Det talas så mycket om romanens ljusa framtid, att vi tröttnat på att matas med deckare, BOATS och dokusåpamentalitet och nu istället söker oss tillbaka till den gamla hederliga romanen – en litterär genre som tidigare varit så marginaliserad att Forum (inte Norstedts – tack, Daniel för info!) tvingades lägga ner sin romantävling då bidragen inte höll måttet. Men nu är det alltså dags för roman-romanens återkomst. Hej då, Mia Törnblom och Liza Marklund, välkommen åter, du hitintills icke namngivna skönlitterära berättare som med stilistisk säkerhet, ett mångfacetterat persongalleri och berättarglädje ska få svenska folket att lägga undan Stieg Larsson och börja läsa romaner igen. En vacker tanke, inte sant? Och faktum är att den svenska skönlitteraturen mår bättre än på länge. År 2007 läste jag rekordmånga svenska samtidsromaner, och den övervägande majoriteten var riktigt, riktigt bra. Allt gott så långt. Frågan är: överensstämmer det här med verkligheten om vi blickar utanför de Pocket Shop-täta storstadsregionerna? Om mina fältstudier på en bensinmack i Mellansverige är något att gå efter måste jag nog tyvärr svara nej på den frågan.
Klockan var fem över halv tre söndagen den 17 februari i vår herres år 2008. Vi, min bättre hälft och jag, det kollektiva, institutionaliserade viet, hade stannat vid en bensinmack utanför en liten mellansvensk stad för att kissa och läsa om Carolas halvfiasko. Någonstans mellan agenda a och agenda b fastnade jag vid pocketstället. Inte för att jag var i skriande behov av väglektyr, jag hade handväskan full med svensk samtidsskildring och amerikansk sleazeskräck, tack så mycket, och så Carolas halvfiasko, remember? Fastän min abibliofobi var av synnerligen hypotetisk kände jag mig ändå manad att se vad just den här mellansvenska bensinmacken hade att erbjuda i bokväg. Resultatet var minst sagt beklämmande.
Det fanns tolv (12) titlar att välja på i pocketstället. Av dessa var fem (5) facklitteratur av typen självhjälpslitteratur och BOATS. Ytterligare fyra (4) var deckare. Återstod två (2) romaner, varav en utländsk. Summa summarum: en (1) svensk roman av tolv titlar. Tidigare erfarenheter från pocketställ i andra bensinmackar, närbutiker och tobaksaffärer talar för att denna uppdelning är mer eller mindre representativ för den ständigt tillgängliga 24/7-litteraturen i stort. Visst blir man lite deprimerad? Det säger sig självt att jag är 100% för att böcker ska vara lättillgängliga – sälj mer än gärna böcker på bensinstationer, ICA, i kiosker och bokautomater, varhelst folk kan tänkas bli lässugna. Men varför denna ensidiga diet? Varför inte slänga in lite schysst romankonst bland alla självhjälpsböcker och snyftiga verklighetsbaserade uppväxtsskildringar?
Efterlyses: istället för enfald: mångfald, och så gärna ett basutbud som inte förolämpar kundernas intelligens. Varför detta fokus på det självupplevda, verklighetsbaserade när fiktionernas värld åtminstone för mig är så mycket mer tilltalande och komplex? Är inte verklighetsflykt en av orsakerna till att vi läser? Vadan detta till synes omättliga behov av det dokumentära? I TV-världen har välskrivna dramaserier som ”Lost”, ”House”, ”Grey’s Anatomy” och ”Big Love” gått om dokusåporna, som alltmer börjar kännas överspelade och daterade. Är det inte då rimligt att, med den högkvalitativa skönlitterära utgivningen i åtanke, hoppas att vi får se en liknande glidning mot fiktionerna även i litteraturen? Jag trodde att vi redan var där, men av allt att döma kommer det dröja länge innan det blir folkligt att läsa romaner.
17 kommentarer
Nu ska jag be att få protestera. En deckare är en roman. Fantasy och science fiction är romaner. Att något tillhör en genre betyder inte att det slutar att vara en roman. Eller för den delen att det inte kan tillhöra en annan genre också.
En deckare blir inte en sämre roman bara för att den råkar vara en roman också. Det förhindrar inte att en deckare kan vara en dålig roman, men det är inte heller självklart.
