Måndagsmöte: Daniel Åberg

Vi inleder Måndag hela veckan med att träffa den charmerande författaren och journalisten Daniel Åberg. Han har skrivit en fin roman om hur knepigt det är med kärlek, debuten ”Dannyboy & kärleken” och arbetar nu med bok nummer två. Om detta och mycket annat, bloggar Daniel här.

Hej Daniel! Vi är nyfikna på din boksmak. Har du någon favoritgenre eller favoritförfattare?
Genremässigt är jag rätt bred, jag har stirrat på mina bokhyllor rätt länge idag för att finna ett mönster men tyvärr inte lyckats bättre än att jag kan säga att de består av åttiofem procent skönlitteratur, tretton procent faktalitteratur och två procent lyrik. Och nej, jag har inte räknat men jag har ett grymt ögonmått.

En specifik favoritförfattare har jag nog ingen heller, däremot kan jag uppge tio romaner som jag räknar till mina personliga favoriter – likt mina bokhyllor så klart ordnade i alfabetisk ordning: Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet”, Simone de Beauvoirs ”Mandarinerna”, Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Shirley Jacksons ”Liv bland vildarna” samt ”Vårt hem är vårt slott”, Stephen Kings ”Det”, Torgny Lindgrens ”Dorés bibel”, Salman Rushdies ”Midnattsbarnen”, Donna Tartts ”Den hemliga historien” och Voltaires ”Candide”.

Och vad läser du för något just nu?
Det beror lite på hur man ser det. Jag har en hel hög med böcker som jag inte hunnit läsa klart eftersom jag på jobbet hela tiden får nya böcker skrivna av människor jag ska intervjua eller av annan anledning bör läsa, och inte alltid hinner avsluta dem innan det är dags för nästa bok. En del av de här titlarna orkar jag inte läsa klart eftersom de helt enkelt inte varit tillräckligt bra, men andra vill jag avsluta. Därför ligger just nu i min pågåendehög titlar som Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”, Carl-Henning Wijkmarks ”Jägarna på Karinhall”, Marisha Pessls ”Fördjupade studier i katastroffysik” och Andreas Malms ”Det är vår bestämda uppfattning att…”. Just nu ”måsteläser” jag Barack Obamas självbiografi, som faktiskt är riktigt gripande. Senaste ickemåste-bok jag läste var Kjell Erikssons ”Den hand som skälver”, som jag tog mig friheten att läsa häromveckan. Jag har alltid gillat Erikssons Uppsaladeckare skarpt, även om jag som inbiten gammal studentromantiker tycker att det är lite trist att han nästan uteslutande skildrar det ”civila” Uppsala och lämnar universitetshalvan av staden därhän.

När jag läste din bok var jag tacksam över att slutet för en gångs skull var realistiskt snarare än Hollywood medan Johanna K blev ledsen eftersom hon älskar lyckliga slut. Vad tycker du själv är viktigast för din läsupplevelse?
När det gäller ”Dannyboy & kärleken” är jag faktiskt inte personligt övertygad om att det ”riktiga” slutet – som du väl syftar på i frågan – är det mest realistiska. Om jag utgår från mig själv, så tror jag faktiskt att jag skulle ha agerat så som huvudpersonen gör i det ”ickeriktiga” slutet, det vill säga pocketupplagans Hollywoodaktiga extramaterialsepilog. Men jag vill poängtera att det är det ”riktiga” slutet i romanen som är det … ja, riktiga.

Och som väl mitt svammel ovan antyder, är jag också på ett mer allmänt plan tudelad när det gäller hur slut bör vara. När jag ser en film eller läser en roman vill jag ofta ha ett rosa lyckoslut, men det är ju en väldigt simpel lyckokick, en mer olycklig eller tvetydig avslutning sitter alltid kvar längre inombords. Ta ”Lost in translation” till exempel, hade någon brytt sig om den ifall den inte slutat så bitterljuvt? Fast å andra sidan har jag ju sällan blivit så glad som av ”Fucking Åmåls” superlyckoslut heller, så jag vet varken ut eller in.

Läser du mer eller mindre under intensiva skrivarperioder? Och hur ser du på att inspireras i ditt eget skrivande av det du läser?
Jag tror nog att mitt totala läsande varit rätt konstant under en längre tid, även om mängden måste- kontra ickemåsteböcker varierar. Dessutom får jag väl erkänna att jag inte direkt haft några intensiva skrivarperioder som kan sinka mig, så länge jag ägnat mig åt skönlitterärt skrivande har jag hållit en rätt jämn – och möjligen låg – intensitet.

Däremot inspireras jag ständigt av saker under skrivandets gång. Dock inte så mycket av det jag läser, utan snarare av musik, film och tv-serier. Till exempel innehåller boken jag håller på med nu fraser och citat stulna med berått mod från Annika Norlins Säkert-skiva, Anna Ternheim, ”The OC” och en mashup mellan en ”Vänner”-konversation och texten till ”Being boring”. Och arbetstiteln ”Vi har redan sagt hejdå” är också tagen från en textfras jag hörde i en låt en gång, även om jag tyvärr glömt vilken. Och självklart inspireras jag ibland också av vad som händer mig i verkliga livet – både direkt och indirekt.

Och slutligen, har du någon bok som har påverkat ditt liv och i sådana fall, på vilket sätt?
Helt ärligt så är den bok som påverkat mitt liv mest min egen debutroman, den har rent konkret ändrat min tillvaro på flera sätt. Men annars skulle jag nog säga Donna Tartts ”Den hemliga historien”, den gjorde ett närmast fysiskt intryck på mig när jag läste den under min sturm und drang-period som 17-åring, eller om jag kanske var 18.
Efter att ha läst den kändes det som en självklarhet att bli författare – plus att jag skulle flytta till Vermont och börja på internatskola så klart. Det jag författat hittills liknar visserligen inte Tartts bok någonstans, men roman nummer tre kanske…