En skräckförfattare att räkna med

Nyss hemkommen från ljuvlig läshelg i bergslagsskogarna, och det intensiva, lantliga soffläsandet bär med sig en trevlig bieffekt: jag har fått en ny favoritförfattare inom skräckgenren! Bentley Littles böcker är som ett extra långt och otäckt avsnitt av ”Tales from the Crypt”, med lite lovecraftianska monster och popkulturella referenser inslängda som bonus. Att säga att killen har livlig fantasi är en underdrift av gigantiska proportioner. De senaste fyrtioåtta timmarna har Dionysos väckts till liv i Napa Valley, miljonärer i Kalifornien förvandlats till mordiska fjäll- och pälsförsedda vidunder, och nedbrunna skogar har vuxit upp under en enda natt med katastrofala konsekvenser. Alltsammans ackompanjerat av brasans muntra sprakande och ljudet av sidor som vänds frenetiskt. Bentley Little är, som de säger på andra sidan pölen, one sick puppy. Det är nog tur att jag redan tagit examen från den grundläggande skräckskolan, med allt vad den innebär av H.P. Lovecrafts Cthulhumyt, de två herrarna James’ viktorianska spökhistorier, Shirley Jacksons och Anne Rivers Siddons hemsökta hus och Stephens och Deans slipade bestsellerskräck; jag skulle inte rekommendera Littles skruvade orgier i våld, allsköns perversioner och varje typ av kroppsvätska du inte vill föreställa dig till en skräcknovis. Ändå finns det i Littles verk – i alla fall i de tre romaner jag hunnit läsa än så länge – en ironiskt blinkande distans som jag tror är nödvändig för att det hela inte ska haverera i en enda stor gegga av blod och monsterslem. Little är mer än medveten om att han hela tiden balanserar på gränsen till vad även vi stålmagade skräckaficionados klarar av, och han håller sig på rätt sida. Oftast. Mot slutet av ”Dominion” var jag faktiskt tvungen att snabbläddra förbi de mest målande beskrivningarna av de dionysiska backanalerna som bokstavligt talat gått åt helvete. Och – i ”The Vanishing” lyckades han med något jag trodde var omöjligt: han fick mig att bli livrädd för en katt! Visserligen en katt vars like inte setts till i fiktionerna sedan ”Jurtjyrkogården”, men ändå. Bra jobbat, Bentley!

 Härmed väljer jag in Bentley Little i min alldeles egna, totalt subjektiva hall of fame av nutida skräckförfattare. Jag föreställer mig ett gammaldags bibliotek i ett kråkslott, inte helt olikt rummet där de gamla männen träffas för att utbyta spökhistorier i ”Ghost Story” av Peter Straub, en annan hall of fame-medlem som för övrigt borde skriva en ny roman pronto. I nedsuttna fåtöljer, med mardrömslika målningar på väggarna, sitter medlemmarna (Stephen, Peter, Clive, John och Bentley – en väldigt manlig grupp, jag vet) och diskuterar gastar, demoner och maror medan vinden viner utanför och den gamla farfarsklockan sakta tickar sig bortom midnatt. Jag tror att de har det rätt trevligt tillsammans.

MEN – jo, det finns ett men här – nu för det vara nog med skräck på ett tag. All denna exponering för det övernaturliga och det groteska har faktiskt stillat min blodtörst en smula; nu vill jag ha lite gammal hederlig romankonst med ett persongalleri som inte när som helst kan förvandlas till mordiska maenader och förhistoriska vidunder. Peter Kihlgårds sönderkramade kärleksroman ”Kicki & Lasse” känns som en bra utgångpunkt. So long, Bentley, vi ses, misstänker jag, snart igen. Kanske snarare än vad jag och mina tålmodigt väntande roman-romaner räknat med.