Jag är uppvuxen i Hallsberg och arbetar som lärare i Rinkeby utanför Stockholm. Jag har även jobbat i ett par år på ett litet bokförlag. I höst läser jag en kvällskurs i fantasy på SU. Jag tycker om kluriga formuleringar, noveller och att titta på teve-serier. Jag läser helst i badkaret.
jag får spel om jag läser en tråkig bok ”bara för att läsa den”. det är inte det att jag inte har tid, utan snarare att jag vet att det finns så jävla många jävligt mycket bättre böcker därute som jag skulle kunna läsa istället för den tråkiga måsteboken.
Jag slänger regelbundet böcker i väggen (mer eller mindre bokstavligt…) om jag inte gillar dem. Vissa är ointressanta, vissa rent ut sagt usla. Ofta räcker det med en enda enskild händelse i en i övrigt ok bok för att den ska ryka (t.ex. Den fjärde sanningen av Iain Pears, m.fl.)
Jag försökte också med Hollinghurst, på engelska, och inte heller jag kom igenom. Tyckte bara tråkig, ingen fart, yada yada. Var inte ens så snäll som du, utan jag gav väl upp efter 1/3, max. Mot nya mål!
Jag körde en tredejedels Moberg av ”Line of Beauty” och slutade efter de 20 första sidorna! Men nu när du skriver om alla middagsbjudningar blir jag nästan lite sugen igen, hehe. Det enda som talar emot att jag ngnsin kommer göra det, är att jag såg delar av miniserien (?) som bygger på boken, och den var inte heller speciellt upphetsande….
Personligen vill jag så gärna vara en sådan som lätt lägger ifrån mig böcker – just för att man vet att det finns bättre böcker att läsa. Men problemet kommer ädå till mig: Hur avgör jag om boken verkligen är dålig? Kanske kommer det något bättre snart, bara jag fortsätter läsa? Kanske är inledningen bara trög för att jag inte riktigt har kraft nog för ”denna sortens” bok just nu men det betyder ju inte att boken är dålig….
Kan ha riktig ångest över hur jag ska göra när jag står i valet och kvalet mellan att kämpa vidare eller att sluta. Och hur vet jag i efterhand att den boken jag fortsatte var bra – kanske hade den jag slutade i varit ännu bättre….? Sen ser jag iofs ett värde i att läsa även ”mindre bra” böcker av olika anledningar – men det är ändå underordnat problemet att välja att fortsätta eller lägga av….
På baksidan till ”Skönhetens Linje” utlovas ”politisk sexskandal” och jag tänker: vad fan! Jag borde verkligen inte läsa baksidetexter, jag bara väntar på att det ska inträffa. Och nu frågar jag, Sverkerst, ”Ska det verkligen vara så här? Ska baksidesinformation inträffa i slutet av boken?”.
Tråkiga böcker som inte griper tag blir bara liggande. Jag brukar inte ta nåt dramatisk beslut: ”Nej, den här boken vill jag inte läsa ett ord till i!”. Jag är bara inte sugen på att läsa. En annan bok lockar mer. Och som sagt, det finns ju så många andra bra, roliga, intressanta, hjärtutslitande böcker där ute! Varför traggla på med en tråkig? Ibland ändrar jag mig och gör ett nytt försök, fortsätter där jag lämnade. Kanske är sinnesstämningen mer passande då. Ibland funkar det.
Jag läser så många böcker samtidigt, så de som inte skriker tillräckligt högt blir helt enkelt inte lästa. De blir liggande år efter år efter år efter år … men det behöver i och för sig inte betyda att de är dåliga, bara att jag inte har känt för att läsa i dem på ett tag. Tex har jag läst lite då och då i Mark Helprins ”En vintersaga” sedan jag var ungefär 12 år. Den är bra, men just nu har den tappat fart lite efter att Beverly dog. (För det var väl så hon hette … eller …? Jag saknar henne alldeles väldigt i alla fall.)
Jag håller också på med Couplands ”Girlfriend in a Coma” sedan jag var ungefär 19, Rushdies ”Shame” sedan jag var 21 tror jag, och Peytons ”Flambards” är jag alltid på varierande ställen i (fast dem har jag i och för sig läst flera gånger). Ett bra minne är en förutsättning.
Åh, jag hörde en sådan fin historia häromdagen om läsning, tangerar ämnet en smula: En dam en bit över de femtio som räknat ut ungefär hur många böcker hon hade kvar under sin livstid. Typ 1000 stycken. Och nu när hon visste det så blev det ju så ofantligt svårt att välja! Bara 1000 böcker kvar, ni förstår. Vilka ska det bli? Nu valde hon vääldigt omsorgsfullt.
