Min husgud Nick Cave, i dagarna aktuell med fjortonde albumet ”Dig, Lazarus, Dig!!!” uttalar sig om läsning i dagens SvD:
”Folk ville alltid få mig att läsa massa smörja när jag var ung. Som Bukowski eller Kerouac, dessa hemska dagboksskribenter. Jag är alltid mer intresserad av hur något är formulerat än vad han eller hon försöker säga. Jag älskar personlig stilistik, någon man genast känner igen.”
Kunde inte ha sagt det bättre själv. Språk och stämning, de mångomtalade två s:en, går före allt för mig, och allra bäst gillar jag, som jag skrivit tidigare, författare som lyckas förvalta sin stilistiska förmåga så väl att de i sin litteratur skapar en helt egen värld man vill besöka om och om igen. Och inte för att jag är särskilt fientligt inställd till vare sig Bukowski eller Kerouac – jag har själv haft min obligatoriska ”On the Road”-fas och gillade ”Barfly”, filmen om Bukowskis liv, men eftersom jag minitiöst planerar mitt liv i halvårsportioner torskar jag redan på första frågan i beatniktestet – men visst är det lite uppfriskande att någon dissar dessa gubbhelgon? Särskilt kul är det förstås att denna någon är Nick Cave, själv gubbhelgon extraordinaire och dyrkad av mången Bukowski-läsare. (Min älskade man till exempel.) Så vad ska man läsa istället för Bukowski och Kerouac då? Nick, eller Nicke Grotta som jag brukar kalla min älsklingsmörkerman über alles, tipsar om deckarförfattaren James Lee Burke. Någon som har koll på honom? Det har inte jag, men däremot har jag koll på Nick Caves hitintills enda (jag hoppas på fler!) roman ”And the Ass Saw the Angel”, en heroinrusig William Faulkner-hyllning med rejält skräckiga Southern Gothic-vibbar. Ryktet säger att Cave knappt kommer ihåg att han skrivit den, vilket inte förvånar mig med tanke på att boken blev till under hans minst sagt dekadenta Berlin-period. Svårläst men värd mödan, i alla fall för oss Cave-fantaster.
För övrigt är Nick Cave den enda personen i världen som har mitt tillstånd att överanvända utropstecken.
14 kommentarer
Inte jag heller (kunde ha sagt det bättre själv)! På gott och ont. Har insett att jag lider av åkomman Lingua Error Allergus (typ latin: ”överkänslighet för skralt språk”), vars symptom bäst beskrivs som skärande ljud i öronen och ilningar längs ryggraden varje gång stilistiken/språket/framställningen skaver omedvetet. Dessutom har den här överkänsligheten i sin tur utvecklat ett tvångsmässigt beteende, s.k. Manu Scriptus Korrus Mani, som innebär ett tvingande behov av att stryka och ändra i texten. Känner du igen dig Helena, och hur hanterar du i så fall detta?
Lingua Error Allergus – ytterligare en diagnos att lägga till abibliofobin! :) Jag känner igen mig, och hanterar det genom att i högsta mån undvika texter och verk som framkallar symptomen du beskriver. Men ibland går det ju inte, och då åker den mentala rödpennan fram.
Tack för din lilla hyllning till mannen med den mäktiga mustaschen. Jag tror att herr Cave är min platonska ide om mannen. Det här kulturinkorrekta yttrandet höjer min respekt ännu något. När det kommer till Nick känner jag mig ofta som en morbid väckelsepredikant, det enda jag kan säga är Halleluja! (Jag kan inte undvika utropstecknet på den…)
Såg förresten There Will Be Blood härom dagen, och den var absolut enastående. Väldigt Cavesk. Har nån möjligtvis läst boken Oil den är baserad på och är den värd att läsa?
Amen.
Nä, däremot är Cormac McCarthy också en stor Nick Cave-favorit. Grejen med And the Ass Saw the Angel är väl att den ger ett flummigt intryck, men den är väldigt genomarbetad, med alla allusioner och referenser, och användandet av ord som han hittade i utgångna ordböcker: en något dubiös metod, fast ändå långt mer fruktbar än Bukowskis slarviga sjaviga prosa. Förresten är Dig, Lazarus, Dig!!! enormt bra – – –
Jag har läst James Lee Burke för ett antal år sen, minns att det var väldigt kompetent skrivna noir-deckare, kompletta med rejäl Södern-känsla: kudzu, cajun och creole… Likeable huvudperson och snyggt språk. (Vad gäller Southern Gothic måste jag ju dessutom alltid tipsa om Poppy Z Brite.)
