I vår bokcirkel läste vi förresten Joyce Carol Oates ”Dödgrävarens dotter” till senaste träffen och i det här sammanhanget är det intressant för att jag tycker så diametralt annorlunda än Helena. ”Dödgrävarens dotter” var min första JCO och jag behöver liksom bli rejält övertygad om jag ska ta mig an någonting mer.
För det första: jag borde ha förstått att det här inte var en bok för mig. Bara beskrivningen ”svullet episkt” borde ha fått mig att rygga. Det är verkligen inte min grej. Svullet? Kanske. Episkt? NEJ! Jag är en lillasyster. Faktiskt den enda lillasystern på Bokhora. När jag var liten försökte jag ta över min storasysters boksmak. Jag ville gärna läsa samma saker som henne. Jag försökte i flera år, tills jag började hitta min egen smak och nu tipsar vi varandra ibland, men det har väl aldrig hänt att vi har ä l s k a t samma böcker? Min syster skulle förmodligen älska ”Dödgrävarens dotter”. Hon är lite mer för ”svullet episkt” än vad jag är. Men det är tio år sedan jag försökte älska samma böcker som min syster. Delad boksmak betyder verkligen inte allt i ett systerskap.
För det andra: tegelstenar. Vi hade diskussionen i torsdags om sidantalet i böcker. Det pratades om tusental, jag skruvade tyst på mig. Jag föredrar 300-350 sidor. Enough with the fluff!
För det tredje: tidspress. Att läsa ”Dödgrävarens dotter” alla 624 sidor parallellt med Bokmässan; före, under och efter. Ett stort misstag. Jag utvecklade en ny form av skumläsning. Jag bläddrade snabbt igenom 50 sidor i taget, ögnade knappt igenom vad där stod, men upptäckte att det inte var några problem alls att hänga med i handlingen där jag kom in. Jag tycker inte att det är ett bra betyg.
För det fjärde: i min bokcirkel är vi vana läsare. Vissa läser till och med litteratur… Ändå var vi unisont förvånade över att vi inte var ensamma om att inte gilla ”Dödgrävarens dotter”. Vi hade varit så övertygade om att resten av cirkeln skulle älska. Ärligt talat: kritikerna har ju ålat ur sina skinn för att ge det mest välformulerade berömmet.
För det femte: ”Läs breven i slutet”, säger alla. Det ska tydligen vara en behållning. Den där brevväxlingen i slutet. Oh well, jag är lite sträng på den punkten. En diamant de sista 100 sidorna ursäktar inte att de först 500 är rena sömnpillret.
Så alltså, jag håller upp en skyddande arm för ansiktet. Jag tyckte att ”Dödgrävarens dotter” var vansinnigt tråkig. Jag hade slutat efter 5 sidor om jag inte hade varit tvungen att hålla ut för bokcirkelns skull (hallå?! Vad var grejen med den där förföljelsen i inledningen? Var inte de lite väl utdragen? En sisådär 30 sidor…). Jag prövade, jag gillade inte. Så skjut mig nu, alla JCO-fans!
35 kommentarer
Kan inte annat än hålla med dig – JCO är enligt mig våldsamt överreklamerad. Just svulstigheten klarar jag inte av.
Varför höll så många henne som Nobelpris-kandidat?
Oj a partner in crime! Det känns faktiskt snudd på kriminellt att inte gilla Carol Oates,hon är ju så otroligt hyllad.Jag tycker hon är urtråkig.
Jag har läst båda tungviktarna ”Fallen” och ”Älskad Saknad” som jag tyckte oerhört mycket om! Jag antar att jag är som Johanna K:s storasyster, gillar ”svullet episkt”. Rekommenderade ”Älskad Saknad” till min lillasyster som varken förstod det svullna eller det episka. :) Tur att syskonkärlek inte är beroende av boksmak!
Grejen med Oates är att hon spottar ur sig böcker och kvalitén skiftar ganska mycket. När hon är bra är hon fantastisk, men ibland svajar det. Just hennes ojämnhet är det som gör att hon inte kommer att få något Nobelpris, även om hon skulle vara värd ett baserat på hennes bättre stunder.
Alltså, det är en rätt illa bevarad hemlighet att jag avgudar allt den där kvinnan spottar ut sig. Men så är jag ju storasyster också. :)
MEN, jag kan förstå att hennes stil inte är för alla. Hon är vääääldigt ordrik och omständlig (underbart flödande och stilistiskt suggererande om du frågar mig)… och ojämn, som H påpekar, men just Dödgrävarens dotter håller ändå jag som en av hennes bättre på senare år. Fast i mångt och mycket tror jag att det handlar om huruvida man köper Oates stil eller inte. Alla hennes verk är inte fantastiska, men hon håller en väldigt hög lägstanivå. Blonde, Wonderland, Bellefleur och ett par av novellerna i Tales of the Grotesque-sviten är mina absoluta favoriter, men jag har aldrig lagt ifrån mig en Oates. Kommer nog aldrig att hända.
