Spelbolagen hade rätt (hur ofta händer det egentligen?). Årets Bookerpristagare heter Aravind Adiga, som belönas för sin debutroman ”The White Tiger”. Jag är som sagt fortfarande inne på kategorin irländsk misär i startfältet, men kommer att läsa snarast (som i: så fort jag kan hämta min reservation på biblioteket). Adigas roman beskrivs som en mörk uppgörelse med det nya Indien – låter lovande, eller hur? Jag är väldigt förtjust i indiska romaner – ”The God of Small Things” prenumerar t ex på min lista över de största läsupplevelserna någonsin – men läser inte tillräckligt många, så det här ska bli spännande.
SvD intervjuade Aravind Adiga i slutet av augusti.
5 kommentarer
Jag älskar indiska författare som skriver på engelska. Det finns få direkta motsvarigheter någon annanstans till det myller av intressanta karaktärer som brukar befolka dem.
Jag tänkte också nöjt ”allright!” när jag hörde om det imorse på Ekot, vad just ämnet var. Är tack vare en av mina kurser alltid på jakt efter bra original-engelsk litteratur, gärna från alla delar av imperier sas, och vi har redan Roys bok på listan. Nu står jag också i kö på Vita tigern.
Jag läste nyss ut En karta över omöjlig längtan av Anuradha Roy. En underbar skildring av omöjlig kärlek i en liten håla i Indien. Beskrivningarna av hur naturen försöker återerövra byggnader och städer är helt underbar! Sidorna dryper av fukt och moskiter. Rekommenderas varmt till alla Indienfrälsta läsare.
The Assassin’s Song av M.G. Vassanji är också att rekommendera. Den handlar inte alls om lönnmördare, fast man kan tro det av titeln.
Kvinnor på ett tåg av Anita Nair är helt fantastisk, speciellt för oss som delar en passion för engelska romaner om Indien. Och om man hörde henne prata på Internationell författarscen i Stockholm häromsistens så är man ännu mera frälst!