Jag läser en svensk debutant just nu. Kortprosa, episodbilder, tidsmarkörer med hög igenkänningsfaktor. Jag inser att jag borde gilla detta, eftersom det så uppenbart är en generationskamrat som skriver på det sätt vi kommit att vänta oss från debutanter födda på 1980-talet. Sparsmakad, lakonisk kortprosa, less is more fast med lagom eget bildspråk, lite – eller ibland väldigt mycket – skrivarskolekänsla. De senaste åren har jag läst ett flertal svenska debutromaner som följer comme il faut-mallen för min generations författare till punkt och pricka. Även Amanda Svensson, som ju blivit kritikerrosad bortom vett och sans och som jag också gillade bara jag fick gnälla av mig lite, skriver på det sätt jag känner igen så väl från gamla skrivarkursworkshops. Korta, spretiga prosastycken, små fragmentariska inblickar i ett liv. Pusselbitar som inte alltid bildar ett sammanhängande mönster. Det väntade i det oväntade och lite galna.
Faktum är att jag läst så många fragmentariska debutromaner den senaste tiden att jag börjar undra om det är fråga om någon slags kortprosaepidemi bland 80-talisterna. Är vi så skadade av slösurfande, dataspel, splittrad dramaturgi, snuttifierade medier och – jag misstänker att det här är den stora boven i dramat – skrivarkurser att denna fragmentariska kortprosaestetik är det enda sättet vi förmår uttrycka oss på? Det vore så SKÖNT om det kom en fläskig, ambitiös roman-roman med väl utmejslade karaktärer, konsekvent språkbehandling och genomtänkt intrig från en 80-talist. Tyvärr tror jag vi får vänta ett bra tag.
Vad säger ni? Finns det en stilistisk likriktning hos unga svenska debutanter, och vad beror den i så fall på? Eller är det bara jag som inte fattar grejen? Kommer roman-romaner vara ett minne blott när min generations författare tar över?
35 kommentarer
Bra inlägg Helena! Själv är jag så trött på självdestruktiva identitetsförvirrade flickor att jag inte riktigt orkat öppna Hey Dolly ännu.
Asalun: tack! Skönt att det inte bara är jag. Liten disclaimer ändå: jag uppfattade inte Dolly som vare sig självdestruktiv eller identitetsförvirrad. Det var det som var så uppfriskande, trots att jag upplever att jag läst själva formen förut.
Jag tror att det beror mer på förlagen än på skrivarkurserna. Förlagen verkar ha bestämt sig för att det är så här debutanterna ska se ut nu. När jag gick på Lunds universitets författarskola för ett par år sen var det INGEN som skrev på det där sättet, och då var vi ändå nästan 30 personer i klassen. Däremot fanns det gott om just ambitiösa roman-romaner, inom alla genrer, inklusive fantasy, skräck och sci-fi. Men det var visserligen inte så många av oss som var födda på 80-talet heller.
Jag tror du har en poäng med tidsanda/generation och korta fragmentariska romaner: det rimmar väl med samhällsutvecklingen i stort. Jag kan känna mig som både offer och kritiker: jag gillar kortromaner, men vill gärna se något stilistiskt intressant och gärna en handling eller intrig. Jag tror dock inte jag läst riktigt så många av de där debutanterna, så jag har inte upplevt riktigt den där överdosen än. Och så har jag inte gått någon skrivarkurs heller, så jag vet inte vad som lärs ut där riktigt…
Intressant!
”Sparsmakad, lakonisk kortprosa” är det något som skrivarskolorna i allmänhet lär ut? Som lärarna har förkärlek till?
Eller varför kallar du det ”skrivarskolekänsla”?
Måste väl finnas skrivarskolor som lär ut ”roman-roman”-stilen också? Hoppas jag i alla fall.
Eller har det mer att göra med 80-talisterna? Jag är 60-talist, kanske tänker jag helt annorlunda…
Konstigt länk blev det till min bokskrivarblogg har ovan. Ursäkta.Nu ska det vara rätt.
