
Jan Guillou på Bokmässan 2008. Foto: Jessica Björkäng
Jag passade på att intervjua Jan Guillou för ett måndagsmöte på bokmässan nu i helgen. Hans fyrtionde bok ”Men inte om det gäller din dotter ” ligger etta på topplistorna just nu.
Hur ser din läsning ut?
Jag läser kanske 100 böcker om året varav ett femtontal böcker är, vad vi hemma kallar för, frivillig läsning. Sådana där böcker som man inte måste läsa för jobbet. Sen så har jag fem kompisar som skriver kriminalromaner vilket nästan inte är frivillig läsning… Jag måste läsa Henning Mankell, Liza Marklund och Anne Holt. Men över jul och nyår så blir det sådant som man är nyfiken på, nu senast ”Vi, de drunknade” av Carsten Jensen. Eller någon klassiker, jag tar med mig ”Anna Karenina” nästa gång , eller någon modern svensk, t.ex. P-O Enquists senaste.
Din bok Ondskan har ju fått många unga (framför allt pojkar) att läsa en bok för första gången. Hur känns det?
Från början var den ju inte tänkt som en ungdomsbok, men så här i efterhand så kanske man kan säga att det är mitt främsta bidrag till den svenska litteraturen. Att många 15-åriga killar med bakvänd keps som menar att läsning är något för tjejer och bögar har blivit räddade av att fröken utmanat dem med: ”Om du läser hela och inte gillar den så slipper läsa andra böcker” och sedan är de fast.
Vad läste du som 15-åring själv?
”Helgonet” av Leslie Charteris, ”Tarzan”, ”En världsomsegling under havet”.
Har du alltid läst?
Ja, allt sedan Elsa Beskows ”Tomtebobarnen” och framåt. Sedan i tonåren, efter femton, blev man ju väldigt intellektuell och läste bl.a. Claude Simon och förstod sig på James Joyces ”Odysseus”. Mina första romanförsök var skrivna i Claude Simon-imitationstil. Och det var en väldig tur att de där romanmanusen inte blev antagna.
Vad hade hänt då?
Det hade lett mig in på en litterär stig som jag betraktar som en återvändsgränd. Det där är ju sådan litteratur som inte siktar på en publik utan mot litterära priser.
Och det har du inte önskat?
Nej, man får välja. De experimentella författarna skulle inte ha någon marknad ifall inte vi andra fanns. Någon måste börja att få dom jävlarna att läsa överhuvudtaget, helst när de är unga. Liza Marklund och min läsekrets skiljer sig på ett intressant sött, hon har som största läsarkategori yngre, lågutbildade kvinnor som röstar socialdemokratiskt, min största läsarkategori är medelålders män med utbildning som röstar på Vänsterpartiet eller Folkpartiet. Och där gör Liza och t.ex. Camilla Läckberg, en väldig insats: att få de unga kvinnorna med låg utbildning att börja läsa. Utan sådana författare finns inga pristagare heller.
Vad tänker du skriva härnäst?
Jag kommer passa på innan jag får någon hjärnblödning att skriva en journalistisk memoar. Jag har haft en lång karriär, varit med om rätt många saker som andra inte har, jag har gått från att vara palestinaaktivist till att bli Publicistklubbens ordförande. Men det är lätt. Det stora projektet skulle sedan vara att skriva en histora om Europa under 1900-talet, börja 1901 i Dresden och sluta 2001.The Big One. Men det är ett av kanske mänsklighetens mest fascinerande århundraden, det ligger nära inpå, så nära att vi inte riktigt kan se det. Många skriver ju sina bästa verk i 80-årsåldern så får man bara behålla hjärnsubstansen så är ju författandet inte slut den 17:e januari när jag fyller 65. Så då finns det ju tid för det här projektet.
9 kommentarer
”Killar med bakvänd keps” – åh lilla vännen!
Kan inte låta bli att le lite för mig själv när jag ser att Jan har just en sådan väst som jag förutspådde att han skulle ha. Tillsammans med Hellberg blir det två rätt från min orakellista :)
Ni som inte sett listan hittar den på
http://calliope-books.blogspot.com/2008/09/spridda-frutsgelser.html
Vilken man! :)
Ja, ”Ondskan” av Jan Guillou är en bok som man faktiskt inte kan slita sig ifrån. Den var med som bilaga till Aftonbladet samma dag som Rolling Stones spelade på Ullevi 1998. Jag var på plats på planen i god tid, skummade igenom Aftonbladet och tog sedan tag i bilagan, dock med misstanken om att jag nog inte skulle läsa hela, utan mest bara kolla lite vad det egentligen var för en bok. Det enda jag hade läst av Guillou tidigare i livet var några Hamiltonböcker, som i och för sig var bra, men som kanske inte var riktig världsklass. Med ”Ondskan” var det dock annorlunda. Jag blev fullkomligt uppslukad. Jag minns inte ens om det var något förband som spelade. I vilket fall som helst fanns det inget som kunde få mig att sluta läsa. Jag hann precis läsa klart boken innan Keith Richards kom ut helt ensam på scenen och drog igång ”Honky Tonk Women”. Det var en multikulturell upplevelse som jag nog aldrig har varit med om vare sig förr eller senare.
Bra, rolig intervju. Jag är dock glad att jag inte läste ”Ondskan” som 15-åring, med eller utan keps. Tyckte den var lite småseg faktiskt.
Att förutspå Jan Guillous västbärande är inte svårt: han har den på sig varje år på bokmässan.
Jag är Göteborgare och 70 år. Jag har haft ansvarfulla toppbefattningar, haft många medarbetare i flera befattningar men troligen alltid varit en smula naiv när det gäller människans karaktär. Jan Guillou fick mig ganska sent i livet att inse att genuin ondska finns och Elizabeth George har varit min lärare då det gäller sexuella drivkrafter. Tack båda två! Jan G blir bara bättre och bättre medan Elizabeth G alltmer fjärmar sig verkligheten. Superframgångens pris?
[…] Bokhoras intervju med Jan Guillou poängterar han vikten av att skrivandet är inriktat på att få en bred […]
Är denne man på riktigt?