomsfantasytrilogi som du borde testa, om du inte läst den redan, är Ursula K LeGuins Ovärlden. LeGuin skriver vackert och hennes worldbuilding är väldigt bra. Långt bättre och mera originellt än den överreklamerade Harry Potterserien (som ju inte heller tål en jämförelse med Den mörka materian).
För bra vuxenfantasy rekommenderar jag George RR Martin´s A Song of Ice and Fire (finns också på svenska) och/eller Robin Hobb´s Assasi´s Quest (finns också på svenska).
För lite horrorfantasy möter steampunk: testa China Mieville´s Perdido Stret Station.
David: när jag skriver jösig är det som en blandning mellan flummigt och fånigt. Som till exempel en pompös och högtravande kärlekshistoria mellan två 12-åringar, med tydliga blinkningar till bibeln. Det tycker jag är jösigt.
Tusen tack för alla fantasytips! Horrorfantasy möter steampunk låter underbart! Det ger jag mig nog i kast med först.
Jag skriver också upp mig på listan för horrorfantasy möter steampunk! Låter lovely.
Innehar nämnda bok så ni kan få låna!
Jag tycket om det omvända syndafallet (fast jag kommer ihåg att det störde mig att de bara var 12) – har alltid haft svårt för idén om kunskap och fysisk kärlek som synd. Fast särskilt subtilt var ju slängen inte.
Jessica: Det ante mig. Du är nog den bokhoran vars litteratursmak bäst överensstämmer med min egen. Fast Helenas ligger ganska nära också – det är väl den viktorianska porren…
Den mörka materian är grymt bra. Prova också Det magiska urverket, Jag är en råtta, Sally Lockhart trilogin – Philip Pullman är helt klart en suverän berättare.
Dags att läsa nu kanske Helena? ;)
Sara: Alltså, jag har försökt, men jag och Philip Pullman går inte så bra ihop. Kände mest ett ”jaha?”. Kanske är det språket, kanske är det så enkelt som att jag är mer skräck än fantasy, kanske var jag bara inte på rätt humör. Men jag borde prova igen, absolut!
Jessica: Ååååh! Johanna och jag får slåss om vem som får låna den först. :)
Helena: jag tycker dessutom att ”Guldkompassen” är ”sämst” av de tre böckerna. Jag tycker att spänningen stiger avsevärt i tvåan, för att slutligen explodera i ”Bärnstenskikaren”! Även om jag inte tycker att ”Guldkompassen” är en dålig bok.