Jessica
Karin Boyes ”Kallocain”.
Helena
”Berta Funcke” av sorgligt bortglömda 1880-talsförfattaren Stella Kleve (pseudonym för Matilda Kruse, gift Malling). En dekadensdoftande, välskriven och gripande flick- och sjukdomsskildring som håller än idag.
Johanna K
Oj, vad svårt! Jag som är så kluven till kanon. ”Bröderna Lejonhjärta” kanske.
Johanna L
”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg. Tidlös och fantastisk om människans längtan efter att ingå i en gemenskap. Bland annat.
Johanna Ö
Märta Tikkanen räknas nog inte som svensk? (hade tänkt säga ”Århundradets kärlekssaga”) Så det får väl bli Sonja Åkessons ”Husfrid”. Så får vi lite feminism från 60-talet bland alla dammiga gubbs tänker jag.
Vilka svenska verk borde ingå i en kanon? Svara i kommentarerna!
40 kommentarer
Nej, jag håller hårt på att Märta Tikkanen är finlandssvensk, några berömda författare måste ju Finland också få ha! :P ”Århundradets kärlekssaga” är otrolig!
”Drömfakulteten” och ”De dömdas ö”.
Jag skulle nog inte utelämna Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Men även jag är kluven till kanon..
Harold Bloom, den amerikanske litteraturprofessorn som är upphovsman till den här tröttsamma kanondiskussionen vilken riskerar att urvattna litteraturen till en tramsig vadslagningslek för illitterata kulturjournalister, har med fem svenska författare på sin ”lista”, sin kanon: August Strindberg, Pär Lagerkvist, Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och Lars Gustafssson. På något sätt visar dessa fem namn – trots sina ypperliga litterära förtjänster – hur meningslöst det är ranka författare eller upprätta en kanon eller betygsätta litterära verk som vore det fråga om underhållning eller en udda sportgren. Litteraturens liv är det rakt motsatta.
Crister – jag håller med dig! Jag är väldigt anti kanon och denna tröttsamma indelning i fin/ful, bra/dålig litteratur som ständigt pågår. Människan och detta ständiga behov av att gruppera, innesluta och utestänga.
Harold Bloom…
*huttrar*
[…] 15, 2008 · Inga kommentarer Bokhorornas fredagsfråga om en svensk kanon får mig ta upp en tråd som jag redan nystade lite i när jag läste DN:ns serie om barn och […]
Däremot blir man ju – trots sammanhanget – glad när Stella Kleve oväntat dyker upp!
Crister: Glad att du blev glad! :) Hon är oförtjänt bortglömd, tycker jag. Hade nog själv inte upptäckt henne om jag inte läst litteraturvetenskap. Henens författarskap – i synnerhet Berta Funcke och novellen Pyrrhussegrar – inspirerade mig så mycket att jag skrev min c-uppsats om bleksotsmotivet i Stella Kleves verk.
I nästa nummer av Aorta kommer en liten blygsam text – mer av en liten lovebomb än något regelrätt littvetigt – om Stella Kleve signerad yours truly vara med. Inte helt säker på när numret kommer ut ännu.
Men i ärlighetens namn: har vi inte en kanon hur vi än gör? Bara för att man inte har statlig lista på verk är det inte det samma som att man inte har en kanon. Kanon är ju de verk som lever, läses och diskuteras, bland annat på Bokhora.se.
Doktor Glas känns ofrånkommlig. Gentlemen bör också finnas med. Kallocain, definitivt!
H: Både och tycker jag! Visst blir det väl någon slags informell och ständigt föränderlig kanon i och med alla litteraturdiskussioner som pågår överallt, men jag vet inte om en kanon är tänkt att vara riktigt SÅ föränderlig :-). I sådana fall borde ju aldrig behovet av och diskussionen om litterär kanon ha uppstått?
Jag tror att kanonviljan kommer ur människans vilja att kategorisera och sortera sin omvärld. Listor över böcker som ingår i någons bild av en kanon kan ha ett värde som en sorts guider till böcker som har spelat stor roll för samhällsutvecklingen eller senare författare. Det kan vara en väg till att hitta de böcker som gör att man förstår referenser, blinkningar, tidningar, böcker och annat media bättre. Personligen har klassikerläsningen berikat mitt liv på det sättet.
