”Justin Case” – Meg Rosoff

Eller i engelska versionen som jag läste, den utskrivna ordleken ”Just In Case”. I flera dagar har jag tänkt att jag ska skriva något om Meg Rosoffs senaste, men det har inte blivit. Jag känner mig smått oengagerad i och av den, och jag har febrilt försökt komma på varför. Dålig? Absolut inte. Illa skriven? Oh nej. Tråkig att läsa? Nej, nej.
Men ändå… inte helt hundra rätt för mig. Jag kan inte sätta fingret på varför, det finns inga formella fel – det är en bra bok, i teorin. Så då återstår väl bara det subjektiva, den personliga smaken.

Hursomhelst, en snabb resumé av handlingen. David Case, femton år, är en morgon två sekunder från att bevittna sin lillebrors säkra död när toddlern håller på att trilla (flyga) ut genom ett fönster. David räddar honom, men han blir alldeles skakad av om och ödet. Tänk om han inte. Så nära. Hur ska man kunna leva under såna villkor? Han bestämmer sig för att undkomma ödet genom att bli en ny person. Han tar ett nytt namn, Justin Case, (coola Just in case) börjar göra saker som han vanligtvis aldrig skulle göra. Försöker byta personlighet till 100% alltså, för att därmed gäcka ödet, som är en av berättarrösterna i boken. Funkar det? Well. Ödet blir lite uppretat och bestämmer sig för att den här Justin, han ska väl inte kunna luras så lätt, han ska få en rejäl utmaning.

Ett intressant upplägg, och en ny och fräsch vinkel för att berätta om kärlek, liv och död, att hitta sin identitet, bland alla andra ”vanliga”, mer traditionella historier. Jag gillar det! Precis som i Meg Rosoffs tidigare ”How I live now / Så har jag det nu” är det en bra och spännande historia som väcker intresse och frågor. Men precis som i den, så blir det att jag tänker ”mm, det här är fint”, eller ”åh, skickligt gjort” medan jag läser, istället för att bli uppslukad och känna det. Ni förstår hur jag menar? Som jag sa förut, allt är bara bra och jag kan inte klaga på något. Det enda som återstår är att jag ska falla pladask. Och det gör jag ju nu inte. Tyvärr.