Monica, jag tror inte att det är något som lärs ut per se, men det är intressant att läsa unga debutanter som gått skrivarkurser och notera att det finns en stilistisk röd tråd. Kanhända att det är en generationsfråga, ett uttryck för den fragmentariska dramaturgi som präglar många av oss. Jag vet inte, har inga färdiga svar, men det är helt klart intressant att fundera kring.
Får jag gissa? Marcus Grahn, ”Picasso valde också Kristinehamn”?
Jag orkade inte läsa färdigt den, språket var alldeles för ansträngande, och historien var ju milt sagt ointressant. Jag längtar efter FLÄSK, stora feta tegelstenar. Som tur är har jag en bekant som faktiskt debuterar med en sån i höst, no less!
Jo, jag gick skrivarskola förra året, faktiskt, och det var många som skrev just sådär: kort-kort. Knappt några ord, allt öppet för egen tolkning. Väldigt påfrestande. Själv kände jag mig som en elefant som brassade på med mina – förhållandevis – extremt ordrika texter. MEN (poängen) våra lärare efterfrågade meeeer, hela tiden meeeeer. Mer substans, mer språk, mer dramatik, mer porträtt. Så kanske är det en generationsfråga? Jag är sjuttitalist, och av oss var det bara två; de flesta på kursen minns alltså inte en verklighet före sms. Sägas, bör också, att det visst fanns de som skrev båda substantiellt och köttigt.
Från min skrivlärarhorisont på Slrivarakademin kan jag ärligt säga att jag verkligen inte lär ut det här sättet att skriva, och jag personligen får krupp av det. Men en sak jag märkt är att många unga människor har ett fantastiskt språk, men inte en aning om VAD de vill skriva. De är rädda för att ha budskap, för att sätta ner foten i en eller annan fråga. Och varifrån det fenomenet kommer vet jag inte, men jag får väl fundera vidare:)
Jag tror absolut att det ligger något i det du säger, om det sedan beror på skrivkurserna, förlagen eller författarna själva vet jag inte
Skönt att höra från Jessica att lärarna frågade efter MER.
Eftersom detta är en bokblogg så är det på sin plats att fråga sig; vad läser alla dessa 80-talister (?) som skriver kort-kort. Bara SMS och MSN? Bara kort-kort och fragmentariskt skrivet. Läser de inga roman-romaner? Eller skriver de för att reagera på det köttiga, fläskiga?
Tyvärr har jag inte möjlighet att läsa så många debutanter, (om de inte kommer ut i pocket om ett halvår, som jag kan köpa när jag är på Sverigebesök…)
Det vore intressant att veta om det kort-korta präglar debutantverk på andra språk också.
Måste bara tillägga att jag aldrig misstänkte att Inga-Lina lärde ut ”kort-kort” skrivande!!
;)
Saken med kortprosa är att det är ett väldigt behändigt format för seminarier. Man hinner läsa, bedöma och diskutera utförligt, medan flera kapitel romanfläsk tar betydligt mer tid i anspråk. Så var det i alla fall när jag gick skrivarkurs för iofs ganska många år sedan nu, men jag tycker mig se brottsstycken från arketypiska skrivövningar hos många debutanter. Förhoppningsvis går de vidare och finner sin egen, mer unika röst och vågar mer i nästa bok – om det kommer någon, för de flesta debutanter förblir ju just debutanter.
Jag föredrar absolut kortprosa framför köttböcker som aldrig tar slut. Mer stramspråk, mindre snicksnack!
Jag håller med om att det är väldigt vanligt i alla fall, det korta, spretiga, fragmentariska och öppna. Talspråksstavningen har ökat matkant och nu tycker jag att fler och fler har ett språk som påminner om Mirja Unges, det skevande, krängande, den på sätt och vis ”omvända” ordföljden. Jag tenderar också att beskriva det hela med ”skrivarkursaktigt”, mest utifrån ett antal antologier från olika skrivarkurser samt böcker där det står att författaren har gått någon författarskola/utbildning.