MEN den läsningen måste komma ur en egen lust och vilja att ta till sig de böckerna. Att pådyvlas vissa böcker för att de anses fina eller betydelsefulla utan att förstå varför, eller om de ligger på fel läsnivå, ger ingenting och kan i värsta fall döda den läslust man har.
Johanna Ö har rätt, som jag ser det. Det spelar ingen roll hur mycket kulturjournalister och andra förståsigpåare vevar med listor och rankningar och en aldrig så kanonbra kanon. Klassiker blir klassiker på grund av sina inneboende litterära kvaliteter. Deras förmåga att tala till människor genom tidens väv. Att – på ett eller annat sätt – beröra läsaren.
Ja, Bröderna Lejonhjärta borde verkligen alla läsa!
Crister: Exakt. Det var ju det jag försökte säga … och vad händer med dessa böcker? De bildar en kanon.
Det är inget att vara rädd för. Det är inget som bits. Och det kommer inte att förstöra litteraturen.
Och dessutom är det visst så att kanon ständigt förändras. Dagens kanon är en spegling av vår tid och vår smak. I morgon ser det annorlunda ut.
Kanon finns där, men det finns egentligen ingen som helst anledning att börja göra listor och slå fast att den och den boken tillhör kanon.
H: då är jag med! Och överens. Det är just listorna och fastslagningen jag vänder mig emot.
Och som jag lägger in i orden ”litterär kanon”. Det har ju mest handlat om listorna och inte så mycket om det faktum att det finns massor med olika kanon redan, egentligen. I debatten alltså.
Skönt att vi är överens. Då kan vi hålla helg nu!
Själv ska jag läsa ut Joshua Ferris Then We Came to the End.
Och jag ska läsa Blurboken ;-) Faktiskt. Plus Malte Persson och kanske någon till om jag hinner.
Hanna Ö och H: Även jag håller med. Visst är det fruktansvärt tråkigt? Och svenskt!
Jamen näe Crister och H. Det är människor som skapar kanoner inte texterna själva. Ett kanonskapande låter sig inte göras utan an mängd idelogiska ställnigstaganden (implicita el explicita). Ditt Bloomexempel är nog så talande: 5 svenska MÄN! När jag började plugga littvet på 90-talet fick jag en lista på den europeiska kanon. Gissa hur många verk som var skrivna av en kvinna? Ett (1)!!! Och det av Sapfo för en så där 2600 år sedan om jag minns rätt. Jag vägrar att tro att all resterande litteratur skrivna av kvinnor hade för låg inneboende litterär kvalité.
Jag har inget emot listor, jag listar mitt liv rätt ordentligt själv. Men att låtsas som att ett offentligt listande är värdeneutralt tycker jag är lite naivt. :-)
Jamen Asalun, kan du aldrig låta bli att svälja kanonbetet? Suck.
Missa inte
– anknyter till denna ständigt återkommande diskussion
Svante Weylers hälsning till Per Ögren i
Expressen fredagen 15/8
”HÖGT OCH LÅGT”
Ett citat:
”Med det höga aves här: litteratur som har ambitionen att säga något bestämt om världen.
Det låga: En litteratur som kanske säger något om världen, men utan avsikt. Trots att det är självklart måste det läggas till att det höga kan vara ruskigt underhållande medan det låga kan tråka ut tilll vansinne. Det höga kan också bara uselt. det låga lysande.
Skillnaden ligger alltså inte i funktion och resultat utan i författarens ambitioner.
Låter det knepigt? Inte alls, fråga författarna, de vet väldigt väl vad de håller på med.”
Asalun. Ingen har hävdat att det är värdeneutralt. Tvärtom: ”Och dessutom är det visst så att kanon ständigt förändras. Dagens kanon är en spegling av vår tid och vår smak. I morgon ser det annorlunda ut.”
Jag citerar mig själv. Precis som en riktig, vit man bör göra.
Johanna Ö: Hur ska du hinna med allt det? Jag är impad. Jag rekomenderar att du laddar upp med blurs skivor på förhand, så kan du använda dem som soundtrack. Rätt platta till rätt kapitel. Det är det bästa sättet att avnjuta boken. Du bör även se till att ha en flaska Cordon Rouge hemma. Och morötter.
