I bakgrunden Lars Noréns dagbok, i förgrunden en portion kyckling korma (med massa sallad). It’s happening again. Lars Norén växlar i princip mellan att äta två rätter; sushi och kyckling. I och för sig olika varianter av kyckling, men ändå. Föga förvånande, jag blir hemskt sugen på det också. Sagt och gjort.
Jag har kommit en bit i dagboken nu. Och, jag är ganska fast på ett selektivt sätt. Den är ju inget man släpar med sig som pendlarläsning, så jag får ta en stund på kvällen. Länge tyckte jag bara sådär halvintressant, men nu i och med att hans skilsmässa från C är definitiv är jag betydligt mer intresserad. Det finns så mycket jag struntar helt i när jag läser, massa massa skummande, men delarna om hans äktenskap i upplösning är gripande. Jag suger i mig deras process och hur de hanterar sorg och vrede och alla andra känslor.
Just nu är det jul och C har köpt en ny lägenhet och tömt deras gemensamma på sina saker, efter nio år tillsammans. Mycket sorgligt för båda två. Just i det här så tilltalas jag av att det är en dagbok, att det är på riktigt. Jag menar inte att jag tycker det är bra att han hänger ut C och alla andra (och sen frånsäger sig makten och bla bla), men gillar att jag kan jämföra de två verkliga människorna med mig själv. Som vanligt blir det både bekräftelse och ”aha, så var det för han, vad märkligt”. Inga påhittade sagor, inget lättsamma påhitt, utan riktiga erfarenheter. Jag är helt enkelt lite boats-ig när det gäller skilsmässoskildringar. Jag uppskattar autenticiteten.
Att de är Lars Noréns erfarenheter har däremot snabbt blivit ganska oviktigt. Hans process är ju inte speciellt annorlunda än någon annans för att han skrivit ”Sjutre” eller handlar kostym efter kostym på Issey Miyake i Berlin. Det hade lika gärna kunnat vara någon annan som går igenom samma sak. Som med Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” för flera år sen. Allt prat om advokaten Roffe som blev uthängd, och hur mycket brydde man sig om vem han var eller vem hon var sen när man läste boken? Knappt något, iallafall inte jag som aldrig ens varit på PA&Co. Jag njöt bara av en bra roman.
Man kan läsa dagboken med många olika glasögon. Jag har på mig mina skilsmässo-bågar och väldigt svårt att lägga den ifrån mig.
2 kommentarer
Jag är trots denna läsupplevelseskildring fortfarande inte sugen på mr Noréns dagbok.
Jag läser Myggor och tigrar av Maja Lundgren och är förbannad på att hennes ”dagbok” (dokumentära roman) av recensenter utmålade henne som psykotisk och paranoid.
Norén hyllas för han är ärlig. För att han vågar.
Skillnad på man och kvinna? Likhet mellan journalist och regissör. Ibland blir man bara ledsen..
Ja. det är spännande att jämföra de två böckernas mottagande. Själv tror jag att bedömningen helt hänger på könet.
Kring Lundgrens bok blev det liksom så mycket pisamheter, folk undrade varför förlaget inte stoppat henne från galenskapen. Mycket diskuteras kring Noréns bok men galenskap har nog inte nämnts.
Testa tanken att byta kön på Norén och Lundgren, vad blir det för böcker då? Vem är galen och vem är modig?