Jag läser Gunilla Bergenstens ”Familjens projektledare säger upp sig” och det är ju det här med jämställda förhållanden. Att de inte är så jävla jämställda trots allt, när man börjar skrapa lite på den perfekta delade föräldraledighetsytan. För att tjejerna fortfarande gör ungefär precis ALLT trots att vi samtidigt slår oss för bröstet och orerar om hur vi faktiskt delar på det där alltet.
Gunilla rasar på, beskriver olika situationer i föräldralivet och det är inte någon särskilt rolig läsning om man är hennes man. Eller man öht. Men säkerligen nyttigt. Varför har de / ni så förbannat svårt att fixa vardagen? Varför klarar ni av att se till att bilen ständigt är fulltankad på bensin men inte att ungarna får nya fotbollsskor i tid till att utesäsongen börjar? Jag fattar inte.
Jag har ju då inte några barn, vilket jag brukar hänvisa till som den största anledningen till att jag orkar och hinner läsa så mycket, och eftersom jag har lejt ut min städning, enbart på grund av att den var en stor och ständig källa till gräl mellan mig och min före detta sambo, har jag mycket tid över att både läsa böcker och filosofera över hur det ska bli när barnen förhoppningsvis kommer. Eller fundera över hur det var i min egen familj. Som jag alltid har upplevt som rätt så jämställd. Min mamma gillar inte heller att städa (men väl att läsa böcker). Det gör min pappa. Mycket. Min pappa tycker också om att släpa hem döda djur till familjen, och att se till att bilen är fulltankad när vi ska skjutsas till flyget på våra besök hemma. Eller laga våra elektronikprylar och bete sig som MacGyver i största allmänhet (min pappa är min största idol alltså). Men han har nog aldrig skött familjekalendern på samma sätt som mamma. Hålla reda på kalas, tider, presenter, födelsedagar, utflykter, gympakläder, att vinteroverallerna är urvuxna eller något av allt det där andra som Gunilla också blir så sjukt trött utav. Och får skämmas över, när hon överlåter det på sin man och det inte funkar eller bli glad över att han klarar av att ringa till BVC eller något annat okomplicerat som förvandlas till världens mest komplicerade manöver i händerna på en manlig varelse. Typ, ”var ligger saxen någonstans?” och ”har du sett mina nycklar/solglasögon/whatever annat som jag äger och kräver att du ska veta var jag lägger någonstans?”
Jag är också sakletare åt min kille. Ständigt. Och vad mera är: jag vet också exakt exakt var alla hans saker ligger. Eftersom jag registrerar sådant när jag rör mig i våra två hemmailjöer. Inte så att jag är särskilt bra på att gå runt och plocka, men bra på att se att aha, han tycker tydligen att tvättmaskinen är ett bra ställe att placera plånboken ovanpå och nycklarna ligger tydligen jättefint här i hans ena sneaker ute i hallen. Det stör mig! Jag är numera en rätt så stressad och upptagen kvinna så jag märker att jag blir sämre och sämre på detta och det stör väl mig också, på flera plan. Dels att jag vill vara duktig och veta var vi har allt, dels att jag inser hur mycket han förlitar sig på att jag ska veta det också. Agera familjens projektledare.
Så hur kommer man runt det? Jag trodde jag skulle få lite svar via Gunilla men hon tycker mest att vi ska strunta i att projektleda familjen och låta den falla ihop och börja lukta ungkarl. Det vill ju inte jag! Det är väl inte någon lösning? Att strunta i det verkar inte automatiskt innebära att männen börjar fixa det här, tyvärr. Jag vill att Jacob och jag ska leda och organisera vår lilla tvåmansföreställning parallellt, eller åtminstone turvis. Att det inte alltid är jag som kommer på vad vi ska äta till middag eller jagar doppresenter och bröllopsgåvor runt hela stan. Sådana saker.
Det är ju så redan nu, vad händer inte sen om vi bestämmer oss för att hålla ihop det här och reproducera oss? Jag förbereder mig genom massvis av litteratur i ämnet. Gunillas bok är bra för att få upp ögonen för problemet men inte riktigt lika bra på att presentera tillfredsställande lösningar. För par som i likhet med oss är barnlösa rekommenderar jag återigen Carin Holmbergs avhandling ”Det kallas kärlek”. Och mer i boktips i ämnet kommer garris på bokhora framöver, jag har drösvis med books om det här.
30 kommentarer
Å, så bra inlägg. Sakletare, det borde jag sätta upp på min meritlista.
Håller med du!