”Berta Funcke” utan tvekan. Håller med Helena fullständigt.
Funderade på det som Christer tog upp… Och känns verkligen tragiskt att så många av våra tidiga kvinnliga författare inte får det rätta utrymmet som de förtjänar. Hade en god vän som berättade att när hon pluggade litteraturvetenskap på Stockholms Universitet (det var några år sedan) så hade flera i hennes grupp ifrågasatt och ställt en av professorerna mot väggen varför vår historias kvinnliga författare förpassades till notiser i kanon, och även i undervisningen. Svaret hon fick var att det skulle bli så omständigt att rucka om i kanon… ehhh, bra motivation va!
Studerade själv litteratur på Södertörn och där var det ett helt annat perspektiv som man hade. Man ifrågasatte inte bara varför kvinnliga författare ställts åt sidan, utan man lyfta fram dem och queer istället för att kategoriskt gå igenom den ena kanonförfattaren efter den andra utan tanke på vad som finns utöver detta.
[…] 15, 2008 · Inga kommentarer Jag läser diskussionen om kanon som uppstått under dagen, och tänker på ordet finkultur och när det myntades. Så här skriver […]
Elin: Åh vad roligt med ett till Stella Kleve-fan! Hon är galet underskattad om du frågar mig, och det är beklagligt att hon, när hon över huvud taget namns, endast gör det i samband med Ola Hansson. Där har vi en till författare som borde lyftas fram lite mer, btw. ”Sensitiva Amorosa” är ju helt outstanding.
Apropå kvinnliga svenska författare.
På min institution, litteraturvetenskap i Umeå, har debatten om vilka kvinnliga författare som vi ska ha på kurslistorna varit ett ständigt diskussionsämne.
Som tur är hör (eller hörde) till lärarkåren sådana kunniga personer som
Birgitta Holm, Gunilla Domellöf, Kerstin Munck, Annelie Brändström Öhman – så ofta har kurslistorna varit rätt ok.
Men alla har väl hört talas om den där enkäten som gjordes till de olika litteraturvet.inst. för ett par år sedan – då professorerna skulle rösta fram de 20 bästa svenska författarna genom tiderrna. Och bara 2 kvinnor kom med. Selma Lagerlöf och Sara Lidman.
Jag har själv gjort mitt bästa för att popuärvetenskapligt lyfta fram också svenska kvinnliga författare i ”52 kvinnliga författare”.
Men eftersom ”kanon” och klassiker” ofta används som synonymer, så tycker jag att debattörerna här också måste lägga en praktisk aspekt på problemet.
Jag är tacksam för att Svenska akademien och några få förlag ser till att verk av t ex en 1800-talsförfattare som Victoria Benediktsson kommer ut i klassikerserier.
Jag vill inte vara nu-fåne. (Böcker makuleras ju ofta två eller tre år efter utgivningen. Sedan är de stendöda – om de inte får en klassiker- (eller kanon-) status.
ASALUNA: Lär dig läsa vad det faktiskt står! Jag ber dock ursäkt för ironin. Min hänvisning till prof Bloom syftade just på hur orimligt det är med fastställda kanon – han nämner inte ens Selma Lagerlöf!
Och att det är människor som skapar kanon. Hur tolkar du följande passus? För att göra som andra redan gjort, citera mig själv – ”Deras förmåga att tala till människor genom tidens väv. Att – på ett eller annat sätt – beröra läsaren.”
I min fakta-kanon står Oivvio Polites ”White Like Me – utvalda texter om rasism” som numero uno. Sverige 2.0, y’all!
Asalun: svälja betet eller ej – jag tänkte exakt samma sak som du. Funderade på vad det är som gör att till exempel Benediktsson inte finns med på listan. Eller i dramatikerfåran, varför Strindberg överlevt bättre än samtida Alfhild Agrell, vars pjäser håller på att återupptäckas nu och innehåller mycket mer komplexa kvinnokaraktärer än hans, men nästan identiska mansskildringar… Jag tror heller inte att det har att göra med litterära kvalitéer eller brist på sådana, tyvärr.
Men jag hör ju också till dem som inte tror på en kanon som sådan.
