”I väntan på liv” – Marika Kolterjahn

Vad härligt det är med böcker som tar läsaren på allvar utan att skriva en på näsan; som genom ett exakt och konsekvent tilltal skapar känslan av att befinna sig inuti berättarjagets huvud tills linjerna mellan det egna jaget och det fiktiva jaget suddas ut och identifikationen blir total! En sådan bok har Marika Kolterjahn skrivit med sin debut ”I väntan på liv”. Den handlar om sextonåriga Marta som känner sig annorlunda än sina klasskamrater. Hon befinner sig i två världar: den fysiska, där skolan och hennes kamrater tar upp all plats, där hon ofta känner sig osynlig och otillräcklig, och ”den slutna världen”, som existerar i hennes dagboksanteckningar och inre tankar. I den slutna världen drömmer Marta om att finna en likasinnad, någon som delar hennes känslor och tankar och vill känna på djupet. Så småningom upptäcker Marta att hon dras till tjejer, inte killar som hennes klasskompisar, och insikten om vad det är hon faktiskt känner för sin klasskamrat Rita blir början till en synliggörandeprocess.

Utanförskap – upplevt och faktiskt – är ett vanligt tema i ungdomslitteraturen, men Marika Kolterjahn lyckas skildra Martas kamp mot osynligheten och längtan att passa in med ett poetiskt, stilsäkert tilltal som placerar ”I väntan på liv” i toppskiktet av svensk ungdomslitteratur. Det var helt rätt att belöna ”I väntan på liv” med Slangbellan. Man behöver inte vara homo- eller bisexuell – och absolut inte tonåring! – för att känna igen sig i Martas situation; det räcker med att uppskatta vackra utanförskapsskildringar. Här finns meningar, perfekta i sin kortfattat koncentrerade form, att stryka under (jag får nog köpa ett eget ex) och återvända till. Exempel:

Jag är på väg hem från skolan. När jag åker buss och allting passerar bakom glas och utan ljud blir jag drömsk och tankfull. Jag vill gärna röra på läpparna när jag sitter så och pratar för mig själv. Jag försöker låta bli, men det är inte alltid jag märker att jag rör på dem. Det är skönt att försvinna från tid och rum. Att hålla världen utanför mig. Då är jag densamma som när jag var tio år. Densamma som alltid. Jag undviker att se på människorna som kliver på bussen och går förbi mig. Jag vill vara för mig själv.

Det finns något i Martas klarsynta grubblerier som påminner mig om en av mina älsklingsberättarjag någonsin, Berta i Maria Gripes Skuggsvit, och jag ska inte hymla med att jag känner igen mycket av mitt eget drömska tonårsjag i Martas – och Bertas – introverta observationer. Identifikationsfaktorn är förstås en bidragande orsak till att jag faller som en fura för ”I väntan på liv”, men jag vågar påstå att även fd poppisbrudar kommer att gilla detta. Vackert språk i kombination med ett angeläget tema brukar vara en vinnande kombination.

”I väntan på liv” var som sagt Kolterjahns debut. Därefter har det blivit ytterligare två ungdomsromaner. Gissa vem som kommer att kolla upp dem pronto?