Vi har just outat våra egna skämmiga, och här kommer även den nya kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnusson, och outar sin.
Karin, vad du har för skämsböcker?
Jag har knappt skämsböcker av den enkla anledningen att jag sällan skäms för saker. Det är INTE ljug. Jag har säkert böcker som uppfattas som enkla, banala och idiotiska, men jag skulle aldrig bekymra mig om det. Det är en sida av mig som är där och som måste räknas lika mycket som den andra, uppvisningssidan, utåt-jaget. Men, jag fattar frågan och en bok som nog faller rakt i tänket är ”Hermans historia. Kungar och drottningar, öden och äventyr i Sveriges förflutna” . Av Herman Lindqvist.
Vad gör den skämmig?
Frågan om varför besvaras väl nästan av titeln. Det är light, det är medryckande och alla kungar raaaasar. Inte mycket problematiseras, analyserna- tja, det får den gnetande forskaren ta hand om. Texterna är från början skrivna för tv, så det är lättsmält som en omelett. Men, jag hade otroligt roligt när jag läste boken, jag befann mig i några dagar endast i sällskap med Cecilia Vasa (landsfaderns äventyrliga dotter), Karl den XI (den enväldige, sträve och strävsamme krigaren) och Kristina (drottningen som övergav sin fars land och religion). Jag gillade den, jag hade kul.
Har du den framme så alla kan se, eller är den undangömd?
Jag har den framme i bokhyllan så alla kan se. Jag räds inte historiesnobben. Kom an bara.
6 kommentarer
Jag ääälskar Hermans historieböcker! Den om Axel von Fersen är en superfavvis och även ”Svenska drottningar” för att inte tala om hans stora bok om Franska Revolutionen. Jag vet att man ska ta historieskildringarna med en nypa salt men jag är nu sådan att jag alltid har hyllat en god historia på bekostnad av sanningen. Nästan sant duger gott för mig i fallet Herman.
OBS! Detta funkar inte på böcker av typen James Frey, då känner jag mig enbart och allena lurad. Men här, där ingen egentligen faktisktkan veta säkert hur det var, så tar jag gärna den version som är lite saltad och putsad för att bli en bra berättelse.
Va? Hur kan du känna dig lurad av James Frey? (jag antar att det är a million litle pieces) Den var ju en bra bok oavsett det var självupplevt eller inte.
Redan börjat lägga in omslagen, ni är ju bara för bäst. Trevlig helg!
Ja, inget fel på boken och berättelsen. Men: Varför hålla på och luras? Den hade inte behövt gå som en självupplevd historia, den hade funkat ändå. Om jag hade läst den som en berättelse utan att läsa in honom i boken hade det funkat utmärkt, nu blev det besvikelse sedan.
Jag ska fan skicka mitt kvitto till honom så han får ge mig pengarna tillbaka.
Jag rodnar när mina vänner kommenterar att: – Mäh, du HAR ju Dan Brown…. och…. (de räknar)….alla hans böcker!
Med tanke på hur intensivt jag ogillar dem så är det lite pinsamt att jag faktiskt har dem allihop. Men åandra sidan det är bra att ha läst dem för det legitimerar mina starka åsikter om dem…*skrattar hjärtligt*. Men de var väl lite, pytte lite roande, på samma sätt som en dålig film på TV.
Stieg Larsson har jag gömt bakom, i den bakre raden av böcker, men snälla skvallra inte till någon…
”I´m to shallow not to be bored” ;)
Nej inte skäms jag för Dan Brown eller andra i min hylla, som till och med är riktigt usla. Det är författarens fel att de är usla, inte mitt. Jag bara råkar ha dem i hyllan, och kanske även råkat läsa dem.
Däremot skäms jag nog lite över att ha Soltecken med två liknande efterföljare av Linda Goodkind i hyllan. ”Ja alltså eh… jo jag var ju lite inne på sånt när jag var yngre. Jo rätt lustigt är det ju… ” Det känns som att de skulle kunna säga något om mig, som jag inte längre står för, eller kanske ens vill kännas vid.