Jag skrev ett inlägg om den här boken jag med, min man blev jättesur. Han kände det som att jag ansåg att han inte gör ngt alls här hemma, det stämmer inte alls. Han gör massor av saker MEN va fan, det sker ju inte per automatik…
Länk till mitt lilla inlägg om boken:
http://skrivarmamma.blogspot.com/2008/01/familjens-projektledare.html
Så bra att du rekommenderar ”Det kallas kärlek”; fler borde läsa den. Den är en riktigt skrämmande på sina ställen och väldigt intressant och borde få sina läsare att öppna ögonen för vad tusan de egentligen håller på med.(Sakletandet går ju ofta på rutin, helt omedvetet.)
Herre, till och med när jag bodde i kollektiv med ett antal grabbar (varav jag inte var tillsammans med någon av dem) sysselsatte jag mig med sakletandet. Det gick på automatik. Tack och lov hade vi städerska. Jag har även märkt av samma tendens på en del arbetsplatser. Som ensam tjej förväntas man vara den som diskar, plockar och gör mysigt. Fick anstränga mig ordentligt för att helt skita i det och hellre låta bli att ens sköta min egen disk. Menar: jag var anställd som utvecklare, inte receptionist eller städerska. Tack o lov blir ju ingen sur på en för att man vägrar, men det är lätt att ändå utföra sådana sysslor omedvetet,och det är få män som skulle få för sig att hindra en.
Oj, jag måste ha missat någonting – jag känner mest igen mig på dessa män ni beskriver …
Gå och plocka upp efter andra? Varför då?
Haha, du och jag, X-Hanna! Vi är nog MÄN!
Jag plockar ju då inte heller. Bara sakletar. Och organiserar. Städning är jag helt ointresserad utav. Men tyvärr vill jag så gärna vara duktig organiserare och fixare att jag lätt faller den fällan.
Och vad vore folk som jag utan dessa fantastiska sakletare! Ingenting! :-) Synd dock att se det som en fälla, tänker jag, om man nu ser fixandet som viktigt/riktigt/trevligt förstås. Det är ju upp till var och en?
Tjo!
Jag skrev om boken fast jag inte läst den, när Gunilla var med i Malou. http://hannabyheart.blogg.se/1200995037_familjens_projektleda.html
X-Hanna – det är väl en fälla i de fall båda jobbar lika mycket men den ena personen har huvudANSVARET för plock, inköp av fotbollsskor och hålla koll på almanacka etc. Handlar kanske inte så mycket om vem som gör vad utan att båda ska vara ”lika trötta i huvudet”. Fint om du är nöjd!
Efter att ha läst om boken ”Familjens projektledare säger upp sig” förra veckan så bestämde jag mig för att beställa den eftersom konkreta tips utlovades: tråkigt att det inte gör det då…för det är precis det som behövs!
Jag lever i en familj med tre barn och förra veckan ”tvättstrejkade” jag – vilket innebar att tvätten låg kvar och väntade till helgen istället…men grejjen var då att alla faktiskt hjälptes åt – även om jag projektledde även då. Precis som du skriver i artikeln så vill jag INTE låta hemmet och ungarna förfalla – går det inte att komma tillrätta med detta på annat sätt? Kanske eller så kanske inte. Maria Svedland tar ju upp samma saker i Bitterfittan – kvinnor håller ordning, en massa grejjer som de lagrar, likt datamaskiner, i sina hjärnor…skulle vara så roligt att dela på detta – då skulle det bli mer tid över till kärlek och mindre energi skulle behöva läggas på gnat och tjat….
Hanna – då utgår du också, likt de flesta andra som delar din åsikt, att den organisering och det fixande ni talar om är det ”rätta” och ”riktiga”. Vem sätter ribban för vad rimlig ”ordning” är? Vem bestämmer att det ska plockas si och så mycket, hur prydligt och organiserat det ska vara, vad som ”måste” göras för att få ett godkänt hem? Om partnern struntar i detta tycker väl denne förmodligen att det inte behövs göras? Om jag sedan skulle få för mig att göra detta-som-måste-göras åt min partner så är det ju mitt val och mitt ansvar som vuxen människa. Och ja, givetvis förstår jag att man kan se det som en fälla. Men jag är inte säker på vem som riggar den fällan.
