Hallonrosa

Det jag fortfarande håller emot Lina, efter att nu ha läst ”Hallonbäcken” (jag skriver alltid Hallonböcker, freudian freudian) är det där med namnen. Varför måste killen hon träffar heta Oden? Vad är det med det? Jag blir irros pirros boken igenom.

Men det är ändå faktiskt lite som att läsa en lightvariant av Monika Fagerholm även denna gång. Förtjusande. Inte riktigt lika vackert men det är vibbarna jag får ändå. Och titeln! Hallon är mitt favoritbär, ibland är det så löjligt enkla saker jag går igång på. Jag har märkt att jag verkligen tycker om ord. Helt plötsligt liksom ser jag ett ord jag gått förbi tusen gånger tidigare och så ser jag hur fantastiskt det är, det kommer från ingenstans och bara finns. Häromdagen fastnade jag på ordet grävling och tänkte att det är som en älskling fast en som gräver.

Oh well, det var en parentes som inte ens var inom parentes, jag är ju parentesernas mästarinna annars.

Tycker alltså om Lina Forss böcker och hon bloggar just nu på Tara dessutom, bloggen blir också lite sådär Monika. Som om hon tar en massa ord och spiller ut dem och sorterar ihop sådant som hon gillar och så blir det till vardagsberättelser ur hennes liv.