”Innan döden kom” – Elizabeth George

Observera att det i detta inlägg finns en liten, men viktig, spoiler. Har du inte läst ”När ingen ser” eller ”Innan döden kom” vill du förmodligen inte fortsätta läsa här.

Apropå diskussionen om sommarens läsning, vill jag litegranna tipsa om Elizabeth Georges ”Innan döden kom”, som precis har kommit i kartonnage och storpocket. George skriver gärna böcker på uppemot 600 sidor och jag är den första att skriva under på att hon skulle kunnat mörda många älsklingar i sina senaste böcker. Jag tycker att det skulle vara synd om någon ratade ”Innan döden kom” pågrund av tjockleken.

Hursomhelst: det borde vara piskstraff på författare som dödar sina huvudkaraktärer. Jag slutade exempelvis läsa Patricia Cornwell när hon tog livet av Kay Scarpettas älskare och när Thomas Lynleys hustru, Helen, blev skjuten i ”När ingen ser” sjönk mina axlar ner till golvet. Jag fick använda en degskrapa för att få upp dem så högt att jag kunde fortsätta läsa. ”Innan döden kom” handlar om den 12-årige pojke som greps för att ha dödat Helen.

På så vis är ”Innan döden kom” ingen klassisk George-deckare. Istället är boken en studie i hur illa det kan gå.

När syskonen Campbells pappa blivit skjuten, mamman inlagd på en klinik och farmodern stuckit till Jamaica med sin älskare lämnas de tre syskonen till sin ensamstående faster, som har helt andra ambitioner med sitt liv än att vara mamma. Vid sidan av dessa villkor bor den lilla familjen i ett av Londons ruffigare kvarter. Gatan befolkas av gatans män och inte ens polisen bryr sig om att gripa in när det blir knivslagsmål. Vi får följa 16-åriga Vanessa, 12-åriga Joel och 8-åriga Toby, som har sina små bröstkorgar fulla av egna bekymmer och när de inte får någon hjälp att lösa sina problem går det snabbt utför. För Joel vet vi ju redan, vi som har läst ”När ingen ser”, hur det ska gå, men självklart är man nyfiken på hur det kunde gå så illa.  

George lägger varsamt kloss för kloss i pusslet som är  syskonen Campbell. Varken fördömande eller förmildrande tar George sin läsares hand och leder oss genom misstag, irrationella beslut och ödesdigra handlingar.

”Innan döden kom” är ingen klassisk feel bad-litteratur. George är för säker med pennan (eller tangentbordet) för att läsningen inte ska bli rentav fröjdsam. Visst, syskonen Campbell har det för jävligt, men boken är viktig (om inte annat för att påminna sig om att bakom varje rubrik finns en människa med ett visst öde). Och visst, tycker jag att boken hade varit lika bra om den hade varit hälften så lång, många kommer säkert tröttna i de saggiga partierna i mitten, men för jösse namn: läs den ändå! George är en mästare i klassen och det här är en riktigt bra deckare, må så vara i annorlunda kostym.