Daniel Sjölin debuterade med ”Oron bror” för några år sedan, jag
upptäckte honom med ”Personliga Pronomen” och i höstas kom ”Världens sista roman” ut. Man kan även se honom på teve – som programledare i ”Babel”.
Vad läser du just nu?
Jag går igenom Kristina Lugns dramatik. För tillfället den lilla pärlan ”Nattorienterarna”.
Finns det någon bok som har gjort riktigt stort intryck på dig – i så fall vilken?
Ojoj. Det är så många som gör intryck. Jag imponeras djupt av ”Vägen till Flandern” av Claude Simon, eller ännu hellre Georges Perecs lilla pärla ”W eller minnet av barndomen”. Fast med böcker är det litet som med skivor. Råkar man läsa en riktigt bra bok under en … hmm … mottaglig period av sitt liv, som i tonåren, i en livskris, eller under en ångestvinter (tre perioder som för egen del alla inföll när jag fyllde 20) – ja, då fastnar de desto mer. Och i så fall väljer jag Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” och Aase Bergs ”Mörk materia”.
Tillsammans med författaren Alberto Manguel diskuterade du bokhyllor och att du gärna tittar i nya bekantskapers bokhyllor för att bilda dig en uppfattning om personen – hur ser din bokhylla ut?
Det börjar med lyriken på A, men spårar det ur redan efter Aspenström. Jag har nyligen flyttat och fått ett barn som sliter ut alla böcker. Det är alltså helt utgallrat och totalt oordnat.
Vilken genre läser du helst?
Tja eftersom jag arbetar med Babel har jag närapå dränkts i det samtida och i det svenska de senaste åren. Jag längtar efter klassiker av de döda och glömda.
Finns det någon genre som du avskyr och aldrig läser?
Nej, inte avskyr. Jag var en lydig gosse som barn, en produkt av ingenjörslandet Sveriges kulturföraktande krav på rationalitet. Ända till den dag då jag insåg att litteraturen är det verkligt komplexa, inte matematiken. Litteraturen stod för allt det som jag hade förtryckt och hatat hos mig själv. Utlevelsen, friheten, grimasen, platstagandet, kroppen, könet. När jag insåg att det jag hatat och föraktat var det som jag egentligen ville vara en del av, insåg att jag litteraturen botar en viss form av främlingsfientlighet som vi har inför oss själva och andra. Själva anledningen till att jag började hålla på med litteratur är alltså att den stod för allt som var annorlunda och främmande. Att då avsky en viss form av litteratur är att motionera ett slags främlingsfientlighet. Men visst finns det förskräckligt slappt skriven litteratur. Att läsa romaner utan språklig ambition är värre än att hänga tvätt.
Förra årets stora tema var böcker som rörde sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet, vilket tror du blir årets stora trend?
Ja, den vågen är nog kanske över. Men vad kommer sen? Är det något som vi kulturjournalister borde vara trötta på så är det vårt eget trendtänkande. Kanske får vi rent av ett år utan trender? Hmm, knappast. Det kommer att vimla av trender hit och dit. Vad sägs om äckel och sex? Det var ett par år sen.
Finns det någon bok som du ser särskilt mycket fram emot i vårens utgivning (jag ser fram emot Miranda Julys novellsamling)?
Min gamla kollega Jenny Tunedal kommer äntligen med en ny diktsamling, ”Kapitel ett”. Även om det är korrupt att tipsa om en polare så ser jag fram emot den. Vårens stora snackis blir nog annars Lars Noréns publicerade dagboksanteckningar; den enda bok (förutom Göran Perssons i fjol) som förlaget inte skickar ut korr på i förhand. Det lär vara en hel del skådisar som får kiss på skorna i den boken.
Vilken är din drömgäst i ”Babel” (själv är jag lite avundsjuk på att du har träffat Manguel, jag gillar verkligen hans ”Nattens Bibliotek”)?
Hmm, Don Delillo kanske. Vi har frågat flera gånger, men ”he doesn’t do television”. Och är man svårfångad så stiger man ju på önskelistan. Men personligen skulle jag helst velat intervjua Selma Lagerlöf. Jag kan också tänka mig en serie Babelprogram om de samtida västindiska poeterna. ”Karibien – kustremsa i förvandlig” ska den heta. Vad händer i skuggan av Walcott? Tio avsnitt inspelade på stranden. Jag föreslår detta varje år, men programbudgeten medger det inte. Nu har vi dessutom infört flygförbud p.g.a. miljöskäl.
Jag drunknar i statistik som visar att, framförallt unga, män inte läser speciellt mycket (inte äldre män heller, vilket bland annat min far är ett levande bevis för, med en läst bok per år), vilket är ditt framgångsrecept för att män och pojkar ska läsa mer? Är det överhuvudtaget viktigt att män och pojkar läser mer?
Hmm … och läser männen något så är det facklitteratur eller kanske historiska romaner. Män tycks läsa mest för att lära sig fakta, inte för att utmanas intellektuellt. Då har man en verklighetsuppfattning som går ut på att aldrig få sin världsbild ifrågasatt på en grundligt plan, bara påbyggd, bekräftad, fördjupad och förkunnad. Och vad man ska göra åt det har vi läsande män och kvinnor frågat oss i många år.
Och nu har jag svaret:
Skit i dem. Det är inget problem att män inte läser något. Problemet uppstår när att dessa illitterata män sedan har makten i samhället, familjen eller i konsumkön. Alltså, störta dem först, lär de läsa sen! Klassisk hjärntvätt alltså.
2 kommentarer
Det är inte bara ett problem när illitterata män besitter en maktställning. Det finns en annan ickeläsande grupp män som är problematisk; de unga som upplever att de är maktlösa. De som inte lärt sig reflektera över sig själva och andra, som inte tränat upp sin empati och som är ovana att avkoda mening och betydelse. Det finns ingen annan grupp unga som har så låg tolerans mot olikheter och stort intresse för antidemokratiska subkulturer. Därmed inte sagt att litteraturläsning gör alla människor fina och goda.
Det var väl själva fan vad man kan vara självgod då. Själv har jag aldrig varit i närheten av en bok, men det har jag inte tagit någon som helst skada av.
Dessutom lever jag i ett delirium, där jag ömsom depikterar Katla och ömsom Tengil, så jag upplever allting, från förtryck till maktställning, och jag vet att inget ont kommer av ett eller annat hederligt bokbål.
Annars var det en rolig intervju.