”Fem knivar hade Andrej Krapl” – Hannele Mikaela Taivassalo

Jag är lite förutsägbar ibland. Mer specifikt: när det gäller vissa typer av litterära och popkulturella markörer. Ge mig så mycket som en hint om gotik, skräckstämning och – värst av allt – David Lynchvibbar, och jag blir mjuk och formbar som varmt vax i dina händer. Ungefär lika objektiv också. Med andra ord var jag predestinerad att gilla ”Fem knivar hade Andrej Krapl” av Hannele Mikaela Taivassalo från första stund. Jag menar: ”neoskräckromantisk uppväxtsskildring” (baksidetexten) och flertaliga omnämnanden av kyrktak, kyrkogårdar och – här kommer Twin Peaks-vibbarna! – sågverk i första kapitlet! Såld till hobbygoten med de svarta naglarna och det fåniga leendet på rad ett.

Så, ja, det ska erkännas: jag är partisk. Det ska även erkännas att ”Fem knivar hade Andrej Krapl” förmodligen inte är allas tekopp. Därtill är det för spretigt, udda, ja, kanske för enahanda med jämna mellanrum. Hannele Mikaela Taivassalo arbetar mycket med upprepningar, ord och meningar som återkommer, mantralikt, igenom berättelsen. Suggestivt eller tjatigt? Jag säger a, men är medveten om att många, som inte har lika stor fascination för sågverk, kyrktak och sunkiga vägkrogar befolkade av vithåriga mysteriekvinnor och våldsamma män kanske skulle säga b.

(Twin Peaks, so much to answer for.)

Handlingen i kort, i den mån den går att återberätta då handlingen, som så ofta med böcker jag gillar, är underordnad språket och stämningen: en ung flicka, jag tror hon är sexton år gammal, växer upp i en liten lerig, sågspånsdoftande stad (by?) i Österbotten. När en mystisk främling som kallar sig Andrej Krapl och bär på en psalmbok och fem knivar dyker upp blir hennes tillvaro förändrad, och vår hjältinna ger sig ut på ett slags gothbetonat roadmovie-äventyr. Ungefär så. Men som sagt, det är inte för intrigens skull man läser ”Fem knivar hade Andrej Krapl”, som med all rätta nominerades till – och vann igår, tack Magix för info! – Runebergspriset 2007. Taivassalo är en begåvad stilist – säker, modig, egensinnig. Vid upprepade tillfällen bryter hon berättarflödet genom att byta perspektiv från första person till en allvetande berättare som följer händelseförloppet som från ovan. ”Gud”, kallar hon dessa interludier för. Jag väljer snarare att tro att det är författaren själv som tar sig in i textmassorna. I vilket fall som helst får jag mersmak, särskilt av meningar så vackra som denna:

”Doften av dig, doften av sågen, det sargade hjärtat och alla frågor som skriks ut av de obevekliga cirkelbladen mot alla dessa trädstammar.”

Jag vill ha mer Hannele Mikaela Taivassalo, mer finlandssvensk och finsk nutidslitteratur i allmänhet. Tips, någon?