”Hungerspelen” – Suzanne Collins

Jag har förresten läst Suzanne Collins ”Hungerspelen”, som är en ganska typisk ungdomsbok, men som jag  som vuxen verkligen uppskattade.

Jag kommer ihåg när jag såg ”Flykten från New York” tillsammans med min kusin för kanske 20 år sedan. Den utspelar sig 1997 och okej då, jag var 8 år, men det kändes liksom helt rimligt att hela Manhattan skulle ha blivit ett fängelse så långt in i framtiden. Millenniumskiftet fanns inte ens. Framtiden var spännande, otäck och lite farlig. Jag har nämligen fått lära mig att i framtiden har världen antingen gått under av krig eller miljöförstörelse eller så går alla klädda i tajt silver. Det är sällan det bara är 2067 och ungefär som nu.

”Hungerspelen” utspelas i framtiden, när en massa krig har skakat Nordamerika, så att hela landet är uppdelat i distrikt. De flesta distrikt är väldigt fattiga, jag tänker ”tillbaka till 1800-talet” när jag läser beskrivningarna av huvudpersonen Katniss vardag. Men man ska inte missledas att tro att alla jagar kaniner och skjuter med pilbåge i Suzanne Collins framtid. Det finns även en ganska high tech huvudstad, där man varje år direktsänder en ”Battle Royale” för ungdomarna i landet. Två från varje distriskt utses (genom lottdragning – så lågstadie!) att delta i Hungerspelen, en slags dokusåpa-tävling där en ensam vinnare ska döda alla sina motståndare i ett gigantiskt vildmarksäventyr.

Katniss, vår hjältinna, halkar in i tävlingen som ersättare för sin lillasyster, vars lott har dragits i direktsänd tv. Katniss är lite typiskt killtjejig, som hjältinnor ofta är i sådana här äventyrsromaner för unga tjejer, det råder liksom ingen tvekan om att Kat, som hon kallas, har en hel del talanger som hon kan dra nytta av i tävlingen, även om Kat inte alls är så tränad och kallblodig som ungdomarna från de övre distrikten (de som ligger närmast huvudstaden). Som grädde på moset måste Kat tävla mot en kille från sitt eget distrikt som hon råkar tycka är rättså schysst. En kille som dessutom har erkänt sin kärlek till Kat under din gigantiska tävlingsinvigningen…Klart att det måste vara lite kärlek med i boken också. Jag gillar sånt.

Och jag gillar hur Collins hanterar Kats känslor, jag gillar Collins språk. Jag kan mycket väl föreställa mig hur tävlingsarenan ser ut (den är gigantisk), för författarinnan beskriver det så galant. Collins läser man inte för hennes språktalanger, men hennes känsla för språk är verkligen inte i vägen, sättet som hon behandlar språket är väldigt praktiskt, inga omständliga och evighetslånga nominalfraser. Man vårbäcksporlar genom orden och jag tycker att sånt är skönt.

”Hungerspelen” läser man med stor behållning även som vuxen, formatet är perfekt och historien är som gjord för sträckläsning. Okej då att jag blev lite besviken på slutet, men det är ju tydligt att Collins och jag inte har samma syn på romantik.

För övrigt snackar Collins om att ”Hungerspelen” ska vara en trilogi. Gud förbjude, jag är så nöjd med att lämna Kat därhän. En av huvudkaraktärerna gör någonting som inte kan passera ostraffat, säger Collins och så kanske det är när man skriver för ungdomar, men för mig, som vuxen läsare, vill jag inte bli curlad för mycket med tillrättalagda avslut. Å andra sidan måste jag väl inse att jag inte tillhör den främsta målgruppen. Av recensionerna på förlagets hemsida att döma tycker målgruppen att boken är hysteriskt bra.