Då är jag väl en otypisk 80-talist som gillar fläskiga 800+ sidorsromaner av författare som lider av litterär elefantiasis… blir lite nojjig av såna där überkorta sparsmakade ”romaner” som snarare är en diktsamling fast på prosa – eller hur jag nu ska förklara det. Romanett, typ. Hatar också talspråk i böcker, omvänd ordföljd och andra ”kreativa” grepp.
Men är det inte lite typiskt debutant-pretto? Att skriva sk poetisk prosa. Att göra det så svårt som det bara går. För då är det nog lite finare och lite bättre.
Själv blir jag mest bara lite trött. Sen kan det självklart vara omvälvande och bara helt bäst ibland. Skulle vara intressant att se om debutantalstren förändrats över tid, och vad det egentligen handlar om, författaren, förläggaren eller något i omvärlden?
Årets mest roande läsning brukar f.ö vara debutanternas presentationer av sitt verk och sig själva i SvBs höst resp vårnummer. Det brukar sannerligen vara debbu-pretto. Å andra sidan säkert oändligt svårt att skriva just den texten.
ja, jag tror de är ganska lika allihopa och förmodligen är det bara så enkelt som att de surfar på vågen…vi är i en tidsålder där sådant funkar och snart sker ett skifte, frågan är vem, som vågar ta steget och vara upphov till skiftet. Det är den författaren vi bordfe hålla utkik efter. Detta just nu är kanske bara en reklampaus. Säger inte att debutanterna nu är dåliga, men i ärlighetens namn är de kanske inte superoriginella eller hur?
Roman Romanerna är nog döda nu – i alla fall i vårt land!
Moment 22 – http://www.momenttwentytwo.wordpress.com
”It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, and comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds, who knows the great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause, who at best knows in the end the triumph of high achievement, and who at worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who know neither victory nor defeat.” – Theodore Roosevelt
Word.
Jag har inte sett någon sådan trend. Snarare känt av att fler och fler 80-talister skriver med braille. Men jag kanske är blind.
Vilka är 80-talisterna – alltså författare som är högst 28 år – som vi diskuterar här?
Jag kommer inte på särskilt många.
Äldre är så, 70-talister, är ju t ex
Johannes Anyuru (1979),Sigge Eklund (1974), Jonathan Safran Foer (1977), Emma Hamberg (1971), Anna Jörgensdotter (1973),Fabian Kastner (1977), Jonas Hassen Khemiri (1978), Nicole Krauss (1975), Johanna Nilsson (1973),Sofia Nordin (1974), Mohamed Omar (1976), Lina Sjöberg (1973), Daniel Sjölin (1977), Zadie Smith (1975), Mirja Unge (1973), Alejandro Leiva Wenger (1976), Sara Villius (1976), Jerker Virdborg (1971).
De få 80-talister, som jag minns just nu att jag har läst, är
Marjaneh Bakhtiari (1980), Moalisa Croall (1983), Faiza Guéne (1985), Martina Lowden (1983), Helen Oyeyemi (1984), Christofer Paolini ( 1989), Amanda Svensson (1989?), Johanna Thydell (1980).
Dessa känns ganska olika varandra.
VILKA FLER HAR NI LÄST?
Det som slår mig när jag läser nutida unga författare (19 – 40 år) är att nästan hälften (själva eller någon förälder) har ett ursprungsland som inte är Sverige.
>Årets mest roande läsning brukar f.ö vara debutanternas presentationer av sitt verk och sig själva i SvBs höst resp vårnummer. Det brukar sannerligen vara debbu-pretto. Å andra sidan säkert oändligt svårt att skriva just den texten.
Ja jag gick och bävade lite. Tur jag slapp (surt sa räven). Det är bara förlag som annonserar i SvB vars debutanter får vara med.
Lena: såhär på rak arm borde väl Åsa Ericsdotter, Sofia Rapp Johansson, Gunnar Ardelius och Elise Karlsson höra dit (och Andrzej Tichy fst han är född 78). Ingen kvalitétsmarkering alls, de skriver bra. Bara konstaterar att det nog rör sig om formexperimenterande kortprosa el. prosapoesi.
