Denna måndag träffar vi Eric Sjöström, chef och konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm. När man läser Erics blogg om sitt jobb blir man (jag) så tokigt avundsjuk! Det låter som om det är världens roligaste jobb. Dessutom är Eric innehavare av en av de snyggaste bokhyllor jag någonsin sett. Bara en sådan sak, klart man blir nyfiken på vad han läser för något!
Vad läser du just nu Eric?
Började faktiskt häromdagen att läsa Richard Fords ”Som landet ligger”, men slutade efter femtio sidor. Ibland blir jag så trött att läsa om en medelålders mans liv, det finns alldeles för många sådana berättelser. Istället kastade jag mig över Maria Svelands ”Bitterfittan”, extremt mycket mer uppiggande och svavelosande läsning!
Har precis också läst Marisha Pessls mycket märkliga, underfundiga, deckarvariant ”Fördjupade studier i katastroffysik”. En bok som jag läste för ett bra tag sedan, men som har dröjt sig kvar är Alan Holinghursts ”Line of beauty”, som jag tyckte väldigt mycket om för flytten tillbaka till Thatchers 80-tal och dramatik kring klassperspektiv, sex, droger, politik.
Läser just nu också en hel del Japan-guider, eftersom jag ska åka till Tokyo om en månad för jobbets räkning.
Och har du någon favoritförfattare eller genre?
Nja, jag läser framför allt romaner. Gillar starka, personliga berättelser – allt från Torgny Lindgren och Birgitta Stenberg till Sarah Waters och Joyce Carol Oates. Vid sidan av skönlitteratur kan jag gotta mig i böcker om matlagning, konst och trädgård. Och så försöker jag bli en bättre husse genom att läsa hundböcker, just nu ligger Cesars hundbok och väntar.
På torsdag kan man möta Carolyn Cassady på Kulturhusets internationella författarscen, hurra för det, dit ska vi gå. Men är det någon annan av era gäster framöver som du kan rekommendera lite extra?
I maj blir det späckat författarscensprogram på Kulturhuset! Förutom Cassady kommer Robert Bly och Ian Buruma. Bly är ju en riktig ikon, hans ”Järn-Hans” betydde mycket för mansrörelsen och nu senast fick han ju Tranströmer-priset. Buruma är jag väldigt spänd på att få höra. Han har undersökt österlandets syn på oss i väst, spännande!
Apropå utländska författare, läser du helst böcker på originalspråk eller i översättning?
Jag vet inte om det är för att jag är lat men jag föredrar faktiskt att läsa det mesta på svenska. Jag tycker att vi har så bra översättare i det här landet, så att jag föredrar det, framför att jag hakar upp mig på något enstaka engelskt ord som jag inte förstår. Tyvärr kan jag inte tyska, italienska eller franska tillräckligt, så att jag kan läsa originalutgåvor, så där måste det bli på svenska.
Vi på bokhora kommer prata skämsböcker nu i veckan – har du någon skämsbok, det vill säga en bok som du älskar men som egentligen är lite pinsam att ha framme?
Jag har verkligen grunnat på den här frågan och kommit fram till: Nej, jag har inga skämsböcker! Jag har nog slutat att skämmas för saker och ting. Men kan faktiskt inte heller riktigt komma på någon författare eller bok, som jag inte kan ha liggande på nattduksbordet, även om jag skulle få oväntat besök.
Förra veckan intervjuade vi Lena Kjersén Edman som pratade om behovet av en svensk litteraturkanon. Vilka tre titlar tycker du absolut borde ingå i en sådan om det skulle bli aktuellt?
Jag fattar inte varför man skulle ta fram en litteraturkanon, jag tycker idén är jättekonstig. Förhoppningsvis förändras vi som människor hela tiden, och så kommer det som tur är nya böcker ständigt, så det är verkligen konstigt att slå fast en lista som skulle gälla för en eller flera generationer.
Och så min obligatoriska avslutningsfråga: Finns det någon bok som du tycker har haft en avgörande betydelse för ditt liv och i sådana fall varför?
I unga år var det Enid Blytons Vi fem-böcker och Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, men i någorlunda vuxen ålder är det journalisten Gitta Serenys böcker. ”Ohörda rop” om 11-åriga Mary Bell, som på 60-talet dödade två små pojkar, ”Vid avgrunden” om en av lägerkommendanterna i Treblinka och ”Albert Speer och sanningen”, om Hitlers arkitekt. Otroligt omtumlande läsning.
2 kommentarer
Hej Eric!
Å, jag är också, liksom du, hänförd över att få förändras och bli mer mig själv och samtidigt en annan – genom ivrigt samspråk med andra och genom böcker, film,teater,konst.
Men jag tror att nuet och framtiden blir ändå mer spännande om vår livsnyfikenhet här och nu också har ett fäste i det som varit tidigare.
En intertext i Jonas Hassen Khemiris publiksuccé ”Invasion” är ”Signora Luna” av Carl Jonas Love Almqvist. I Jonas nya pjäs ”Fem gånger Gud” finns August Strindbergs ”Ett drömspel” med som intertext.
Nog blir det litet tråkigare i vårt gemensamma liv om ingen av oss någonsinhört talas om den knäppa och härliga klassikern ”Ett Drömspel”. Tycker du inte det?
Och jag är glad över författarfavoriter som Lagerlöf, Trotzig, Enquist, Kertez, Gripe, Bojunga läst – och i sina romaner/barnböcker leker med – H C Andersens sagor.
Vilt fröjdas jag över att ”Odysséen” får nytt liv i poeten Johannes Anyurus: ”Det är bara gudarna som är nya”.
Men en sak håller jag med dig om: Klassiker blir bara levandegjorda om vi själva levandegörs!
Håller med dig Lena!
Alla behöver inte älska allt men man har rätt att få förhålla sig till ”Ett Drömspel” osv. Vi borde bjuda ungdomarna på en litterärkanon, jag ser det som att det är deras rättighet. Dessuton, än en gång, det finns redan nu en inoficiell kanon på högstadiet, är det inte bättre att vi lyfter upp litteraturvalet till diskussion?