Crister: Nog kunde jag läsa in att det kanske var könsaspekten du syftade till, men du skrev det inte. Nog berörs människor, men klassiker blir också klassiker för att människor med makt att välja och påverka har valt vad som ska sparas, finansieras, lyftas fram, traderas och kanoniseras. Vad som ska betraktas som snille och kvalité.
H: Jag värjer mig mot att en kanon skulle vara en ”spegling av tid och smak”, vilket antyder en ganska passiv relation. Jag tror att samhälleliga maktstrukturer styr. För att fritt referera Ovvio Polite, Angelicas utmärkta val ovan, så sker all kunskapsproduktion inom ramen för ideologi, men den privilegierade tenderar att inte se de system som ger honom/henne tolkningsföreträde. Det gör dock den som exkluderas, som står utanför.
Suziluz: :-)
ASALUN: Nu blir det intressant. Just på grund av den anledning du tar upp – makt och position, de offentliga gårdvararna och ”den goda smakens” grindväktare, det är just de som väljer kanon. Det är de som stadfäster vilka verk som ska betraktas som stora, som försöker behärska litteraturhistorien (liksom historieskrivningen). Men det finns alltid andra traditioner, andra litterära verk, som överlever. Det är alltid läsarna – vi – som väljer verken. Därför bort kanon, bort topplistor, bort ”de hundra bästa” etc etc. Mot makten står alltid minnet.
Jag är beredd på att hålla med både Jessica och Johanna K. – “Kallocain” och ”Bröderna Lejonhjärta” platsar – men för att få med något nytt, både ur stil- och tidsperspektiv, så skulle jag vilja ha med Jonas Hassen Khemiris ”Ett öga rött”.
Helena: ja verkligen, Sensitiva Amorosa är verkligen Outstanding, även om jag själv faktiskt föredrar Kleve före Hansson. Har en stor kärlek till dekadenslitteraturen i allmänhet, med en välfylld bokhylla som vittne till det ;)
Jag vill INTE ha ngn formaliserad kanon. Men en bok som bör läsas är Mina drömmars stad av Fogelström.
Jag tycker kanondiskussionen blir så konstig (om den nu inte redan var det) så snart man börjar blanda in begrepp som ”bra böcker” eller ”böcker (som jag tycker att) folk borde läsa” i den. En kanon består rimligtvis av inflytelserika verk som har format kulturen, oavsett om de är fantastiskt bra eller inte.
//JJ
Håller med Johan och alla andra kanonförespråkare. Listor på vad som har format oss – gärna med en kritisk granskning av VARFÖR – är ett sätt att sprida bildning.
Skälet till att så få kvinnor hamnar utanför kanon-listorna är att vi har betingats till att inte SE hur inflytelserika t ex en Flygare-Carlén eller en Benediktson har varit. En bra kanon är den som förmår se bortom akademierna, bortom ”skäggen” så att säga.
Å andra sidan skulle det vara mer än underligt att se en svensk kanon utan Strindberg, utan Moberg och utan Lo-Johansson.
Till sist: en kanon är inte ett berg med botten och topp. Den är en trädgård man kan vandra i.
”så få kvinnor hamnar PÅ listorna” ska det naturligtvis stå:)
Är Kleve alltså bra-bra och inte bara litterär-bra? Det låter ju så på beskrivningen faktiskt. Jag har aldrig hört talas om henne (vågar knappt säga det, jag måste vara den enda av dem som kommenterat på detta som missat henne…) men om hon verkligen är bra måste jag såklart läsa en av hennes böcker — vilken bör man börja med?
Röde Orm hamnar på min lista; jag är också i grunden mot en kanon, men det finns ett antal böcker som har betytt något för mig och som därmed kvalar in på min egen ”måste läsas”-lista (som jag då med entusiasm prackar på mina (framför allt utländska) vänner) och Röde Orm är en av dem. Kejsaren av Portugallien kommer nog också med på den listan, liksom Mina drömmars stad.
Christina, jag tycker hon är bra-bra. Och du är knappast ensam om att missa henne – jag skulle som sagt aldrig ha hört talas om henne om jag inte gått en littvetkurs om just 1880-talslitteratur. Börja gärna med Berta Funcke, som är svår att få tag på men brukar gå att hitta på välsorterade bibliotek. Därefter finns det bara några noveller kvar, varav ”Pyrrhussegrar” nog är min favorit.