Men det kanske är så att när man är ett par och tjugo har man inte alltid hunnit samla på sig livserfarenhet nog om livet och mänskliga relationer (därav kanske de egocentrerade karaktärerna som jag blir lite trött på). Finns dock lysande undantag som tex. Chimamanda Ngozi Adichie som trots sin ungdom skriver så förbaskat insiktsfullt om människor i olika åldrar.
Asalun: Precis, ingen kvalitetsmarkering alls; det rör sig om begåvade stilister. Det är bara det att det är en så oerhört tydlig stilistik, det här fragmentariska, lite skeva, och ju mer jag tänker på det här, desto mer övertygad blir jag om att vi 80-talister har svårt med traditionell dramaturgi över huvud taget. Det kanske blir en omdefiniering av romanbegreppet så småningom?
Klara Bengtsson har skrivit en läsvärd artikel i tidskriften Fantasin om likriktningen på skrivarkurser. (Hittar inte den på nätet, tyvärr.) Tydligen hoppade hon av Litterär gestaltning i Göteborg därför att hon kände att hennes sätt att skriva inte passade in i mallen. Ska googla vidare och efterforska.
Helena och Asalun –
vilka spännande tankar. Jag tror ni är på rätt spår.
Särskilt när jag blir påmind av Asalun om några av de 80-talister som jag glömde i min uppräkning. Gunnar Ardelius t ex.
Ja så är det nog. Det fragmentariska är kanske inte enbart ett stilistskt val, utan har sin förklaring bland annat i ett spännande kaotiskt mediasamhälle som unga författare växer upp i.
(Jag tror att däremot att de författare som romandebuterat och som kommer från de mest kända skrivarutbildningarna vanligen är äldre än 80-talisterna vid sin debut. Fast Gunnar Ardelius är ju ung förstås …)
Jag ska med intresse läsa Klara Bengtssons artikel.
En annan intressant artikel, av Eva Ström, finns i Nordisk litteratur 2003 ”Men var finns de unga kritikerna?”
Också Oscar Hemers artikel i Nordisk litteratur 2005 ”Medialiseringen bereder väg för en undersökande fiktion” anknyter till vår debatt här.
Med den diskussionslystna Elin Wägner i åtanke ropar jag nu förväntansfullt ut i cyberrymden:
”Dialogen fortsätter”
Lustigt förresten att vi talar om födelseår, när vi nu diskuterar 80-talister.
När vi för tio år sedan talade om 80-talister, så avsåg vi författare som hade sin storhetstid på (18)80-talet.
För födda till jorden var ju Strindberg m fl åtskilliga år före 80-talet.
DE NYA NOLLISTERNA
Två tankar:
1. Kanske gör vi mer rättvisa bedömningar av unga debutanters litterära verk
om 2000-talets kort-kort-epik inte ettikeras ”romaner” (Hc på biblioteken) utan ”dikter” (Hc.03).
För att uttycka det slarvigt – mer gå på känslan och rytmen och intensiteten i det som berättas än på intrigen. HUR det berättas mer än VAD som berättas.
2, Kan vi inte också gå tillbaka till den gamla indelningen i epoker och efter författares debutår istället för efter deras födelseår (när vi nu behöver sådana grupperingar för ett resonemang). Jag tror att både den författare som är 30 år (70-talist kallar vi dem) och den som är 25 år (80-talist) är präglade av en gemensam tidsanda efter sekelskiftet 2000.
De nya nollisterna?
[…] Sub rosa?) kombinerar, i likhet med storartade Vi är luftens drottning, det som på bokhora kallas för skrivarkursprosa med ett episkt berättande. Summan av det fragmentariskt formmedvetna […]
Kanske är det så att 80 talisterna inte tycker om att skriva köttigt, bastant, utlevt och varje detalj att förstå. Kanske har de hittat en form som säger: Jag vill visa mig, men inte riktigt allt. De kanske inte vill skriva ut varje liten tanke, känsla och skeende. För världen är redan så stark, så verklig, känslosam, händelserik på både gott och ont -att det inte behöver uttryckas. Det kan anas.
Själv älskar jag kortprosaformen, den ger mig andrum, tid att tänka och lämnar mig alltid med en speciell känsla av snapshots.
