Måndagsmöte: Andreas Roman

I veckans måndagsmöte träffar jag författaren Andreas Roman, som förra veckan släppte sin nya läskiga roman (Roman – roman, många tillfällen till ordvitsar där) ”Mörkrädd”, tänkt att bli första delen i en mörkertrilogi på temat urskräck. När Andreas inte skrämmer slag på sina läsare med berättelser om mörker, katter och primitiv rädsla designar han TV-spel och skriver Sveriges i särklass roligaste författarblogg.

Hej Andreas, vad läser du just nu?

Just nu läser jag the ”The Lovely Bones” av Alice Sebold. Men det är mest en transportsträcka till hennes nya roman ”The Almost Moon”, som jag tycker verkar bra mycket bättre. Ärligt talat är ”The Lovely Bones” lite pratig, någon borde sagt åt henne att snacka mindre och trycka på mer. Sedan så tycker jag hon sumpar allt varje gång hon försöker bli konkret kring hur en himmel egentligen fungerar. Men i nästa bok dödar hon sin mamma rakt av direkt, det känns som om en sådan bok inte tillåter lika mycket flum.

Varför läser och skriver du skräck?

Känslan av skräck rusar som en stöt genom kroppen. Det är besynnerligt att fasansfulla saker får oss att bli så berusade, och det är en känsla man inte alltid vill kännas vid. Många hatar nog ”Hostel” för att filmen i all sin äcklighet rör vid någonting som kanske kanske är sant för många fler än vad man vill tro. Så det är också det förbjudna i att återvända till känslan man upplever när man läser och ser olyckor och hemskheter. Varför vill man frossa i sådant? Skräcken drar fram sidor hos oss som vi inte konfronteras med så ofta, sidor vi kanske önskar att vi inte hade. Vi är förbannade med ett samvete och en uppfattning om vad som är grymhet, och vad vi vill göra och vad vi borde göra kolliderar hela tiden. It sucks to be human.

Och därför skriver jag skräck just nu. Det lockar fram en svart sida som vi i egenskap som civiliserade människor vet att vi inte borde uppmuntra. Men vi återkommer till den hela tiden. Temat i ”Mörkrädd” är i många avseenden likt temat i ”Vigilante”, vad som lockar fram obehagliga sidor hos oss och vad vi blir när den får härja fritt. Och att det inte handlar om fler personligheter, utan bara om aspekter du ännu inte låtit vakna, men som ändå är du. Du är kapabel till betydligt mer än du tror.

Vilka är dina favoritböcker inom skräckgenren?

Stephen Kings ”The Girl Who Loved Tom Gordon”. King när han är som bäst. Vardagligt obehag som spårar ur, men som aldrig ramlar på fel sida stängslet i trovärdighet kombinerat med effekter. En bortglömd bok, men hans bästa enligt mig. King har liksom lagt ribban för modern skräck men det vill nästan ingen kännas vid i dag. Tramsigt. När hans böcker tar fäste just i det dagliga, och sedan tar små steg fram till en osannolik situation, då är du redan helt övertygad om att detta kan hända dig och alla du tycker om plus några till.

Och så Lovecrafts ”Vansinnets berg”, för att man hajar direkt att det här kan bara gå åt helvete och så gör det det. Och då menar jag inte bara för karaktärerna. Utan man tänker, det här kommer gå åt helvete för hela mänskligheten. Faktum är att vi var rökta för flera tusen år sedan. Det finns inget vi kan göra. Allt är åt skogen. Kosmisk skräck, avgrundshisnande. Härligt. Ge mig mer av denna svindel, tack.

Slutligen Clive Barkers ”The Yattering and Jack”. Så snygg, så läcker, så fiffig, så söt i slutet, men precis som Lovecraft så laddad av skit samma, du är kokt vad du än gör, lika bra att du ger dig. Clive Barker bara snuddar vid sina alternativa helveten här, och det är då han funkar som bäst. Faktum är att jag är sur på Barker för att han kläckt en idé som Hellraiser och sedan bara inte förvaltat den så bra. Jag blir så arg. Varför kan inte jag komma på sådana bra idéer? Då jävlar hade det blivit åka av.

Har du någon skämsbok?