Jag läste Blonde, gillade, och sen har jag försökt med säkert tre av hennes vuxenböcker (som fått bra kritik) och aldrig kommit längre än typ 40 sidor. Det GÅR INTE. Den enda jag lyckades ta mig igenom var en ungdoms, ”Efter kraschen tog jag…”. Jag tycker ofta det känns obehagligt och ruggigt, och så är det stilen. Mycket dålig kombo för mig det där!
Alltså, jag ser ju mig verkligen som en JCO-älskare (trots att jag inte hunnit läsa mer än en bråkdel av vad hon skrivit). Tre av hennes mästerverk – Fallen, Blonde och Dödgrävarens dotter – som ju älskas av så många håller jag för – håll i er nu – hennes tråkigare. Blonde har jag inte ens läst ut. Och jag var ju en av dem som – efter att ha lusläst första halvan, skummat resten fram till breven och där lusläst igen – faller in i kören: Breven! Breven!
Man skulle ju kunna dra slutsaten då att jag bäst gillar hennes noveller, men nja, njä. Jag ääääälskade både Bellefleur och Vi var the Mulvaneys, tex. Och de är ju ganska, hm, svulstiga båda två.
Alltså: jag skulle inte direkt säga att JCO är just ojämn (jo, det kanske hon är, också) men att hon – framförallt – inom sitt författarskap rymmer så många olika sound att man knappt kan prata om ETT författarskap. Novell-Joyce är ju inte Goth-Joyce, som ju inte är ungdoms-Joyce. Om ni förstår hur jag menar. Och hon är inte alltid svullet episk. Därmed inte sagt att hon måste älskas av alla.
Min första JOC var Morgonstjärnan och jag lade ned den för att den var så kukigt skriven. En massa paranteser (som irriterade långt mer än de fyllde funtkion) utan nytta på sida efter sida (synd på en story som hade sina poänger) och att hela det kusliga upplägget kring gruppvåldtäkten slarvades bort, gjorde mig förbannad.
Jag älskar t. ex Blonde, Våld, Vredens Änglar och nya My sister, My love men däremot så var jag totalt uttråkad av min första JCO-roman We Were The Mulvaneys (som dessutom var ett Oprah-val). Jag var sååå besviken då, men som tur är provade jag henne igen och det mesta jag har läst av henne tycker jag om. Ibland kan hennes pratigare partier vara riktigt jobbiga, men när det är bra är det så otroligt bra. Det kan nog vara lite en vanesak också, innan jag läste Blonde hade jag läst en hyperordrik roman (Lithium for Medea) av Janet Fitchs lite hippieaktiga skrivarcoach Kate Braverman och direkt efter att ha läst den kändes Oates betydligt stramare.
Men det är jätteintressant att det kan vara så olika, Jessica på Sapere Aude tvärtom tråkades ut av Blonde och älskade Mulvaneys.
Helena B: ”Janet Fitchs lite hippieaktiga skrivarcoach”, eh? Måste ju kollas upp. :)
Helena: Ja, hennes fd skrivarcoach egentligen, men hon var under flera år hennes mentor och hade regelbundna workshops med henne och andra författare i sitt hem. Hon har en hemsida som heter The Braverman Archive. Jag har bara läst Lithium for Medea, som var hennes debutroman för ca 25 år sedan. Den var baserad på hennes eget liv om jag minns rätt. Närmare bestämt hennes drogmissbruk och hennes relation till sin mamma. Den var bra men lite udda på något vis och halvjobbig att läsa.
Oj, det blev både syftningsfel och en himla massa ”hennes” i det inlägget.
Jag älskade verkligen Blonde, men tyckte Mulvaneys var så seeeeeeg. Det är kanske inte språket eller omfånget som stör mig, mer om historien känns engagerande eller inte, och det gjorde den inte i Mulvaneys, jag kunde liksom inte ta in att familjen kunde behandla stackars dottern på det viset. Jag tyckte bara att det var så idiotiskt från början till slut.
I övrigt tycker jag mycket om Fallen och Foxfire.
Jag håller fullständigt med. Oates får ibland till en särskild ömklighet i några av sina kvinnoporträtt som jag tycker är rent ut sagt vämjelig och det är Dödgrävarens ett strålande exempel på (samma sak gäller för Marianne i Mulvaneys och tjejen i Djur).
Däremot är hon en enormt produktiv författare som kan variera sig stilistiskt på ett sätt som få andra kan, vilket förtjänar all respekt och Nobel-prat.
Mina favoriter: Mörkt vatten, Fallen, Mother Missing, och en novellsamling för unga som jag inte minns namnet på så här på min arbetsplats men som är en av de vackraste böcker som finns. Skrik till här om ni vill ha titeln, jag kan leta fram den…
Själv har jag aldrig läst något av Joyce Carol Oates, även om jag allvarligt börjat fundera på det nu på senare tid… Flirtade ett tag med Dödgrävarens dotter i biblioteket, avskräcktes dock av tjockleken… Hur har man tid?!
