”Dödgrävarens dotter” – Joyce Carol Oates

För en tid sedan skissade vi på en fredagsfråga som aldrig blev av eftersom den ansågs omöjlig att besvara: ”Vilken författare sammanfattar din litterära smak?”. Det är en svår fråga, men mitt svar hade tveklöst blivit ”Joyce Carol Oates”. I hennes författarskap finner jag det jag instinktivt dras till i litteraturväg: den kompromisslösa utforskningen av det mörker vi alla, i olika utsträckning, bär inom oss. Ingen skriver andlös desperation som Oates, och i sina svartkantade skildringar av det mänskliga psykets mindre smickrande sidor saknar hon motstycke. Och de där orden! Väldiga ordmassor som blir till romaner, noveller, thrillers, ungdomsböcker, poesi, Joyce Carol Oates som…, Joyce Carol Oates presenterar… Alltid med den bräckliga, desperata, imperfekta människan i centrum. Alltid med ett stryptag på mig från första sidan.

Det här är inget undantag. I vanliga fall brukar jag försöka läsa Oates redan i engelsk hardcover, men ”The Gravedigger’s Daughter” försvann någonstans i ”so many books, so little time”-kakofonin och trädde fram i mitt medvetande först när den svenska utgåvan presenterades i höstens bokkataloger. ”Dödgrävarens dotter” sällar sig till samlingen av Oates mer episkt Great American Novel-betonade verk, där titlar som ”Fallen”, ”Them” och ”Det var vi som var Mulvaneys” redan ingår. Genom Rebecca, dödgrävarens dotter, berättas historien om en invandrarfamilj i staten New York under första halvan av 1900-talet. När Rebecca är tretton år slår katastrofen, så som den tenderar att göra i Oates-land, till, obarmhärtigt, och hon hamnar i statens händer. Hon är knappt arton år fyllda när den betydligt äldre och våldsbenägne Tignor tar med henne till Niagara Falls och gör henne till sin hustru. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men eftersom det är Oates vi pratar om kan ni nog gissa att de inte lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Rebeccas historia är en historia om förnedring, flykt och våld, ofta jobbig att läsa. Oates värjer inte för de allra mörkaste skrymslena i människohjärtan, och det älskar jag henne för, men när våldet riktas mot barn måste jag lägga ifrån mig boken och hyperventilera ett slag. Rebeccas livsöde är i viss mån baserat på Oates farmors liv, så jag gissar att detta var en tung historia att berätta. Tung, men nödvändig.

Mikro/makrogreppet att låta en familj förkroppsliga en nations kamp, utveckling och mörka baksida känns igen från tidigare böcker, men frågan är om Oates varit så här personlig tidigare. Kanske är släktbanden en förklaring till att Oates känns mer engagerad och mindre hantverksstyrd än på länge. Det är i princip omöjligt att skriva om Oates utan att nämna hennes outtröttliga produktivitet, den där aldrig avstannande strömmen av tegelstenar som tycks författas på en kafferast. Denna produktiviet är förstås glädjande för oss fans, men visst har man kunnat ana något mekaniskt i hennes författarskap på senare år? Missförstå mig rätt: hon är alltid läsvärd, förbluffande ofta rent briljant, men får inte ni också känslan av att dessa tegelstenar matas ut från ett (genialt) löpande band med en handfull standardinställningar? En knapp för The Great American Novel, en för goth-Joyce, en för stramt behärskade romanett-Joyce och så vidare. ”Dödgrävarens dotter” är inte Joyce Carol Oates på autopilot, det är en sak som är säker. När jag läste ”The Falls” för drygt tre år sedan utsåg jag den till Oates bästa sedan ”Blonde”. Frågan är om inte ”Dödgrävarens dotter” övertagit titeln. Eller ska jag göra det enkelt för mig genom att kalla den ”Oates bästa sedan The Falls”? Vet ni, jag tror faktiskt inte det räcker.

Avslutningsvis vill jag ge en eloge till Ulla Danielsson, som även översätter bland annat Ruth Rendell till svenska, för en hudnära, stilistiskt säker och följsam översättning. Jag är förmodligen den bokhora som läser minst översatt litteratur, och ibland är jag orolig över att ni ska tro att jag är helt anti-översättning. Det är jag inte! Tvärtom; översättare av skönlitteratur borde få något slags bragdguld för sina insatser. Tillgång till skönlitteratur från olika delar av världen borde vara en grundläggande mänsklig rättighet, och där är översättarna en avgörande knytpunkt. När jag läser ”Dödgrävarens dotter” förnimmer jag samma känslor som när jag läser Oates på originalspråk – är det inte vad en riktigt bra översättning bör går ut på? Guldstjärna till Ulla Danielsson alltså!