För ganska många år sedan levde jag i en våldsam och destruktiv relation. Det har betydelse för det här inlägget. Och för hur jag känner när jag läser Lars Noréns dagbok.
Lars Noréns dagbok är skriven för en tänkt publik. Detta faktum och vad det betyder har knappt någon enda kritiker tagit upp. Vartenda ord han har skrivit på de där 1700 sidorna har han skrivit i vetskap om att detta skall publiceras, detta ska läsas av andra. Denna dagbok skriver han från första stund för att den skall göra honom rik. Det nämner han då och då i dagboken. Den första summan han skriver ut, som han tror att han skall kunna få för dagböckerna, är 10 miljoner. Han ska köpa ett hus utomlands för pengarna tänker han sig.
Jag har också alltid skrivit dagbok. Traditionell, på papper. Under tiden jag var i detta förhållande jag nämner ovan, tvingade min pojkvän mig att sitta och läsa min dagbok högt för honom, eller ge den till honom så att han själv kunde läsa hur jag uppfattade mitt liv och min vardag. Alternativet till att inte gå med på denna begäran ska vi inte gå in på, låt oss bara säga att det var enklast att samtycka. Så det gjorde jag.
Jag satt ner varje dag och skrev mycket plikttroget och detaljerat om min vardag. Men det var ju tvunget att passa honom. Den här dagboken var jag, fast ändå inte. Väldigt mycket av vad som stod i den var sant, om man ska se på det som att det bara finns en enda sanning. Det behövde fortfarande vara trovärdigt. Så jag var tvungen att ta med också de fula och kanske känsliga sakerna, jag var tvungen att också uppröra. Jag smutsade ner mig själv, ibland honom eller andra, på lämpliga ställen. Mellan allt det där som var nästan sant fast ändå inte och som jag skrev för att behaga.
Så skrev jag i min dagbok därför att jag hela tiden visste medan jag skrev, att jag också skrev för en publik. Om än en mycket liten publik på en enda person.
Ibland var det nästan roligt att skriva i min publika dagbok. Det var som att skriva en roman! Dagboken blev också en slags trygghet, hur konstigt det än låter. Det som hände och hur jag kände och som var sant men som jag egentligen kanske tyckte lite illa om med mig själv eller andra, det fick jag distans till genom det filter som det passerade genom. Som om det nästan inte var jag, utan någon annan. Jag orkade hantera detta trauma.
Lars Norén vet hur mediedrevet går. Han är mitt uppe i de mycket tunga efterdyningarna av sjutre när han börjar skriva dagbok. Han vet vad som säljer, vad som skapar uppmärksamhet. Han vet vad tidningarna vill skriva om, nämligen det som är vad vi vanliga människor vill läsa om.
Jag skrev att jag tyckte illa om mina kompisar Jennie och Cecilia för att jag i förväg visste att det skulle göra min pojkvän, min publik, mycket nöjd.
Lars Norén skriver ganska ofta om att han tycker illa om Maria Schottenius, om Leif Zern, om kort sagt DN:s kulturredaktion och hela världen. Hans syfte kan jag ju bara spekulera i.
Liksom jag bara kan spekulera i om han kände det likadant som jag när han satt där och skrev i sin dagbok, vid varje ord väl medveten om att det skulle komma att läsas av andra. Blev det som en roman? Kunde han också se det som en tröst, ett filter? Det han kände medan han skrev, inte det han ibland skrev ner att han kände.
Jag tror nämligen inte det går att vara fullkomligt ärlig när du vet att du skriver för en publik. Du vet i förväg att det du skriver kommer att väcka reaktioner. Kanske fantiserar du om reaktionerna (…i brist därpå, hatad, osv), kanske föredrar du att inte tänka på dem. Men det finns där i bakhuvudet precis hela tiden och en dagbok som är skriven för andra än dig själv, jag kan inte utifrån min erfarenhet (även om min drivkraft för projektet var rädsla) se att den är alltigenom ärlig.
Det är delar av dig, och ändå inte.
37 kommentarer
Fint och modigt inlägg! Intressant med en personlig aspekt även om jag innerligt önskar att du inte behövde känna till den aspekten!!
Word up.
Låter som om din dagbok (och då menar jag inte den censurerarde publika versionen) skulle vara mer intressant och viktigare än Noréns.
Jo, jag skrev i min recension om Noréns medvetenhet om såväl pengarna som publiken. Den finns bland annat här:
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/2769/35/
Jag roade mig dessutom med att göra en kortversion av boken:
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/2932/97/
Intressant inlägg, och precis som någon annan skriver låter det som att din dagbok är den som BORDE blivit bästsäljaren (Har du hus på rivieran ännu?). Intressant också i bloggsammanhang. Jag kan själv, med min nyligen uppstartade bokblogg, känna att jag bloggar i huvudet samtidigt som jag läser. Vad gör det med mitt läsande, kan man fundera på!
