Förra söndagen lämnade jag tillbaka ”En dramatikers dagbok”. Utläst.
Utläst!!
Alla 1700 sidor. Det trodde jag ju aldrig från början. Min allra längsta bok hittills. Och nu har jag till råga på allt gått runt i en vecka och saknat den. Genom att den är så tjock läste jag bara hemma – när jag åt eller när jag la mig. Det blev så där som när man kommer in i en lång teveserie som går varje dag, alltid samma tid. En betingad reflex. En daglig fix.
När jag var och handlade mat häromdagen, skulle ha pesto, blev det för första gången rucolapesto. Gissa vem som äter det? Och igår när jag och Joö åkte 2:ans buss från Radiohuset pekade jag ut alla Norén-ställen längs Odengatan. ”Påverkad” var ordet.
Det var väldigt annorlunda att läsa den. Jag sögs först in av skilsmässan som min huvudplot. Sen löste sig det där mer och mer och då skulle ju allt ha varit slut om det varit en vanlig roman. Men nu rullade det vidare med nya förälskelser, och sen ett nytt förhållande (dvs en helt ny huvudperson), samtidigt som han ofta tänkte på sin ex-fru, C, med ”kärlek, ömhet och skugga”. Fint.
Jag gillade också att läsa om hans jobb som regissör, hur han arbetar och vad som är viktigt för honom i en uppsättning (det ska inte vara teater). Om hans skrivande. Han måste skriva varje dag, det är det viktigaste. Hur störd han blir när han inte får tid och ensamhet / möjlighet att göra det. Och gärna springa en runda också. Hur hårt han jobbar med allt – reser hit och dit i världen och regisserar, skriver på tre nya pjäser samtidigt, har andra olika projekt på gång, träffar döttrar och familj, sen en sommarmånad på Gotland med fem timmars slit i trädgården varje dag. Man känner sig lätt som en utmattad latmask i jämförelse.
Men jag undrar ändå, varför publicera? Nog för att jag uppskattade att läsa det, ofta mycket, men tex allt privat om hans döttrar, förhållandena och de svårigheterna? Vad vinner han på att släppa ut det? Varför ska alla kunna läsa det? Jag är kluven. Jag är som en sån hycklare som läser skvallertidningarna i smyg i affären och sen högt fördömer skräpet. Det här är inte skräp, och jag kan se vitsen av att få hela bilden och upplevelsen av Lars Norén, men det hade väl också kunnat räcka med yrkeslivet och allt runt det?
Är det någon annan som läst dagboken?
8 kommentarer
Icke ut, ännu. Ångesten tog överhanden efter ca 400 sidor, jag fick lägga den ifrån mig på obestämd tid. Tyckte mycket om den, men den tog liksom över mitt huvud.
Jag är i september 2004, Paris. Jag undrar hur det ska gå med A. Jag verkar läsa den lite på samma sätt, som en teveserie.
Jag är också kluven, samtidigt som jag tycker det ska bli skönt att läsa den klart skulle jag vilja ha en volym till, från 2005 till nu. Jag vill ju veta hur det går!
I tidningen Vi-intervjun, bla, så säger han att han fortsatt skriva dagbok hela tiden efter denna. Och jag tänkte direkt att jag ville läsa mer!
Läste ut den för ett tag sedan och älskar den verkligen. Beroendeframkallande bortom gränser. Den sitter nu där i min bokhylla så fint och det är en av de där böckerna som man vet redan innan man läst ut dem att man kommer att läsa om dem inom en snar framtid. Det var något med den som verkligen sög tag i mig i min själ. Och det är en sådan bok för alla tror jag ändå, även om alla inte vill erkänna det. Det är något med den, med den nakenhet, som påverkar och lever kvar i en ändå när man har lagt ifrån sig den. Känner att hela det halabalo som skedde när den släpptes överskuggade själva boken. Kanske är jag inte särskilt objektiv, har en särskild plats i hjärtat både för Norén i allmänhet, Bonnierförlagen som en f.d arbetsgivare och Anna Tillgren, som en helt underbar f.d chef. Men jag litar på den känsla som jag kände när jag först började läsa.
Till varför publicera ställer jag mig öppen till det. Jag tycker det är modigt av Norén att ge ut boken, för den är ändå så enormt naken och utlämnande. Men det sista boken är, är skräp.
Vad snabbt ni läser! Jag har bara läst första året ännu, men älskar boken och det känns skönt att ha så mycket kvar av den inför sommaren. Den ger mig mycket, jag känner hur den påverkar mig på många sätt. Jag tror inte det hade blivit samma effekt om han hade utelämnat privatlivet. Vad härligt att höra att andra gillar den lika mycket som jag gör. Jag känner redan nu att jag skulle vilja se en uppföljare, En dramatikers dagbok II. Och han har säkert skrivit dagbok tidigare också, ut med dem också!
Läs Noréns diktsamling ”Dagbok augusti – oktober 1975”.
…och fortsätt sedan med Del 2. Nattbok, som fortsätter ”dagboken” från 1975. Eller förresten, läs alla hans diktsamlingar, de är fantastiska.
Förresten ”Nattarbete” heter den andra delen, inte ”nattbok” som jag skrev. Han skrev på någon sorts dagboksform nästan hela 70-talet.