Jo, visst är deckare också romaner – detektivromaner. Jag kanske uttryckte mig klumpigt, men tycker ändå att det finns en skillnad mellan deckare och vad jag i brist på ett bättre ord får kalla ”vanliga romaner”. (Eller roman-romaner…) Och jag kan också till viss del köpa det vanliga argumentet att man i deckare finner den bästa samhällskritiken, yada yada. Så är ju verkligen fallet med amerikanska deckarförfattare som Dennis Lehane och George Pelecanos. Fast när det gäller svenska deckare tycker jag nog inte att det stämmer just nu. Faktiskt. Hoppas på ett uppsving. Men min största invändning gäller, som framgår i texten, inte deckare utan överflödet av verklighetsbaserade dokumentära böcker. Det vore trevligt med mer fiktion och mindre BOATS, helt enkelt, och där hamnar ju deckare per definition i den förstnämnda kategorin.
För svensk samhällskritik i deckare tycker jag att Roslund & Hellström ligger långt fram. Eller för den delen Jan Guillou.
Ja, där går vi ju in på något så subjektivt och snårigt som personlig smak. Jag får nog nöja mig med att konstatera med att jag personligen gärna skulle se att fler läste litterära romaner som komplement till deckare, BOATS och andra genrer, och att det ska bli lika lätt att få tag på, säg, Daniel Sjölins senaste roman som Stieg Larsson och Mia Törnblom.
(Nu menar jag inte att dissa alla som läser just de författarna. Återigen: personlig smak.)
Men just Daniel Sjölins senaste är ju en BOATS! :-) Även om gränsen mellan verklighet och fiktion är hårfin ibland. Fast jag förstår hur du menar.
Kanske är det så enkelt, vi köper det som finns tillgängligt? Hittar vi Japp bredvid kassan på ICA köper vi Japp, finns där riskakor köper vi riskakor. Finns där Stieg Larsson köper vi Stieg Larsson, finns där Judith Hermann köper vi Judith Hermann. Vad tror ni?
Nej men vet du vad, ”Världens sista roman” är väl ändå fiktion? (Fnös hon indignerat, haha.) Visserligen en lek med det dokumentära greppet, men i slutändan en fiktiv roman, tycker jag ändå. (Jag har äntligen fått hem den nu!) Men, point taken. Det är sjukt svårt att tala om genrer över huvud taget, men för mig är BOATS lika med Dave Pelzer och kompani. Verklighetsbaserad litteratur utan särskilt höga litterära ambitioner vars främsta syfte är att få folk att KÄNNA. Men det är ju bara min högst subjektiva tolkning.
Nej, nej,nej –
”Världens sista roman! är INTE Based On A True Story.
Storyn, historien. är ju helt påhittad. Daniel Sjölin som är berättelsens huvudrollsinnehavare har bara namnet och TV-jobbet gemensamt med författaren Daniel S.
En av lekarna i ”Världens sista roman” ( denna skämtsamt pösiga titel är förresten bl a en hälsning till Martina Lowdens lika skämtsamt pösiga titel ”Allt”) är ju leken med alla dessa ymnigt förekommande icke-fiktiva livsberättelser =
tala-ut-om-mitt-elände-romaner
Vilken tur att internetbokhandlarna levererar även utanför storstadsregionerna, dårå. ;-)
Nej, men jag förstår hur du menar – tillgänglighet skapar efterfrågan. De titlar man ser när man står i konsumkön/på reklampelare/på macken är det kanske lätt att tro är de enda.
Desto viktigare att andra titlar presenteras: i kulturbilagorna (sidorna om man inte läser SvD/DN, men de kan vara nog så bra, se tex Helsingborgs Dagblad), i televisionens program. Och, inte minst, på bloggar. Där dessutom en adlibrisbeställning ligger bra mycket närmare än vad bokhandlen gör kulturbilagan.
Bokbloggarna tenderar handla om samma böcker (se Fördjupade studier i… eller Mara Lee, eller Cartarescu, eller…) och det beror ju naturligtvis på att inspirationen frodas mellan bloggposterna. På samma sätt som man ställs inför frestelser på macken sker de på bloggarna. Och många bloggare läser ”roman-romaner”, och skriver sedan om dem. Liksom många bloggare skriver om annat. Du, Helena, har inspirerat många att (åter)upptäcka King, tex. Det är ju toppen! Vanliga (nåja, ”något” mer intresserade kanske, haha) läsare har tillgång till hela internet för att inspirera.
Att sedan internetbokhandlarna är de som tjänar mest, till nackdel för vanliga bokhandlar – i och utanför storstäderna – är en annan diskussion. Macken, som ska sälja saker som folk vill ha NU borde lusläsa bloggar och ta in det som det pratas om.
Själv läser jag Jennifer Weiner just nu. Det hade jag aldrig gjort om jag inte läst ett antal inlägg på någon blogg, och då hade jag gått miste om en bok som inte alls är vad den ser ut att vara. För att nämna ett exempel innan jag lämnar över bloggen åt er igen!