Får ont i hjärtat Johanna. Modigt att släppa in alla oss i det som var din vardag.
Kanske ska du göra som Norén? Då kanske den där tiden kan vara till nytta, trots allt.
Vilket bra inlägg, nog ett av de bästa du skrivit.
Bra skrivet!
Det här var nog, som flera innan sagt, det finaste inlägget du har skrivit. tyvärr om något så sorgligt men ändå. Ge ut din dagbok i romanform och var ärlig med att du nite skrev den under helt rliga omständigheter. Det kommer nog väcka en ny norén-aktig debatt. Jag förstår samtidigt känslan du beskrive.r Allt gott om Allt av Lowden men läsandes den fick jag lite samma känsla. Skriver hon såhär för sig själv eller för att hon vet att detta en dag ska bli hennes debutroman? (visserligen tituleras den roman vilket gör att den inte måste vara sann). Intressant sak att diskutera.
Jag kan bara instämma med de andra. Ett väldigt bra och modigt inlägg, Johanna.
Oh, tack för snälla ord! Men jag tror mina dagböcker göre sig bäst i byrålådan. Både de icke-publika och de publika. Det är inte bra litteratur.
Däremot ser jag ingenting om pengarna och syftet med att ge ut dagböckerna i den recension som du Crister länkar till? Det enda jag hittar som handlar om Lars Noréns intentioner med dagboken är denna mening: ”Lars Noréns avsikt är, som jag tolkar den, att ställa sig naken inför världen.”
Rätta mig gärna om jag har fel!
Jag tycker också att det är en intressant sak att diskutera! Fenomenet med att skriva öppet och ärligt om sig själv och samtidigt göra det för en publik. Jag tror inte man kan kombinera de två sakerna fullt ut.
Många författare publicerar sina dagböcker. Hur många av dem som har skrivit dem med publicering i åtanke skulle man ju vilja veta. Du kan inte komma ifrån att du lämnar ut det du vill förmedla av det som rör sig inom dig, det du vill visa världen.
Det är inget fel i att publicera sina dagböcker! Eller att skriva med tanke på att bli läst. Det säger jag inte. Men att kalla det fullständigt ärligt tycker jag är att vara just oärlig.
Intressant vinkling på en bok som väckt så mycket uppmärksamhet. Modigt att reflektera över en bok via ditt eget liv, ett av de bästa blogginläggen jag läst på senare tid.
Johanna Ö: Du har rätt, det var i en debatt som följde som jag tog upp det. Så är det med minnet ibland.
Precis – men kul att fler ändå har tänkt i samma banor som jag gör här. Och konstigt samtidigt, men ibland undrar man ju hur noggrant dagboken har lästs, eller om det bara har varit ett maniskt letande efter ens eget namn i all namedropping som försiggår.
Jag tror att du har rätt Johanna, så fort man skriver för någon annan censurerar man sig själv på ett eller annat sätt. På samma sätt som man rättar till frisyren innan man lämnar lägenheten.
Men jag tycker att din historia verkar vara värd att berätta. Och det behöver ju inte göras genom att publicera dina dagböcker. Det är kanske det sämsta sättet. Skriv en roman, skriv en självbiografi, skriv en debattbok.
Numera skriver jag bara för pengarna. Det har nog med åldern att göra.
Chrille: Tar du också 10 miljoner i arvode? Eller åtminstone har det som utgångspunkt i förhandlingarna med förlaget?
Jag tycker inte det är fel att skriva för att tjäna pengar – tvärtom, jag gillar idén… Och det är inte den vinkeln mitt inlägg har heller. Jag skulle också ha resonerat som Lars Norén om jag hade den makten, eller vad man ska kalla hans ställning i svenskt kulturliv, att nu ska jag banne mig tjäna en hacka på de här dagböckerna.
Mitt inlägg handlar alltså om att skriva om sig själv för andra, hur man hanterar det under själva skrivandet och hur det tas emot efteråt. Naket och ärligt och konstnärligt och allt vad det heter. Och inte alls prata om medvetenheten.
Och hur man vill marknadsföra sitt skrivande förstås.
Äsch! Chrille H skulle skriva hur mycket och hur långt som helst för ett par rosa läderbyxor så han kunde smälta in i den stora bibliotekskampanjen.
