Freakshowskräck och nya oprövade kort

Skräckbokhoran är tillbaka efter en liten utflykt bland rosa omslag och relationsromaner! Mitt senaste Adlibrisköp:

Det var Martina, den fresterskan, som fick mig att avbryta mitt (ytterst tillfälliga) köpstopp. Freakshows och karnivaler är i regel fantastiska miljöer för skräckskildringar, något som Ray Bradbury visade redan 1962 med ”Something Wicked This Way Comes”, och jag får kalla kårar bara jag tänker på Management inne i sin husvagn i sorgligt kortlivade HBO-serien ”Carnivàle”. Det ska bli intressant att se om ”Freakshow”, som blir min första roman av Bryan Smith, lyckas förvalta det finfina freakshowarvet på ett tillfredsställande sätt. Ett sådant tacksamt ämne – särskilt så här i skräcksammanhang – borde vara rätt svårt att sjabbla bort.

Har även varit och tallat på L som i Sarah Langan och Richard Laymon på Aka Citys skräckavdelning. Någon som läst något av dem? Baksidestexterna lovade insjöar, Maine-skogar och kallsvettig skräck… Är särskilt pepp på Sarah Langan efter att ha sett att hon listar Joyce Carol Oates, Peter Straub, Russell Banks, Shirley Jackson, Stephen King, Eudora Welty och The Eels som inspirationskällor. Jag tycker att Nick Hornby har en poäng när han låter ”High Fidelity”-Rob säga ”It’s not what you’re like; it’s what you like”. Om inte annat är jag alltid mer välvilligt inställd till oprövade författarskap – och, på den tiden jag var singel, presumtiva sängkamrater – om de gillar bra grejer.

(OBS! ”Bra grejer” = samma saker som jag gillar, men det säger väl sig självt?)