Om det till råga på allt är Faulkner-vibbar i The Ass, får jag verkligen skärpa mig och läsa den; den står i hyllan och glowers anklagande på mig, särskilt efter Bernurs beskrivning. Och då borde jag ju läsa den innan day of joy – Nicke Grotta i Köpenhamn 19 maj. Har biljetten… :-D
”Nicke Grotta i Köpenhamn 19 maj. Har biljetten…”
Mmm, och jag upptäckte nyss att det var utsålt :(
Helt ickerelaterat men dock intressant, Hanif Kureishis syrra attackerar: http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/features/keep-me-out-of-your-novels-hanif-kureishis-sister-has-had-enough-790839.html Tycker det är lite tröttsamt med alla dessa släktingar som lägger sig i fiktionen på dagbladens förstasidor, men nåväl.
Alltså, det var Upton Sinclar som skrev Oil, vilken filmen There Will Be Blood bygger på; en socialistförfattare alltså, snarare än hästförfattaren McCarthy vilken däremot stod för förlagan till No Contry for Old Men.
Tack f ö för Svd-tipset men vad har hänt med Nickans mustasch -Skandal! Han har rakat bort raggartömmarna på sidorna! Finns det förresten inte en alldles typisk utseende på australiensiska mäns överläppar -jfr alv- och Matrixskådisen Hugo Weawing…
Jag minns att jag inte orkade stanna i Nottingham eller var jag när Nickan skulle komma förbi och singera sin drapa om Rumpan och Vinkeln där senare samma dag, och sen har boken aldrig mera kommit inom räckhåll. Burke har jag bevisligen åtminstone fått med i mig i sängen åtminstone den gången när amerikanerna hade blivit så hårkokta och hette Ellroy, Vachs och Burke och… Prosit kanske. Butter vill jag minnas att man var lite till mans.
Men visst, jag förstår att Nickan menar allvar här så jag får väl försöka ned den tråkigast av de alla igen, Burken -som dock ser ut som Erik Roberts utmärgla brorsa på sin hemsida -pluspoäng där… Och Åsnan och ängeln då, ska jag verkligen tillbaka till den? Räcker det inte med att jag funnit den inledande förlossningsscenen -när maken snittat upp sin fru med en trasig flaska- redan upplevd, med han den eländige som blev ”cut from his mammy with a Stanley knife” i Upp Jumped the Devil (tror jag) från den konsnärliga höjdpunkten Tender Prey…
Jag misstänker hursohelst att Nickan sist och slutligen är underkastad samma eviga lagar som oss andra när det gäller deckare, nämligen: Läs Chandler. Och emellenåt kanske en Hammet. Inget annat. Amen.
Fint förresten att Nick går till sitt kontor i Hove/Brighton varje morgon och sitter framför sitt piano gela dagen, förutom en paus med kycklingsoppa (precis som han enligt tidigare rappoter gjorde redan när han bodde i Sao Paolo) Ett kontor med piano alltså!
Man undrar lite hur han skriver sina filmmanus bara. I kycklingsoppa, antagligen.
Minns tydligt att Nick när And the Ass saw the Angel nyss hade kommit ut fick frågan om eventuell inspiration från William Faulkner, vilket han bestämt avvisade. Inspirationskälla var enligt Nick snarare Flannery O’Connor.
Det är mer Faulkner än Flannery O´Connor över And the Ass Saw the Angel, stilistiskt. Men O´Connor är ändå extremt läsvärd, framför allt Wise Blood (hela Nick Caves scenpersona är baserad på huvudpersonen, Hazel Motes: klädsel, språk, kroppsspråk, attityd …)
Det händer ju att författare vill förneka sina mest direkta influenser… Någon borde fråga Nick hur han ser på saken idag. Jag tror i alla fall inte att han ser And the Ass saw the Angel som en ”heroinrusig William Faulkner-hyllning”. Eller, vem vet, det kanske är just det han gör! Om nu någon tycker det spelar roll hur han ser på saken.
För mig är ”And the Ass..” mer Faulkner än Flannery O’Connor, men håller med om att O’Connor är extremt läsvärd. Förutom ”Wise Blood” vill jag gärna tipsa om novellen ”A Good Man is Hard to Find”, en milstolpe i novellkonst och Southern Gothic.
Har ni läst Harry Crews förresten, fellow Cave- och Southern Gothic-fans?
Jag måste invända mot påståendet att ”hela Nick Caves scenpersona är baserad på huvudpersonen, Hazel Motes: klädsel, språk, kroppsspråk, attityd”. Är likheterna mellan Nick Caves klädsel 1979 eller beteende på scen 1982 (som är de tidigaste referenser jag har tillgång till) och Hazel Motes som han beskrivs i Wiseblood så tydliga och unika att det utesluter all annan påverkan? (Jag får väl ta och läsa boken, så kanske jag håller med!)