Jag blir så lättad över att det var ”ganska många år sedan”. Och att du kan vara med på bild, att det är över. Att du gör något bra av dina erfarenheter.
Ska man ta frågan om dagbokskrivande på djupaste allvar, tror jag inte man skriver ocensurerat ens i den egna och högst privata dagboken. Ett ’överjag’ träder alltid in. Skrivprocessen i sig är en sorts offentliggörande – språnget från tanke till text är längre än man tror. Vet man, dessutom, som Lars Norén att den ska tryckas blir man även medvetet försiktig. Ingen, eller ytterst få, har heller reflekterat över att sista anteckningen i hans Dagbok sker sommaren 2005. Därefter har redigeringsarbetet tagit vid. Först av Norén, därefter av förlaget och sedan tillbaka till Norén etc. Många led. Många reflektioner. Eftertankar, tillrättaläggande.
Självklart är de flesta författare som jag känner åtminstone oerhört medvetna om hur de vill bli uppfattade i och med sina texter. En offentligt publicerad dagbok innebär ju en paradox. Vad är ett ärligt skrivande? När jag läste Norénboken tänkte jag ofta på allt som han valde att dölja och inte visa. Det är alltid ett val i skrivprocessen. Som Crister tror jag även att man sällan skriver ocensurerat ens i det mest privata.
Håller med om att man också censurerar inför sig själv. Har ofta lagt märke till det när det gäller min egen dagbok. När jag läser i efterhand är det mycket jag får fiska fram mellan raderna i min egen text – dels sånt som censurerats bort, dels sånt som jag inte varit redo att bli medveten om när jag skrev.
Men det här med läsare till dagböcker är ju oerhört intressant! Jag har mött folk som säger att de skriver dagbok utan att skriva för en läsare, men det tror jag inte på. någoinstans finns det ju en tänkt läsare – om läsaren sedan är verklig eller inte, om läsaren sedan FÅR läsa eller inte.
Om dagboksskrivande vill jag tillägga en personlig erfarenhet. Jag skrev dagligdags i ungefär femton-sexton år. Självfallet på papper, inte dator. Det blev ofta flera sidor varje dag. En dag, nej, det var en sen kväll, slogs jag av tanken att jag börjat skriva om vad jag gjort mer än jag verkligen gjorde de saker jag skrev om. Alltså: det finns en risk – om än liten – med dagboksskrivandet. En drog med dragning åt grafomanins galna, djupa malström.
Jag skrev som personen ovan också dagbok i flera år (om än inte i närheten så länge), men var aldrig riktigt bekväm med det. Jag kunde aldrig skriva för bara mig och allt jag skrev var förmildringar eller förstärkningar av hur saker egentligen var. Jag skrev om saker jag varit med om för att de skulle verka coolare, inför någon, även om ingen läste mina dagböcker. Det var aldrig riktigt, riktigt ärligt.
Jag tror att det var Simone de Beauvoir som sa någonting i stil med; ”Mina romaner är mer sanna, än mina memoarer”.
det är verkligen sant. en författare som skriver dagbok är medveten om att detta även kan läsas och kanske tryckas någon gång och skriver just för den skull också ibland.
var det edith södergran som brände brev eller dagböcker för att ”likmaskarna” inte skulle få nåt att gräva i?
minns mina tidiga dagboksskriverier, då hade jag alltid i bakhuvudet att nån kunde råka läsa, mamma eller nån. huuuh. jag lämnade definitivt inte ut det värsta i dagböckerna.
nu i min blogg är jag halvhemlig. använder mitt förnamn, det är allt.
och ingen jag känner vet om att jag bloggar. jag skriver ju för en publik förstås, men skyddar mig lite så att jag ska våga lite.
ja, ett mycket bra inlägg johanna.
Stort grattis till dig Johanna för att du tagit dig ur den destruktiva relationen. Och kommit så långt att du kan se den så här klokt i backspegeln. Verkligen.
Om dagboksskrivande, jag har skrivit mer eller mindre hela mitt liv. När jag var yngre var den ibland tillrättalagd, drog mot ett liv jag ville ha istället för det jag hade. I stora kriser, särskilt om ett beslut skulle fattas, var jag ärlig, tror jag.
Numera kan jag nöja mig med genomgångar av vad som hänt, för jag vet att jag kommer ihåg känslorna sen när jag läser det om några år. Jag behöver inte använda dagboken som ett sätt att utforska min själ längre.
Tidigare har jag tänkt att barnen, ffa min dotter, kommer att läsa dem när jag dör, så vissa saker har jag censurerat. Men nu vet jag inte.
