”Nick & Norah’s infinite playlist” – Cohn / Levithan

Alla som gillade ”Ibland bara måste man”, mer läsning är på gång! Jag kunde inte hålla mig så jag tog ”Nick & Norah’s infinite playlist” på engelska, men den kommer översatt till svenska senare i vår, ”Nick & Norahs oändliga låtlista”. David Levithan har här samarbetat med Rachel Cohn, de har skrivit vartannat kapitel.

Nick är med i ett punkband. Under en spelning inne i New York får han i publiken syn på sitt alldeles färska ex. De har varit tillsammans i ett halvår, hon dumpade honom, Nick blev helt förtvivlad. För att göra allt ännu värre, efter spelningen när Nick står i baren märker han dessutom att hon är där med en ny kille (efter bara tre veckor!!), och de två är på väg fram för att prata med honom. I desperation vänder sig Nick till en tjej som står bredvid honom, frågar om hon kan tänka sig att spela hans flickvän under fem minuter. Tjejen svarar med ett ge honom en sjujäkla kyss.
Tjejen, Norah, har såklart sina egna skäl för att göra det här. Det vet ju inte Nick. Och inte visste Norah att Nick skulle vara så bra på att kyssas. Så bra att fem minuter som låtsasflickvän nästan känns lite… kort?
Under den långa natten som följer blir det fler möten, massa massa musik, mycket drama, hjärtesorg och livsuppgörelser för båda två. En natt utöver det vanliga!

David Levithan har skrivit Nicks kapitel och Rachel Cohn Norahs. Bra för att hålla både tempot och mysteriet uppe.
Om man har läst ”Ibland bara måste man” så kommer man att känna igen och gilla stilen, humorn, alla popkulturreferenser här. Det är väldigt mycket sånt! Personligen gillar jag Nicks kapitel bättre, för Rachel Cohn strösslar på så himla tjockt i Norahs. Hon faller rätt ner i Dawson’s Creek-fällan – precis allt blir supersmart och superreferensigt och superutdraget. Ibland känns det som att Norah inte kan tänka en simpel liten grej ”jag är hungrig” utan att koppla det till två kultiga teveserier och fem låtar. För mycket av det goda, och jag tycker det segar ner. Levithan lyckas hålla den där fina balansen, men Cohn och jag klickar inte stilmässigt. (Har halvläst en annan bok av henne, ”Shrimp”, och det var samma grej där. Det är hennes sätt att skriva bara.)

Hursomhelst, det här är ändå en smart och charmig bok i svett-tempo! Jag gillar personerna, jag är intresserad av hur det ska gå för dem, och jag har mycket roligt medan jag läser. David Levithan skriver uppenbarligen små fina pärlor och jag vill, måste, ska läsa mycket mer av honom!

Kolla också den fullmatade sidan till boken och författarna.