Jag brukar bli tvungen att förklara mig när jag säger att jag läst ”Bridget Jones dagbok”. Jag säger då att jag läste den när jag hörde att den skulle bli film, för om en bok blir film som jag förmodligen kommer se, då vill jag läsa boken först. Ungefär här brukar alla kalla mig för töntjävel och att jag inte ska komma med dåliga ursäkter, men då drar jag episoden ur boken där en av Bridgets vänner vill föda naturligt, men sedan när det är förlossningsdags griper tag i en sköterska och säger “Ge mig bedövning din feta kossa!” Då är situationen avväpnad.

Scenario: din lägenhet håller på att brinna ner. Efter att ha undsatt din fästmö och era katter inser du att du har tid att rädda åtminstone ett par böcker från bokhyllan. Vilka tar du, och varför?

Jag tar Stephen Kings ”Att skriva”, för det är den enda riktigt bra bok om skrivandet som finns. Sedan så tar jag Dan Browns ”Da Vinci-koden”, för om jag någonsin träffar honom så får jag inte missa chansen att köra upp den i röven på honom. Jag skulle aldrig förlåta mig själv helt enkelt. Sedan måste det bli ”Orakelnatten” av Paul Auster, så smart och så snygg, och så hård. Någon gång vill jag att David Lynch gör film av den boken, kanske tvingar jag honom om han vägrar. Därefter norpar jag åt mig ”Kafka on the Shore” av Murakami. Japanska myter med vardagliga dilemman och storslagna gester funkar så bra här, jag vill resa till Japan när jag läser hans grejer. Sedan måste jag ta med mig ”Den hemliga historien” av Donna Tartt, för att jag vill frossa i överklassdekadens och depraverade människor. Får jag ta fler? [Bokhorans anmärkning: elden sprider sig…] Då tar jag ”Tortilla Flat” av Steinbeck, den är helt enkelt väldigt rolig och avslappnad och från en tid då Nobelpristagare var lästa och älskade långt innan de vann priser och där man dessutom förstod direkt varför de vann (även om Steinbeck och litteraturvärlden vid hans tilldelning stod aningen frågande just då men de visste ju inte bättre). Och sedan ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad, svartare odyssée in i ett litterärt helvete finns inte och är därför en ständig källa av inspiration för mig. Slutligen blir det också ”Den gamle och havet”, för slutets skull och för att jag använder den som referensbok i en skrivarkurs jag kör. Och att stå utan referenslitteratur duger ju bara inte. Om jag ändå hinner ta en till, så tar jag mina samlade skräcknoveller (nu blev det flera ändå, haha jag lurades) av Johan Theorin. Gruvliga saker, får ”Skumtimmen” att framstå som en snäll liten saga.

Apropå en frågeställning som diskuterats på Bokhora under våren: dömer du din partner efter bokhyllan? Finns det några böcker som är helt avtändande?

Ja och nej. Det handlar om huruvida du är Snyggve eller inte. Boksmak är förstås en del av det. När man räknar ut Snyggve-faktorn, tar man hänsyn till saker som musiksmak, vilken spelkonsol man föredrar, huruvida man kan slappna av när någon säger att Michael Bays filmer är fina grejer och om man tycker att ”Gossip Girls” största merit är de omväxlande garderoberma (det finns alltså fler faktorer och en formel man tillämpar för att mäta allt detta på rätt sätt). Allt detta vägs mot varandra, och är man på gränsen till att bli Snyggve men kanske till exempel tycker att Dan Brown har dragit undan mattan för en världskonspiration och att man aldrig kunde anat att det låg till så som han säger, den där Brown vet vad han snackar om och research det är han också en baddare på – ja då är risken hög att man halkar snett och blir FulleFul i stället. Men säg att man då är nära att bli Snyggve och säger att ”Mörkrets hjärta”, det är grejer det och förresten så är ”Kafka on the Shore” också da shit – ja då blir man Snyggve och då är chansen att få ligga lite, betydligt högre. Men om man får full poäng på allt det andra och ändå tycker att till exempel Dan Brown är en stilig karl och snygg tweedkavaj har han med, då kan man vara Snyggve ändå eftersom man har andra förlåtande egenskaper.

Eller det vete fan förresten.

Foto: Mattias Nilsson