Även jag har så länge jag kan minnas skrivit dagbok. Väldigt ärligt, väldigt förljuget, beroende på var i livet jag befunnit mig.
Jag kan förvånas mycket över en dels förmåga att gå tillbaka och läsa sina gamla böcker. Mina dagböcker travas i källaren i kartonger, men jag har svårt att tro att jag någon dag kommer öppna någon av dem igen. Jag blir nästan yr i huvudet av att vistas i deras närhet.
En sak vet jag säkert; några eventuella framtida barn kommer inte att få läsa dem.
@Audrey Fenn
Men barnbarnen kanske? :-) Tiden gör ju att saker svalnar och blir intressanta på ett lite mer distanserat sätt. Tänk vilken skatt att hitta, jag skulle ha älskat att läsa min mormors dagböcker om hon skrivit.
Ett mycket passande citat i sammanhanget:
”As soon as you start writing, even if it is under your real name, you start to function as somebody slightly different, as a ’writer’. You establish from yourself to yourself continuities and a level of coherence which is not quite the same as your real life… All this ends up constituting a kind of neo-identity which is not identical to your identity as a citizen or your social identity; Besides you know this very well, since you want to protect your private life.”
– Michel Foucault
Sigge Eklund på http://www.BonnierLyrik.se debatterar med Crister Enander ovan som nappar snabbt på ämnet Noréns dagbok
http://www.bonnierlyrik.se/ForumPostList.aspx?topicId=91
Jag funderade över (när jag läste där och också recensionen) den starka personliga aversionen Crister verkar hysa, vad den består i. Varför lägga så mycket krut på något man inte tycker om t ex? Jag menar i efterhand, efter att recensionen är skriven.
Dagboksskrivande; svårt att fånga exakt känsla nästa dag är den något annat, flyktig, svårt fånga ett temperament. Det blir inte sannare eller mindre sant i en dator än på papper.
H: Svaret är synnerligen enkelt. Lars Noréns Dagbok är enbart ett symptom på en utveckling, en tendens, jag avskyr. Norén kan i sig vara ointressant, men tendensen måste – som det heter – bekämpas med alla till buds stående medel.
Annorlunda uttryckt: Skillnaden mellan en Linda Skugge och en Lars Norén (i Dagboken, nota bene) är betydligt mindre än vad det vid en snabb besiktning kan synas.
Jag hör till dem som läste Lars Noréns dagbok nästan utan uppehåll – jag kunde inte sluta läsa.
Sedan mådde jag illa på alla sätt som finns.
Det som drog mig genom sidorna har inte ett endaste dugg med psykologiskt djup eller konstnärlig kvalitet i texten att göra – det var enbart mina sämsta impulser som ”tvingade” mig att läsa sida efter sida,
Jag känner igen de impulserna hos mig själv. Från de gånger då jag tjuvläst min pojkväns dagbok, druckit för mycket, rökt för mycket, kysst för många grodor, kläckt ur mig för många dumheter, låtit bli att opponera mig när andra kläckt ur sig dumheter,
Tack Christer Enander – för att du INTE går maktens ärenden utan vågar vara så ärlig du kan som kritiker.
Tilllägg:
Den jungianskt influerade litteraturvetaren Lars Nylanders ”Den långa vägen hem” är en fin introduktion till Lars Noréns diktning.
För det är viktigt att tillägga i debatten om dagboken att det skulle vara orättvist mot poeten och dramatikern Lars Noréns konstnärskap (han ser sig själv hellre som poet än som dramatiker)
om hans läsande publik ratar dikterna för dagboken .
Lena: Stort tack! Det är dessutom en viktigt påpekande du gör, att vi inte får glömma Noréns litterära storhet som diktare enbart för att han nu rasat ner i detta träsk. Jag är ganska övertygad om att han kommer tillbaka.
Johanna, jag blev berörd av ditt blogginlägg jag med. Och debatten som följde är intressant. Det jag funderar över är vårt behov av autenticitet. Kan vi verkligen nå in till ett salgs ”sann” kärna, ens om vi verkligen vill? Att skriva dagbok (eller för all del blogg) blir som att skriva sig själv. Och inte då som i Foucault-citatet ovan, att man blir två jag, det autentiska och det skrivande. Det skrivna blir istället en integrerad del i identiteten.
Är det inte så som bloggvärlden kan funka för många? Jag ÄR det jag skriver. Nu borde jag hänvisa till någon filosof jag läst, men jag kan bara inte komma på vilken…
[…] Länkar till sådant vi pratar om i avsnittet: Atlas litterära tillägg Vi läser Ordfront litterära magasin Atlasbloggen Johannas text om Lars Noréns dagbok […]