I oktober 2006 läste jag första Stiegen, i maj 2008 den sista. Och jag ser att jag tyckte likadant om den första som om den sista:
Huvudpersonen Mikael lyckas också med konststycket att ha en relation med en gift kvinna, en kvinna i 60-årsåldern och en ung tjej på 24 år samtidigt utan att för den skull en enda gång tappa sin vänsterpolitiska gloria och bara det är väl snyggt jobbat, egentligen.
På riktigt, jag blir asförbannad bara jag tänker på den där lille häradsbetäckaren. Ärligt, man hör lång väg att han inte alls är ett snyggo, tvärtom en kille som jag nästan kan garantera har fuljeans. Det är helt osannolikt att någon enda av de här tjejerna som ändå beskrivs som duktiga, smarta, framgångsrika (och givetvis, vackra) skulle vilja peta på hans svarta urtvättade t-shirt.
Jag efterlyser lite realism. Jag eferlyser mycket realism. Att en superintelligent amazonkvinna på över 1.80 skulle falla för en liten slemmig Kalle Blomkvistare är precis lika osannolikt som att ”Millenium” skulle vara en så viktig tidning att hela svenska befolkningen går runt och väntar på att samma lilla slemmo ska få lufta sina åsikter om världsfreden. ”Låt dem hållas. Vi på Millenium ger vår version av världsfreden i nästa nummer och då kommer minsann världen hålla andan” eller hur det nu stod i nåt avsnitt i boken.
Det är synd tycker jag, att berättelserna som är så spännande och faktiskt rätt raffinerade, förstörs så mycket av språket, tonen och karaktärsbeskrivningarna.
Och vad med den där punschflaskan Berger? Hon förtjänar sannerligen att få ligga med Guds gåva till kvinnorna – Mikael Blomqvist.
16 kommentarer
Jag håller med dig. Alla står på tå och hurrar för den här halvfärdiga spänningshistorien – och visst, det är en grym pageturner, men ungefär som daVinci-koden är det tunt språk och en räcka osannolika karaktärer. Jobbigt, rätt tydligt önsketänkande från Stiegs sida.
Den här killen handlar sina kläder som roll on-mannen. Ett gäng svarta Levis 501, högt ska dom gå; vita t-shirts med långa ärmar och lite tjockare krage, och så Axe på den för att lukta förnämligt när galanta damer ska bistå i mysterielösande genom dialoger kring datorers prestanda.
På minst två ställen i 3:an står det att Blomkvist gick in på Dressman och handlade kalsonger och t-shirts (och kanske nåt annat) – det borde säga allt om hans klädsmak. :) Jag är dock ändå ett stieg-fan.
Hear! Hear!
Stieg ville nog egentligen vara den oemotståndlige Mikael Blomkvist i verkliga livet, så enkelt är det. Problemet är att Stieg inte direkt knäckte koden för hur män gör sig oemotståndliga för kvinnor och Mikael Blomkvists riddarfigur utrustades med Dressman och hög jeansmidja. Voila!
eller
eller
så tänkte Stieg: ”Kan man inte få vara lite ful och ha dålig smak och ändå få tjejer? Är det bara snyggingarna som ska få tuffa tjejer eller? Nej fy, ändring på detta, detta ska bli min agenda och bara detta med min trilogi, allt annat är bara en fond för det här. Nu kör vi. Oj, pennan glöder, jävlar vad det går, jag har något på gång här, vänta skit också, jag måste ha en intrig för att backa upp den här modekommentaren i trilogiform, hmmm, hmmm, släng in lite datorer (check), lite tuffa brudar med tatueringar (check, såg det i en van Damme-rulle, kändes fräscht), någon rik lallare (check), och så lite reaktionära överklassmänniskor (check), så det borde räcka, vidare med modeagendan nu då.”
Han kanske försökte göra ett ställningstagande här och visa att kläder och looks är inte hela grejen.
Och i så fall kan vi ju komma överens om att han misslyckades som in i helvete.