Håller med Helena och Lena, Världens sista… är ingen BOATS, lika lite som Montecore el. Allt är upplyst. Författare har väl alltid använt det egna livet som material på ett eller annat vis. Sedan har ett antal förf. på sistone velat leka med läsarnas/vår vilja att läsa ihop liv och dikt och för att visa på att allt är fiktion. Faktiska markörer (som namn och biografiska fakta) kan ju luras mer än de avslöjar. Meningen med BOATS är väl att det finns en uttalad intention att de SKA läsas som om liv och dikt är ett. Vilket det enligt min mening aldrig kan vara. Särskilt intressant blir det ju i fall som J.T. LeRoy och James Frey, som anklagas för att deras liv inte liknar fiktionen tillräckligt mycket (eller alls).
Jessica och Asalun: håller med helt och hållet! :) Och Jessica, roligt att höra att du läser Jennifer Weiner. Jag har ju pushat för henne länge, försökt (ibland förgäves) få folk att se bortom de rosa omslagen och chick lit-kategoriseringen. Kul att höra att du gillar. Vilken bok läser du?
En fråga från en gammal läsare:
När kommer tiden för de unga svenska författarnas återkomst hos er, unga och halvunga läsare?
Varför läser ni, halvunga svenskar (halvung är man i min värld mellan 25 och 40 år), så gärna engelskspråkiga författare? Och så sällan böcker av svenska författare i sin egen ålder?
Varför hittar t ex dessa kanonböcker (tycker jag) så sällan till halvungdomarna:
Johannes Anyuru: Det är bara gudarna som är nya
Mons Kallentoft: Fräsch frisk och spontan
Henrik Langenland: Wonderboy
Muhammed Omar: Tregångare
Malte Persson: Livet på den här planeten
Daniel Sjölin: Personliga pronomen
Alejandro Leiva Wenger: Till vår ära
Jerker Virdborg:Krabba
Nu hoppas jag innerligt att jag blir motsagd av er kids mella 25 och 40 år – att ni säger att svenskt och ungt (prosa och poesi) är …..
COOL!
Men jag uppfattar det som att det svenska är mer inne än någonsing. Och Leiva Wenger och Anuyru är två av mina absoluta favoriter (som jag läser om och om igen) tillsamans med Khemiri. Skäms bara lite över att de flesta författare jag gillar mest just nu är män.
F.ö. så krockade jag med Omar 4 ggr på tre dagar. Han såg lika butter ut varje gång. Ler han aldrig?
Jättebra inlägg, jag instämmer till fullo! Förutom att det var Forum som anordnade den havererade romantävlingen och inte Norstedts…
Tycker det är skittrist med ”fin” o ”ful” diskussionen gällande litteratur. Och det känns väldigt ”Stockholmsironiskt” att avfärda deckargenren med ett litet yadayada. Tvärtom från ditt inlägg tycker jag att det är roligt, bra och intressant att sas ”vanliga” böcker (oavsett genre) numer säljs på mataffärer och bensinstationer där man för inte så länge sedan bara kunde hitta tidningar och ”harlekinböcker”.
Varför skulle en deckare vara mindre roman än någon av den skräcklitteratur du vurmar för. Du har missat en litterär skatt om du inte läst det som Arne Dahl, Sjöwall Wahlö, Leif GW Persson och kanske Roslund Hellström skrivit.
Jag tycker som sagt det är häftigt att böcker säljs överallt, för det gör att alla kan läsa mer.
Daniel: D’OH! Tack för upplysningen, jag var så full av patos att jag inte hann researcha,
Petronella: Jag tror inte att du läst mitt inlägg särskilt noga. Jag tycker precis som du att det är jättebra att böcker säljs överallt, men önskar att utbudet kunde vara lite mer varierat.
Jag håller med om att utbudet borde vara mer varierat men jag tror också att böckerna på Macken och ICA säljs som ett alternativ till det vanliga tidskriftsutbudet (som ju också är ganska likriktat): ”ska jag ta Amelia, Femina eller Mia Törnblom?” För mig ter det sig då ganska logiskt att det inte är den ”tyngre” litteraturen som hamnar där, även om det vore roligt.
Det är faktiskt bokhandlarna som väljer vilka böcker som köps in – förlagens försäljare försöker kanske sälja in annat än Mia Törnblom men någonstan på vägen landar man väl ändå i det gamla trygga vanliga: lite självupplevt, lite deckare, lite lättköpt. Vem arbetar med att upplysa/vidareutbilda/coacha bokhandlarna? Bokhora? Någon?