”Just After Sunset” – Stephen King

Stephen Kings kärleksförhållande med novellgenren är en lång, om än något sporadisk, historia. Långt innan han traumatiserade hela generationer med sina mastodontskräckisar var det noveller publicerade i herrtidningar och renodlade skräcktidskrifter som satte mat på bordet och betalade ungarnas blöjor och mediciner. Jag, och många Kingkännare med mig, håller novellsamlingar som ”The Night Shift” och ”Skeleton Crew” som något av det bästa King gjort och faktum är att flera av de berättelser som gett King ett genomslag bland den bredare, mindre skräckorienterade publiken varit just noveller. På senare år har dock kvaliteten på Kings novellsamlingar varit lite svajig, medan det episka tilltalet i hans längre romaner blivit alltmer sofistikerat och lyckat utfört.

Det är här jag skulle vilja skriva ”med ”Just After Sunset” visar King att han fortfarande är mästaren av skräcknovellen”, kanske rentav dra till med ord som ”revansch”, ”formtopp” eller ”storslagen återkomst till det egna berättandets rötter”. Ledsen, någon sådan recension kommer det här inte bli. ”Just After Sunset”, Kings första novellsamling sedan ”Everything’s Eventual”, har sina formtoppar – fallstudiet ”N”, som är lika mycket en hyllning till Arhur Machens ”The Great God Pan” och Lovecrafts parallella dimensioner som en suggestiv skildring av tvångsmässigt beteende, är något av det mest vitala och rakt igenom blodisande jag läst av King på länge. Brev/dagboksformatet passar King utmärkt – jag associerar till en annan lyckad lovecraftiansk King-novell, ”Jerusalem’s Lot”. Actionpackade, välskrivna ”The Gingerbread Girl” är inte heller dum. Jag är dessutom pinsamt svag för dystopiska katastrofskildringar, även de som, likt ”Graduation Afternoon” kan reduceras till låg- och mellanstadiets ”… och så kom en bomb och så dog alla”-dramaturgi. ”Harvey’s Dream”, enligt Kings obligatoriska efterord (som jag älskar att läsa) mer en transkribering av en dröm än något annat, är också effektiv i sin kyliga enkelhet. Skruvade ”Stationary Bike” och äckelklaustrofobiska ”A Very Tight Place” får även de godkänt. Men resten? I bästa fall skåpmat med utgånget bäst-före-datum, i värsta fall – som i den pinsamt b:iga ”The Cat From Hell”, direkt uselt. Positivt i sammanhanget är ändå att de noveller som håller hög klass är relativt nytillkomna. Till exempel ”N”, som jag tror kommer att bli den stora fanfavoriten i samlingen, tillkom så sent som förra året, och de berättelser jag nämnt ovan är alla mer eller mindre nyskrivna. Varför kunde inte King nöjt sig med att lägga krut på det nya och fräscha, kanske rentav uppehålla sig längre i ”N” och ”Gingerbread Girl”, som under Kingens glansdagar som novellist säkerligen hade klockat in på över 100-150 sidor var, istället för att gräva fram gammalt dammigt arkivmaterial? Eller är förlaget så vinsthungrigt att de är beredda att ge ut vad som helst med Stephen Kings sigill på? Att de flesta novellerna tidigare publicerats i andra sammanhang lär inte heller gå hem hos diehardfansen.

”Just After Sunset” känns lite som en ”best of”-samling utan ”best”-aspekten. Kom igen, Steve, jag vet att du kan bättre.