X-Hanna – nää, jag tycker absolut inte att man måste ha ”en viss” ordning men vissa saker är mer eller mindre måsten för att kunna upprätthålla ett hyfsat socialt och normalt liv. Tror många försvarar sig med att partnern är pedant och att de själva inte bryr sig men läste den här kommentaren i en blogg:
”av egen erfarenhet: det funkar inte. hur grna man än vill att det ska funka, så gör det inte det. en enda gång på fem år har det tricket funkat i mitt hushåll och då diskade jag inte på två veckor! två veckor! det luktade nästan kiss i köket. då diskade min kille.”
och så är det faktiskt för somliga.Själv är jag rätt nöjd med uppdelningen av det mesta med min kille, men är jätterädd för att hamna i det som jag anser är en fälla om vi får barn, oavsett om rollen är ”självpåtagen” eller inte.
Hanna – jag menar ej att reta gallfeber på dig (tro mig, det är inte första gången jag hamnar i denna diskussion :-)), utan förstår förstås hur du ser på saken. Men jag ser det inte på samma sätt. Förmodligen för att jag har en annan erfarenhet och därmed andra förväntningar på hur en man/pappa/manlig partner ska vara. En sådan man du beskriver skulle inte ha något i mitt hus att göra, helt enkelt. Otänkbart. Och detta är ju ett val man gör, tänker jag.
X-Hanna – det har du verkligen rätt i!
X-hanna: men när du säger att det är ett val man gör, d.v.s. att inte välja en manlig partner som beter sig så, så verkar det som att du tycker att det finns andra sorters män att välja på. Problemet är väl att sådana män är alltför sällsynta. Det reella valet blir ju då mellan att en man som inte tar sin del av projektlederiet eller ingen man alls (det finns väl män som tar ansvaret – men vi kan väl vara eniga om att utbudet gravt understiger efterfrågan).
Då blir det ju inget fritt val för kvinnan, iaf inte om hon inte är beredd att avstå från kärleken. Genom att lägga ansvaret på kvinnan att välja en jämställd man (eller att få den man hon valt att bli jämställd), tar du också ifrån mannen ansvaret för att förändra strukturer som trycker ner kvinnan.
Det är det viktigaste jag har fått med mig från läsningen av Bitterfittan att det faktiskt är en kärlekshandling från mannen att jobba för att båda ska ta lika mycket ansvar – eller snarare tvärtom hur kan en man verkligen älska någon om han på samma gång låter den personen ta orättvist mycket mer jobb med hem, planering och projektlederi?
Anna – Precis där skapar du din egen fälla anser jag. Varför? GIVETVIS finns det ”andra sorters män”! Men om du endast ser de män som uppför sig som du förväntar dig, som du från början utgår ifrån och tar för givet, är det klart att ”oansvariga män” (om vi ska använda det uttrycket) också är dem du skapar omkring dig. Visst finns de – liksom det finns odågor bland alla människor – men dessa är folk jag kan välja att inte ha att göra med (här vill jag understryka att jag pratar Sverige i dag). Inte betyder det att jag fråntar dem något ansvar – det är ju i sin tur deras val, att vara oansvariga och därmed riskera att bli bortvalda och till slut ganska ensamma (om det nu inte vore för att andra kvinnor resonerar som du och finner sig i detta – yttrar sitt missnöje visserligen, men likafullt: finner sig. Går i sina cirklar.) Jag tror inte på att jag borde sätta mig till doms över och ansvara för att en annan vuxen människa ska förändra sig – det är den människans (i detta fallet mannens) val och ansvar. Jag tar ansvar för vad jag gör med mitt eget liv och vilka människor jag omger mig med. Vill de sedan finnas i mitt liv får de först ta sig en tankeställare, det är deras val.
Om jag hade någon som höll reda på alla ”småsaker” åt mig (skaffa nya fotbollsskor etc) så skulle det saknas en stor drivkraft för mig att lära mig att hålla reda på sådant. Att ibland få sura kommentarer i stil med ”jag är inte din morsa” räcker inte.
Det mest effektiva sättet att lära mig att ta mer ansvar skulle vara att låta mig ta hand om allt som endast drabbar mig ifall det inte görs. Ska jag ut och resa? Låt mig boka biljetter/hotell etc. Födelsedagar för vänner som huvudsakligen är mina? Lämpa över ansvaret på mig. Tvätten? Dela upp den i mina/dina kläder, och låt mig tvätta mina egna pinaler. Nycklarna/plånboken borta? Då blir jag väl sen till jobbet.
Det är viktigt att _inte_ bli påmind i god tid. Om någon annan gör det åt mig i sista minuten så kommer jag heller inte att lära mig.
Detta förutsätter dock att jag inte är helt hopplös till att börja med. Jag känner flera män som gör vissa eller flera av dessa fel och tycker att det är ett fullt acceptabelt sätt att leva. (För ja, jag anser att det är fel. Men jag är åtminstone villig att förändra mig.)