Personligen tycker jag att läsvärlden för mig blir vidare om inte allt sägs och beskrivs.
79:a och fd skrivarelev…om det nu spelar roll:)
Oj så många kommentarer… jag tar mig friheten att inte detaljgranska dem utan kommenterar bara själva inlägget. Jag tror nog jag förstår vad du menar med ”Sparsmakad, lakonisk kortprosa, less is more fast med lagom eget bildspråk”, och håller med om att det inte är vidare kul i längden. Jag har gått skrivarkurs och skriver själv inte så (för den delen inte många av mina klasskamrater heller!), däremot har jag allt som oftast känt att det nästan verkar som om man ”borde” göra det för att alls bli publicerad… Men kanske det inte är så trots allt. Jag har fått höra att jag skriver ”som en 1800-talsroman” – av det här inlägget får jag nytt hopp om att detta kanske inte är helt negativt. Kanske kan jag rent av – om jag nu törs säga så, ännu opublicerad som jag är – vara en sådan 80-talist som du väntar på?!
[…] sak som slog mig vid läsningen av deras samtal var att de touchar den diskussion som pågick på bokhora.se för inte så länge sedan. En diskussion som handlade om likriktningen av debutanters språk och […]
men. det här kallas utveckling. fragmentarisk kortprosa kändes nytt (i alla fall för mej) för kanske fem sex år sen. efter 150 år av a-till-b-romaner så har det väl varit nödvändigt att först ifrågasätta form och kronologi, sedan fördjupa sej i det och experimentera vidare, för att överhuvudtaget kunna komma vidare i utvecklingen. det är klart att det kommer komma motreaktioner, men ärligt talat så är väl den här formen inte speciellt utbredd i förhållande till hur utbredd mastodontromanen är. men bara det förhållandevis lilla utrymme som den fragmentariska prosan har fått verkar ju ha skapat ett sug efter något annat. jämför med mode t.ex. en trend uppstår inte i ett vakuum utan som en reaktion på rådande trend och historien och till sist också vad som händer i samhället och samtiden i stort.
sen är man ju i sin fulla (och naturliga) rätt att bli trött på en trend och längta efter något annat.
böcker varken skrivs eller ges ut isolerade i sej själva, dom är alltid på ett eller annat sätt ett svar på annan text. jag tror att föreställningen om att man ”lär” sej skriva på en skrivarkurs, att det finns ett uttalat manifest hos läraren, är fel. det är snarare gruppen som för utveckligen framåt, och det är klart att textens referensvärld blir smal då den hela tiden sätts i relation till gruppens text och åsikter – men det blir också en väldigt intensiv och direkt utveckling.
det känns som att det finns någon sorts uppfattning om att det finns en ur-form, en klassisk form, något som romanen alltid utgår ifrån, och att allt annat bara är undantag från det. det är en konstig syn på en konstforms utveckling. kanske är det för att romanen är så pass ung, om man jämför med, tja, skulptur eller vad som helst. sms och tv-spel finns, samtiden finns, det som finns just nu har aldrig funnits innan, det är klart att det förtjänar ett uttryck, en spegling, en fördjupning, inte bara i handling utan också i språk och form. annars blir litteraturen enbart en flykt och varför ska vi då ens skriva längre, det finns ändå tillräckligt med litteratur för att vi ska kunna läsa nya böcker livet ut.
Jag tror att fragmentarisk kortprosaformen är ett svar på den tid vi lever i, där lösryckta tankar och meningar får stå som symbol för detvi behåller inom oss i en värld där allt ska exponeras. Vi behöver inte beskriva världen som en 1800-talsroman; det har många andra redan gjort. Jag känner själv igen kortprosaformen i mina tidiga dikter.
Som 80-talist (86:a) borde jag alltså läsa SMS och Msn. Kanske är jag annorlunda, som copywriter och läsintresserad, men något fler saker blir det förutom dem.
Var det bättre förr?
[…] ”Bokhora” frågar sig om det inte pågår en ”kortprosa-epidemi” bland 80-ta… […]