Jomen, jag håller fullständigt med! Kalle Blomqvist är inte helt trovärdig i sin attraktionskraft. Han känns lite ofräscht mossig helt enkelt. Men j*klar vad böckerna är underhållande, ändå! :-)
Jag var heeelt fast i ca 200 sidor sen var det bara en lång gäspning, sista 150 sidorna kändes väldigt ofärdiga och refererande. Och Kalle känns enormt trist och fyrkantig. Ingen man vill krypa i bingen med.
Ja, Blomqvist är en uppenbar önskealias för Stieg och hans förförelse av särskilt Lisbeth känns så enormt onödig och pinsam att jag när jag läste första delen verkligen önskade att jag kunnat ringa upp Stieg och skälla ut honom för det. Synd på en så trevlig deckare. Men även kvinnliga deckarskribenter gör sig skyldiga till att brodera ut sina ”önske-jag”. Det sveps med kastanjeglänsande hår, lååånga ben blir rakade och ”hon kunde äta vad som helst utan att det syntes på vågen” osv. Visset.
Tack.
Nästa gång någon säger till mig att jag är den enda som inte gillar honom kan jag motbevisa detta.
2000-talets mest överskattade böcker är vad det rör sig om. Habila deckare, okej för hängmattan, hyllades plötsligt som om de var Den heliga graalen i bokform. Märkligt att det uppstår sån hajp kring vissa böcker som inte alls förtjänar det.
Det bästa sättet är att bli hyllad är att dö, om man ska vara krass. Det är mycket svårare att såga en död kille, trots att han själv inte märker så mycket av det. Det är i alla fall min teori, annars fattar jag inte vad som är så intressant med de här böckerna. Jag har bara läst första, men jag läste ut den på tvång eftersom jag tyckte den var just så ointressant och otrovärdig i karaktärsteckningarna. Inte en käft med något slags normalt känsloliv i den boken, alla är skruvade. Och om det var meningen att teckna en skruvad värld så visst, men jag får bara känslan av att det är ett taffligt försök att skriva en amerikansk film, liksom.
Boklisa:
Ja, tacka vet jag övrig svensk spänningsutgivning. Här snackar vi kvalitet. Tacka vet jag vardagsrealism, förortströtthet och skärgårdsidyll. Det kan aldrig överskattas. Lovely.
Milleniumtrilogin har givetvis sina brister, inser även jag, men som helhet är det så mycket mer spännande än 90% av övrig svensk spänningsutgivning – som traskar på i samma härliga mittfåra hela tiden, med några få undantag.
Skönt att man inte är ensam. Är jag ensam att tycka att Lisbeths sex-sekvenser känns lite gubbfluktiga / gubbslemmiga. Blomqvists sexeskapader är inte alls lika detaljrika. De går mest ut på att han är en så förbannat bra älskare. Eller JBS som hans partner beskriver honom som. JBS, det var ett uttryck som jag aldrig hört talas om innan. Men så har jag kanske inte haft JBS, Jävligt bra sex.
Ja, Bengts Moa, visst är det gubbsjukt! Ingående beskrivningar av Quinnornas sexuella preferenser, aktiviteter och val medan Blomqvists lämnas därhän eftersom de är så självklara. Att Berger lever i relation men ändå sexar med en annan är sensationellt och skall minutiöst avhandlas medan Blomqvists likahandlande bara borstas över. Serien lämnade en sur eftersmak.
Lyssnade dessutom på sista delen i stället för att ’läsa’ och kände mig efter det vansinnigt trött på Reine Brynolfssons ”Lisbeth Salander vaknade med ett ryck”.
Är jag den ende i detta land som inte läst ”Stieg” och inte heller tänker göra det? Bara att se den sista i DN förra sommaren var nog, men att läsa? Någonting säjer mej att jag inte gillar det som alla andra hajpar.
Jag läste första sidan och insåg att nej, det blir ingen trilogi för mig.