Så rätt Mikael. Liksom jag är villig att lära mig :-) Kan vara en riktig slyngel ibland.
Men jag är en jävel på att diska – där sopar jag banan med vem som helst.
x-hanna: vi har uppenbarligen helt olika synsätt på det här problemet (men du kanske inte vill kalla det ett problem?). Jag anser inte att man/jag/människor är så rationella att de väljer vilka personer de har i sitt liv enbart utifrån den aspekten. Öht är människor sällan så rationella som de förutsätts vara i den liberala tankevärlden (för det är därifrån du kommer, eller hur?). i valet av människor vägs andra aspekter än den rent jämställda in, t.ex. om han uppfyller tjejens känslomässiga behov, eller är bra i sängen eller att man har fantastiskt roligt ihop.
Eftersom du gör det till en personlig fråga kan jag ju meddela att jag avstår från att styra upp mannen i mitt livs liv (dock leder det till konflikter när han inser att jag inte har planerat när han förutsätter att jag har gjort det) och därför vet hur svårt det kan vara att låta bli att göra det eftersom man som kvinna är uppfostrad till ett annat beteende.
Jag ser det som så att i en familj ska alla kunna vara nöjda, inom rimliga gränser. Det är inte rimligt att en person bestämmer var gränserna går helt själv – men det gäller även för den som inte gillar att städa. Varför är det mer rätt att den som struntar i smutsen ska sätta ribban för städningen än att den som hatar smuts gör det? Man får väl försöka mötas på halva vägen? Problemet uppstår när en kvinna (för det är oftast kvinnor) sänker sina krav till hälften och mannen inte har någon lust att gå henne till mötes. Och jag håller med – det är faktiskt en kärlekshandling också. Gillar man någon så vill man att den personen ska må bra och man gör sitt bästa för att hitta ett sätt att få familjen att fungera så att alla trivs.
Har man villa, bil, båt, sommarstuga kanske man kan hävda att ens man tar hand om de sakerna (tanka, laga taket, snickra, vad vet jag). Men bor man i hyreslägenhet i stan utan bil så vet jag inte…
Vad gäller Mikaels kommentar så tycker jag att den är rätt intressant. Så du tvättar bara dina kläder om du blir tvingad? Det har aldrig fallit dig in att göra någonting frivilligt? Att själv ta initiativ till att tvätta inte bara dina utan din sambos/frus kläder? Bara för att det är rättvist att dela på såna saker? Du är villig att förändra dig men kan inte göra det om du inte har piskan över dig? Vad är det som hindrar att du förändrar dig utan tvång?
Tycker också att det är intressant att man ska lämpa över ansvaret på att män ska lära sig, på oss kvinnor. Hmmm….? Det var just det som var poängen…. Vad hände med deras ansvar och deras eget intresse? Man kan ju tycka att det kan ligga i även en pappas intresse att hans barn inte fryser och har med sig varma kläder till förskolan. (Nu vill jag påpeka att min man har stenkoll på just detta, det var bara ett exempel). Att hävda att man själv inte bryr sig om man har smutsiga kläder kan väl vara okej men man får väl för f a n bry sig om hur ens barn har det. I en familj funkar det inte att EN person har hela ansvaret för alla, det måste vara gemensamt. Så fort barnen är tillräckligt stora gäller det att även lära upp dem att ta ansvar, det är där man måste börja. Oavsett kön på barnen.
Anna,
jag tror att du missförstår mig. Det jag strävar efter är livskvalitet. Ett fungerande förhållande utgör livskvalitet för mig. Glada människor i min omgivning är livskvalitet. Att ägna tid åt arbete och hobbies är livskvalitet. Att tvätta kläder en gång varannan vecka är inte livskvalitet i sig; rena kläder är livskvalitet.
Jag hade inte en aning om hur man kokade makaroner när jag var 15 år gammal. (Min mor skötte all matlagning.) Det förändrades när jag hälsade på vänner som flyttat hemifrån, och ännu snabbare när jag flyttade till min första egna bostad. Varför? Matlagning blev inte bara till ett nödvändigt ont (som jag initialt kunde mycket lite om) utan till och med roligt.
Så jag skulle snarare fråga den man som inte sköter sin del av hushållet: upplever han att förhållandet vacklar på grund av att han inte sköter sin del av kontraktet (som ibland är implicit, ibland explicit)? Och hur upplever han att hans livskvalitet påverkas av detta? Under de senaste 2 åren har flera förhållanden i min omgivning kraschat på grund av att mannen och kvinnan har haft väldigt olika svar på de två frågorna.