Jag är lite som Klara – jag angstar över valet att avsluta läsningen, det kan ju bli bättre… Ofta leder det här till att jag lägger boken åt sidan, ställer in den i hyllan med bokmärket kvar, med en vag tanke om att fortsätta någon annan gång. Exempelvis har Austens Emma haft bokmärket tryggt på plats mellan sidorna 280 och 281 sedan april 2000, och den dag jag tar tag i den igen kommer jag ändå att bli tvungen att börja om från början eftersom jag inte längre har en aning om vad som hände under de första 280 sidorna.
Ibland växer man ju i vissa böcker, precis som man kan växa ur andra. det är väl det som får mig att spara dem och tänka ”sedan”…
Vad gäller innehåll som inte lever upp till baksidestexterna minns jag ett skräckexempel som jag läste för omkring tio år sedan. jean Marshs Huset Elliot, där det utlovades faktiska händelser antingen på bokens baksida eller också på skyddsomslagets inre flikar, händelser som aldrig inträffade. Vem kan man stämma för sånt?
Alltså, jag är inte den som är den som inte lägger ner en bok om den inte fångar mig ganska omgående. Däremot är ’The line of beauty’ en som jag definitivt inte lade i från mig. Håller med om att bjudningarna ibland blir långa och många men ett ganska fantastiskt språk och spännande karaktärer gav mig styrkan att fortsätta. Orkar man ändå inte middagarna kan jag tipsa om Hollinghursts ’The spell’ och ’The swimmingpool library’ som bjuder det jag gillar med honom, minus x antal vita linnedukar och cocktails. I högen bredvis sängen väntar också ’The folding star’ och nu blev jag plötsligt sugen på att lägga nuvarande läsning på hold och sätta i gång med den.
Litegrand som Piratdrottningen Alwilda ”håller jag på” i en mängd böcker (de är påbörjade, men långtifrån utlästa, ändå vill jag inte sluta läsa i dem, jag hittade bara någonting annat, ännu mer intressant), till exempel ”Norrlands Akvavit”, ”Nattens Bibliotek” och ”Världens sista roman”*.
* = låntiden gick ut på den sista, det var högst ofrivilligt.
Är bokhora bara för tjejer? Jag köper böcker på myrorna för 10-15 kr och de är lika enkla att slänga som kvällstidningar, om dom inte är bra. Rekommenderar Barbara Tuchman, Anne Tyler, Erik Lundqvist, Donna Tart m.fl.
Inom ortodox judendom får man aldrig förstöra en bok som innehåller guds namn så gamla torahrullar och andra böcker förstörs inte när de är utslitna utan begravs eller arkiveras. Riktigt så ortodox är inte jag men även en bok jag tycker illa om har jag svårt att slänga i pappersåtervinningen.
Ja, David! Sådan är jag också. Även om jag hatade boken skulle jag hellre stoppa den i grannens brevinkast eller lägga den bland sylten på Hemköp än slänga den!
Bra idé på framtida inlägg också: vilken bok skulle ni begrava när den var så sliten att den inte gick att läsa? Jag har väl egentligen bara ”Brevbäraren på Lagerlundsvägen” (http://www.bokhora.se/blog/?p=1468) som potentiell begravningsbok, mest pågrund av affektionsvärdet. Jag älskade den för en sissådär 25 år sedan.
I min geniza kanske jag skulle begrava två riktiga gamla pocketböcker som nästan återgått till sitt pulpstadium: The Moon Is a Harsh Mistress och To Sail Beyond the Sunset, bägge av Robert Heinlein. Tonårstidens dragning till anarko-libertarianism begravdes ändå för ett många år sedan…
20 kommentarer
jag får spel om jag läser en tråkig bok ”bara för att läsa den”. det är inte det att jag inte har tid, utan snarare att jag vet att det finns så jävla många jävligt mycket bättre böcker därute som jag skulle kunna läsa istället för den tråkiga måsteboken.
Jag slänger regelbundet böcker i väggen (mer eller mindre bokstavligt…) om jag inte gillar dem. Vissa är ointressanta, vissa rent ut sagt usla. Ofta räcker det med en enda enskild händelse i en i övrigt ok bok för att den ska ryka (t.ex. Den fjärde sanningen av Iain Pears, m.fl.)
jag blir också helt tokig av dåliga böcker. och också av samma anledning som föregående talare: det finns för mycket bra litteratur.
en gång för länge sedan lade jag ifrån mig doktor glas av någon (nu i efterhand) underlig anledning.
läste om den för någon vecka sen, och vilken behållning jag fick av den då! (och förstod självklart inte varför jag hade lagt den ifrån mig)
Jag försökte också med Hollinghurst, på engelska, och inte heller jag kom igenom. Tyckte bara tråkig, ingen fart, yada yada. Var inte ens så snäll som du, utan jag gav väl upp efter 1/3, max. Mot nya mål!
