Halvvägsrapport: ”The Condition”

23.58. Jag vaknar efter fyra timmars Törnrosasömn och kan inte somna om. Stirrar ut i beckmörkret, famlar efter två sömniga katter, räknar de proverbiala fåren. Slumrar till.

01.02. Jag beslutar mig för att lyda alla sömnforskare och kliva upp och göra något alldeles säng-orelaterat. Toalett, vatten, läsfåtölj. Jag öppnar Jennifer Haighs roman ”The Condition”, börjar läsa första kapitlet, en bitterljuv tillbakablick till familjen Drews somrar på Cape Cod, innan mellanbarnet Gwens Turners syndrom-diagnos, innan familjens upplösning, och är fast från första meningen. Det var ett tag sedan jag hittade en bok som, likt de perfekt nötta favoritjeansen, känns helt rätt på en gång. Språket, tonen, anslaget, personbeskrivningen, ja, allting i Haighs skildring av den dysfunktionella familjen Drews liv känns till 100% utformat för att passa min litterära smak. Jag blir, liksom min boksmakguru Jennifer Weiner, påmind om Jonathan Franzens mästerliga familjedrama ”The Corrections” – på ett bra sätt, förstås. Både Franzen och Haigh skildrar sina söndertrasade familjer med en skärpa och ömhet som får läsaren att engagera sig i karaktärerna, trots att de ofta är skitjobbiga och irrationella. Paulette med sin sippa yankeetillknäppthet, Frank som, när han inte tänker på sex, stänger ute omvärlden med sina medicinska tidskrifter, Gwen som aldrig säger något, Scotty som avskyr varje millisekund av sitt förljugna, misslyckade liv i hafsverket till förortsvilla med elever som föraktar honom, en tuggummituggande fru, skrikiga ungar och en åldrig, skällande Jack Russell… Jag är nog mest vänligt inställd till Billy, New York-läkaren som inte vågar komma ut inför sin familj. Oavsett: jag bryr mig enormt mycket om familjen Drew, vill att allt ska ordna sig för dem fastän jag misstänker att Haigh inte är de rosiga upplösningarnas författare.

Baksidestexten och det obligatoriska vatteninslaget på omslagsbilden är vilseledande. Det här är ingen ny Jodi Picoult, som jag hade trott, absolut inte klimakterielitt utan något betydligt bättre: en alltigenom välskriven, nyansrik familjeskildring med svärta och humor. Tänk Jonathan Franzen, Tom Perrotta, Rick Moody, den typen av författare. Gillar du dem kommer du garanterat att gilla ”The Condition”. Amerikansk nutidsprosa när den är som bäst. Jag är jättelycklig över mitt fynd och kommer på mig själv med att portionera ut läsningen eftersom jag inte vill skiljas från familjen Drew och deras neuroser, brustna drömmar och – medicinska såväl som psykiska – tillstånd.