Anna: ja, vi har olika synsätt på saken (problem kan vi också kalla det, även om jag nu inte uppfattar att jag själv har det problemet). Jag väger in alla aspekter vid ett förhållande, och jämställdheten väger för mig (mer eller mindre automatiskt) tillräckligt tungt för att personen ska bli intressant/ointressant i mina ögon. Du säger det ju så bra själv: ”hur kan en man verkligen älska någon om han på samma gång låter den personen ta orättvist mycket mer jobb med hem, planering och projektlederi?”.
Yes, fundera på det.
Och fråga dig sedan varför du hela tiden ser från din/kvinnans synvinkel? ”Det reella valet blir ju då mellan att en man som inte tar sin del av projektlederiet eller ingen man alls (det finns väl män som tar ansvaret – men vi kan väl vara eniga om att utbudet gravt understiger efterfrågan).
Då blir det ju inget fritt val för kvinnan, iaf inte om hon inte är beredd att avstå från kärleken.”
Tanken har inte slagit dig att också mannen då står ensam, får avstå från kärleken? Att förändring då bör ligga också i hans intresse?
Men för att komma någonstans och i stället fokusera på orsaken: uppfostran. För det är naturligtvis där man hittar den. Precis som du är uppfostrad till att styra upp mannens liv, som du säger, så är mannen uppfostrad till att du ska göra det. Och han har lika svårt som du att förändra sitt beteende. Det handlar om ansvar, men lika mycket ditt som hans. Hur ofta får man inte höra ”Ja, men han borde väl kunna…” Du har precis lika stort ansvar och ”borde väl kunna”! Det är inte konstigare än så. Men menar du på allvar att du inte kan vara så rationell att ta detta ansvar över dina val, så bör rimligtvis också mannen ha lika svårt för sitt ansvar. Men med den synen kommer ni ingenstans.
Du får givetvis ha din uppfattning och agera utefter den. Så agerar jag utefter min. Gör jag fel, tycker du?
Oj, vad det diskuteras! Själv måste jag nog uppa mitt inlägg med en liten disclaimer eller nåt, jag insåg i ett samtal tidigare idag att det nog kan misstolkas…
x-hanna: det här kommer att bli min sista kommentar eftersom jag inser att vi inte kommer att komma längre.
Din ton och ditt sätt att hela tiden plocka ner diskussionen till att gälla mina personliga val förvånar mig eftersom du inte vet något om mitt liv och hur jag valt att inrätta det utifrån de feministiska övertygelser jag har. Min ambition var att föra en mer generell diskussion kring vilka förutsättningar kvinnor har att faktiskt välja bort projektledarrollen, och valde därför tidigare att inte kommentera vad jag uppfattar som dina personliga val. Efter det senaste inlägget kan jag bara säga att jag tycker att du verkar väldigt ung och/eller väldigt svartvit i din syn på relationer och jag anser inte att valet är fullt så enkelt som du vill påskina. Men vad vet jag, du kanske har haft turen att kunna välja precis så fritt som du påstår att alla kan göra. Med det lämnar jag den här dikussionen (som annars skulle kunna pågå hur länge som helst)
Och så stavade jag diskussion fel. Diskussionen ska det ju vara.
Ja, vi kommer nog ingenstans här. På mer än ett sätt.
Att jag inte kan hålla min stora strut. :-) Skulle förstås vara så mycket enklare och fördelaktigare framför allt för egen del. Men är det något jag upplever enögt och ogynnsamt så är det denna diskussion, och givetvis vänder sig mitt ”du” till flera, det vet du Anna lika väl som jag att du inte är ensam om att upprepa det du säger. Liksom du hoppades också jag kunna föra ett generellt samtal – och att också få framföra en åsikt utan att den ska avfärdas exakt på detta sätt: genom att du tar till grepp som ”ung” och ”tur” i stället för att ens försöka se om jag kan ha en poäng. Det om något är att plocka ner diskussionen. Jag är varken särskilt ung (vilket jag nu inte förstår skulle ha någon betydelse) eller lyckligt lottad, och framförallt gör jag det inte enkelt. För dig. Det är lättare att lägga skulden på andra/omständigheter än att se sitt eget ansvar. Men med det avsäger du dig också din förmåga.
strut – trut
God natt
Det är härligt med diskussion tycker jag och ett intressant och aktuellt ämne. Jag gillade din text, Johanna.
Ja, väldigt bra diskussion! Och så skönt med nån som tänker själv X-H! Fortsätt så!