Det enda jag läst av JCO är ”Älskad, saknad” som jag tyckte var ganska blaha, blaha… jag förstod verkligen inte hennes storhet efter att ha läst den. Det finns dock några andra titlar av henne som jag kan tänka mig att läsa, så det kanske blir en JCO-revival vid ett senare tillfälle.
Storasyster undrar om hon kan få låna boken?!
Vad kul att läsa att ni inte gillar Dödgrävarens dotter, själv tyckte jag väldigt mycket om den! Jag tycker att JCO kan vara väldigt långrandig emellanåt och sväva ut alldeles för mycket, men i den här boken tyckte jag bara att det liksom passade in. Och för mig, som kan han en tendens att skynda igenom böcker (så många böcker – så lite tid, ni vet) är det underbart med en författare som pockar på eftertänksamhet,och i den här berättelsen, utan att man som läsare tappar intresset. Jag håller Dödgrävarens dotter för en av hennes absolut bästa!
Själv har jag läst en del av JOC och i stort sett bara gillat en, nämligen Foxfire. De ungdomsböcker hon har skrivit är något bättre än vuxenböckerna.. Men fortfarande ganska tråkigt och inte särskilt händelserikt.
Jag är storasyster men tycker JCO är för mycket ord.
Till er som är rädda för hennes ordrikedom och förmåga att sväva ut kan jag varmt rekommendera två av hennes kortromaner som jag läst: Våld – en kärlekshistoria och Mörkt vatten.
I båda tvingas hon skära bort allt fluff och gå direkt på väsentligheterna. Mycket bra.
(Fast jag gillar henne när hon är utsvävande och fluffig också…)
… eller hennes noveller! Hon är fantastisk som novellförfattare. Jag är som sagt extra svag för de berättelser som drar åt det morbida och/eller skräckiga hållet, men novell-Oates är alltid oerhört läsvärd, och det blir en utmaning för henne att strama åt språket och omfånget.
… eller ungdomsromanerna. De faller mig på läppen.
Ordrikedom gör väl inget. Men jag uppfattade Fallen (enda jag läst) som väldigt förutsägbar, för att inte säga klyschig, och beskrivningarna övertydliga, dialogerna helt omöjliga. Jag blev väldigt förvånad, det kändes som jag läste en veckotidningsnovell, hade ju förväntat mig nån form av intellektuell gigant, så som hon beskrivits. Men ska prova Blonde vid tillfälle.
Jag har ännu min JCO debut framför mig. Har just köpt Svart flicka, vit flicka, vad tycker ni om den?
Lyran: Okej, men inte en av hennes bättre.
Det var ju synd att jag inte gjorde ett bättre val…
Lyran: Tur att vi så uppenbarligen tycker ganska olika (vi som i alla vi här). Helena älskade DD, jag tyckte den var skittrist, en tredje tyckte att den var mittemellanbra. Jag hoppas att du ändå läser ”Svart flicka, vit flicka” och gärna skriver någonting om vad du gillade den. Och, för att blotta mina okunskaper helt, finns det något samband mellan JCO och Emir Kusturica (”Svart katt, vit katt”), jag tänker på titeln, eller är det bara någon slags flirt från den svenska översättaren?
Hmm bara en liten kommentar.Jag skriver detta kl 22.20 pip och johannas kommentar skrevs kl 23.02.Har jag hamnat i ett parallellt universum eller är jag bara en petimäter som tycker om att finna fel?
Agneta: du har nog inte hamnat i ett parallellt universum, för klockan 23:02 sov jag ;-) , men jag skulle inte kalla dig petimäter heller. Det är nog bara wordpress som har lite svårt med vintertiden helt enkelt.
Lyran: Ja, det säger ju sig självt att du ska läsa och skaffa dig en egen uppfattning! Jag vet flera som tycker att ”Svart flicka, vit flicka” är helt fantastisk men för mig höll den inte riktigt hela vägen. Angeläget tema, men lite slentrianmässigt utfört. Men som sagt: smaken är som baken. Vill du efter den gå vidare i JCO-land tycker jag att du ska ge dig på ”Blonde”. Helt makalös, det verkar det (nästan) råda konsensus om.
Och JoK, ingen Kusturica-flirt så vitt jag vet.
Jodå, jag ska allt läsa och tycka till själv :-) Och införskaffa Blonde på sikt.
Den författare som sväljs av alla, rätt upp och ned, är en tråkig författare.
Varför skulle inte Oates kunna få nobellpriset när Lessning fått det? Hon är också ojämn och produktiv. Gillar Lessing, men, enligt mitt tycke, så håller Oates en högre klass.
haha vilken fantastiskt skön recension! Jag förstår inte heller hetsen kring Joyce Carol Oates. Men om du vill ge henne en chans till så är hennes kortare verk mina tips, jag minns att jag gillade ”rape a love story” och många älskar ”beasts”(jag avskydde den!) eller hennes novellsamlingar(the collector of hearts hade några intressanta noveller). Läs dem på engelska så blir de mycket bättre.
Mina bästa Oates-tips är Stor i käften och Fallen! Jag älskar henne!