Måndagsmöte: Marjaneh Bakhtiari

Jag är så kinkig när det kommer till böcker jag ska läsa. Jag vill välja själv och så måste jag vara på ”rätt” humör när jag börjar också. Därför brukar jag sällan få böcker i present. Mamma, som är den som huvudsakligen ger mig presenter och som köper mina julklappar, brukar få en önskelista med böcker som hon sedan prickar av. Därför blev jag så glad när mamma, på tåg till Göteborg, fick tips av tjejen i sätet bredvid om Marjaneh Bakhtiaris ”Kalla det vad fan du vill”, skrev ned på lapp och sedan gav mig i julklapp (boken, ej lappen). Lätt finaste julklappen 2007. Ety hon gav bort så mycket mer än bara boken; omtanke, förväntan, kanske det enda hårda paket som jag inte hade någon aning om vad det låg i. Och vilken bok sen! Jag är imponerad av flytet, drivet, Bakhtiaris språk som hon inte tappar en enda gång. Min inställning till Bakhtiari kommer för evigt att vara mycket varm. Just nu är hon aktuell med ”Kan du säga schibbolet?”.

Hej Marjaneh! Finns det någon genre som du läser hellre än någon annan? Motivera gärna!

Jag gillar essäer. Det är intressant att läsa hur andra resonerar kring en fråga. Och så kan man få idéer till karaktärer och vad dom ska ha för åsikter, erfarenheter och så vidare.

Vad läser du just nu?

”Är detta en människa?” av Primo Levi.
”Det ohyggliga arvet” av Christian Catomeris.
”Samtal med Primo Levi” av Ferdinando Camon.

Ser du dig själv som en storläsare? Varför/varför inte?

Jag är nog mer en ”i-läsare” än en storläsare. Läser i många böcker men läser ut alldeles för få av dom. Fast jag har upptäckt att det är mer intressant, och lättare, att läsa böcker som nån tipsat mig om.

Vi på Bokhora får ofta klagomål för att vi mest bara läser anglosaxisk eller europeisk litteratur – har du någon koll på iransk litteratur och kan du i så fall ge några rekommendationer?

Nej, inte direkt. Det finns iofs en underbar poet som heter Ahmad Shamloo. Fast det är ingen som jag vågar tipsa om för jag har sett vad en del översättningar kan göra med författares verk.

Men jag har läst en intressant artikel som kritiserade boken ”Reading Lolita in Tehran”. Grovt sammanfattat handlade delar av den om hur boken blundar för en rad författarinnor som verkar i det postrevolutionistiska Iran. Det är kvinnor som: Shahrnush Parsipur, Simin Danishvar, Moniru Ravanipur och Simin Behbahani. Jag minns inte var jag läste artikeln, men jag har sparat det här citatet som handlar om Parsipur:

”In ”Women Without Men”, she gives us Zarrinkolah, the charming prostitute. Shortly after the onset of the revolution, Parsipur’s women are out to ”see the world,” and no one is going to stop them. When Zarrinkolah, a ”little woman of 26 with a heart open like the sea,” decides to leave the brothel, she needs no one’s permission, no blessing from a holy man. She is her own source of holiness, the ray of light that brightens the brothel’s miserable life. A holy prostitute in postrevolutionary Iran has to be a miracle, you say. But that is exactly the point. Postrevolutionary Iran has towering women writers who make miracles possible.”

Vad läste du för 20 år sedan och vad läste du för 15 år sedan?

Oj, det minns jag inte alls. Förmodligen sånt som svensklärarna gav mig i läxa.

Hur är du som bokläsare; läser du en bok i taget eller flera samtidigt? Gör du hundöron eller antecknar i dina böcker eller är du väldigt rädd om dina böcker?

Det är väldigt olika. Ibland läser jag inte alls. Andra gånger bara en bok. Men lite väl ofta så läser jag flera böcker samtidigt.

Jag tycker inte man behöver vara rädd om böcker, men mån om det dom vill berätta. Så jag stryker ofta under meningar, markerar stycken, viker dom sidor som är extra intressanta och så vidare. Det är snyggt när det syns på en bok att det har väckt något i sin läsare.

Hur sorterar du din bokhylla? (Genre, författares bokstav, färg eller dylikt?)

Böckerna ligger där det finns plats: på högtalare, i fönster, under borden.

Avslutningsvis: finns det någon bok som du tycker har varit avgörande för ditt liv, kanske någon som inspirerat dig att börja skriva själv eller någon som fick dig att utvecklas som människa?

Hm … nja … nej. Jag tror inte det. Inte än. Däremot har jag läst en bok som jag verkligen, VERKLIGEN tyckte om och den heter ”Pnin”. Den är så fin, rolig och sorglig. Den handlar om professor Pnin som är lite … ja, egen. Därför är det många som driver med honom. Till och med berättarrösten. Det fantastiska med boken är hur Pnins karaktär trots allt gestaltas på ett värdigt sätt.

Och så finns det en minst lika intressant bok om boken Pnin och den person som i verkligheten förmodligen inspirerat författaren (Nabokov) en hel del. Den boken heter ”Pniniad” om jag inte minns fel. Det är en väldigt intressant läsning. Den ”verklige” Pnin visar sig vara en på sätt och vis tragisk och misslyckad version av Nabokov själv. Fast själv var den mannen övertygad om att karaktären Pnin var baserad på en helt annan professor.

Haha, det här var nog inte alls svaret på frågan. Men Pnin är en bok som jag önskar många läsare. Inte för att den skulle ändra en som människa, men för att man glömmer bort sig själv en stund och börjar bry sig om Pnin istället.

Foto: Anna Olsson