Ett nybörjarmisstag när det kommer till att skriva berättelser (om man ser det till genren berättelser, jämförd med exempelvis en facktext) brukar, som bekant, vara att man tror att det går att skriva väldigt trovärdigt om vardagsrelaterade eller till och med, mer abstrakta saker utan att ha särskilt mycket på fötterna. Det finns ju alltid Wikipedia om man vill bekräfta någonting man har fått för sig. Man kanske till och med kan krydda med lite kriminaltekniska termer som man har lärt sig efter att ha plöjt böckerna om Kay Scarpetta eller efter några rundor öl med en poliskompis. Mina kunskaper när det kommer till patologi utökas exempelvis avsevärt under somrarnas deckarläsningar, även om en patalog förmodligen skulle skratta bort det jag sa mig veta.
När jag precis hade läst klart Sidney Sheldons ”På andra sidan midnatt” i högstadieåldern skrev jag början på en svettig uppsats som utspelade sig på fälten där man hackade fram diamanter (!). De fattiga arbetarna skar upp sina armhålor och smugglade ut diamanterna där. Allt jag visste, hade jag lärt mig av Sidney. Jag har läst uppsatsen senare. Det där med armhålorna var riktigt otäckt, men – bortsett från att diamanter inte odlas på fält – skrev jag övertygande nonsens och hade kanske kunnat övertyga någon om att min sanning var den rätta.
Det må låta tjabbigt att likna Peter James ”Ett snyggt lik” vid mina högstadieuppsatser (så gott tror jag verkligen inte om mig själv), men särskilt bra är den liksom inte. Hade det inte varit för en rå och hyfsat spännande handling hade jag inte läst ut boken. Den råa och hyfsat spännande handlingen är dock inte på något sätt unik för ”Ett snyggt lik”. Redan i början av boken kan man ana i vilket syfte juridikstudenten Janie Stretton har mördats och James räds inte att flirta med modern teknologi eller, för all del, ett par schyssta sentida filmidéer. Och, även om vägen till upplösningen är väldigt kringelkrånglig, vill man ju väldigt gärna vara smart och kunna säga: ”Vad var det jag sa?”.
När Peter James låter sina karaktärer knalla in i obduktionssalen, känns patalogernas upprabblingar som Wikipedia-tal. Jag vill inte ha en kurs i likmaskars livscykel, jag vill ha ledtrådar som får den hårdkokte snuten att lösa mordet. James slänger dessutom saftiga ”försvunnen exfru”-ben åt läsaren, som han inte låter oss gnaga på. Visst, livet bjuckar väl inte alltid på lösningar, men deckare brukar följa en viss struktur och det är klart att man blir irriterad när det hela tiden nämns en försvunnen fru, som sedan aldrig får dyka upp.
”Ett snyggt lik” lämpar sig kalasbra som avmätt familjestrandsläsning, men kära ni: hoppa över den här! Läs hellre klaustrofobiska ”Levande begravd” av samme författare.
7 kommentarer
Åh, det blir som CSI: man vet inte om man sett ett slappt program på femman eller fått sig en biologilektion, låt vara snyggt genomförd, men ska jag lita på att det är de knepen jag ska ta till om jag blir, tja, tex levande begravd?
Haha! Kan du inte publicera dendär diamanthistorien på Bokhora?
Det låter ju lite som Mons Kallentofts bok ”Midvinterblod”, som också är ett stort fuskarbete, b l a med en kriminaltekniker som också är obducent! Och där en person drar runt på ett lik som väger över 150 kg på en kälke i snön, utan att lämna spår.
Hejsan
Jag bara älskar hans böcker och lyssnar av dem med stor spänning.
Jag tycker det är lite trist att fakta måste blandas in. Kan jag inte bara för läsa den och njuta… Jo det kan jag.. och det gör jag….
Eller lyssna på dem…ler
Det behöver inta vara så korrekt för min del. Jag älskar Peter James böcker, speciellt de med ljud. Peder Falk läser otroligt bra och tillsammans bjuder de på stor underhållning.
Jag har precis lyssnat klart på hans debut ”Levande begravd” och blev otroligt positivt inställd till både författare och uppläsare.
Att man i en deckare börjar gnälla på faktafel men hyllar den för sin spänning är för mig främmande. Är inte tanken med en deckare att komma åt just spänningen. Det handlar väl inte om en faktabok där författaren inte kan ta sig friheter att skapa sin egen värld?
[…] andra skriver inför min recensionen av Peter James bok – Ett snyggt lik när jag fastnar på bokhoras Johanna Karlssons inlägg om boken. Alla kan ju inte ha samma smak och jag respekterar naturligtvis andras åsikter, men […]