Litegrand som Tracks-listans ”Veckans raket” överraskar Sasa Stanisics debut ”Farfar upp i graven”, för Stanisic har ett språk som inte särskilt många andra och, när väldigt många andra debutanter krånglar in sig i poetiska högtraverier för att beskriva ett handlingsförlopp, leker Stanisic dödsföraktande med språket och charmar hjärtat ur min bröstkorg.
I ”Farfar upp i graven” målar Stanisic med värsta svepande penseln upp en bild av tiden före, under och efter kriget i forna Jugoslavien och han berättar omskrivande krigets hemskheter, ungdomens naivism och det nya landets nyheter. Gosse, vad många synonymer Sasa kan! Jag gillar att höra hans fyrverkerier.
Jag tycker att det är lite löjligt bara att han beskrivs som någon slags ny Jonathan Safran Foer, bara för att han beskriver landsbygden i ett Östeuoropeiskt land, bara för att han bolltrollar med ord och bara för att det nämns farfädrar och andra originella släktingar. Jag tycker gott att Stanisic kan få stå på egna ben och eftersom boken är värd stående ovationer, kanske litegrand för att jag blev så överraskad av förträffligheten, är den ännu inte helt utläst – man hastar inte igenom omsorgsfullt språk – men kom igen: hur skulle jag kunna ändra åsikt om en sådan här talang? Jag uppmanar er: ignorera inte Stanisic pågrund av det ganska fula omslaget, läs ”Farfar upp i graven” och se fram emot att läsa mer av honom i framtiden.
Foto: Peter von Felbert
1 kommentar
Om jag inte hade läst recensioner är det precis ett sådant omslag som skulle fått mig att rata boken.