Jag körde en tredejedels Moberg av ”Line of Beauty” och slutade efter de 20 första sidorna! Men nu när du skriver om alla middagsbjudningar blir jag nästan lite sugen igen, hehe. Det enda som talar emot att jag ngnsin kommer göra det, är att jag såg delar av miniserien (?) som bygger på boken, och den var inte heller speciellt upphetsande….
Personligen vill jag så gärna vara en sådan som lätt lägger ifrån mig böcker – just för att man vet att det finns bättre böcker att läsa. Men problemet kommer ädå till mig: Hur avgör jag om boken verkligen är dålig? Kanske kommer det något bättre snart, bara jag fortsätter läsa? Kanske är inledningen bara trög för att jag inte riktigt har kraft nog för ”denna sortens” bok just nu men det betyder ju inte att boken är dålig….
Kan ha riktig ångest över hur jag ska göra när jag står i valet och kvalet mellan att kämpa vidare eller att sluta. Och hur vet jag i efterhand att den boken jag fortsatte var bra – kanske hade den jag slutade i varit ännu bättre….? Sen ser jag iofs ett värde i att läsa även ”mindre bra” böcker av olika anledningar – men det är ändå underordnat problemet att välja att fortsätta eller lägga av….
På baksidan till ”Skönhetens Linje” utlovas ”politisk sexskandal” och jag tänker: vad fan! Jag borde verkligen inte läsa baksidetexter, jag bara väntar på att det ska inträffa. Och nu frågar jag, Sverkerst, ”Ska det verkligen vara så här? Ska baksidesinformation inträffa i slutet av boken?”.
Tråkiga böcker som inte griper tag blir bara liggande. Jag brukar inte ta nåt dramatisk beslut: ”Nej, den här boken vill jag inte läsa ett ord till i!”. Jag är bara inte sugen på att läsa. En annan bok lockar mer. Och som sagt, det finns ju så många andra bra, roliga, intressanta, hjärtutslitande böcker där ute! Varför traggla på med en tråkig? Ibland ändrar jag mig och gör ett nytt försök, fortsätter där jag lämnade. Kanske är sinnesstämningen mer passande då. Ibland funkar det.
Jag läser så många böcker samtidigt, så de som inte skriker tillräckligt högt blir helt enkelt inte lästa. De blir liggande år efter år efter år efter år … men det behöver i och för sig inte betyda att de är dåliga, bara att jag inte har känt för att läsa i dem på ett tag. Tex har jag läst lite då och då i Mark Helprins ”En vintersaga” sedan jag var ungefär 12 år. Den är bra, men just nu har den tappat fart lite efter att Beverly dog. (För det var väl så hon hette … eller …? Jag saknar henne alldeles väldigt i alla fall.)
Jag håller också på med Couplands ”Girlfriend in a Coma” sedan jag var ungefär 19, Rushdies ”Shame” sedan jag var 21 tror jag, och Peytons ”Flambards” är jag alltid på varierande ställen i (fast dem har jag i och för sig läst flera gånger). Ett bra minne är en förutsättning.
Åh, jag hörde en sådan fin historia häromdagen om läsning, tangerar ämnet en smula: En dam en bit över de femtio som räknat ut ungefär hur många böcker hon hade kvar under sin livstid. Typ 1000 stycken. Och nu när hon visste det så blev det ju så ofantligt svårt att välja! Bara 1000 böcker kvar, ni förstår. Vilka ska det bli? Nu valde hon vääldigt omsorgsfullt.
Jag är lite som Klara – jag angstar över valet att avsluta läsningen, det kan ju bli bättre… Ofta leder det här till att jag lägger boken åt sidan, ställer in den i hyllan med bokmärket kvar, med en vag tanke om att fortsätta någon annan gång. Exempelvis har Austens Emma haft bokmärket tryggt på plats mellan sidorna 280 och 281 sedan april 2000, och den dag jag tar tag i den igen kommer jag ändå att bli tvungen att börja om från början eftersom jag inte längre har en aning om vad som hände under de första 280 sidorna.
Ibland växer man ju i vissa böcker, precis som man kan växa ur andra. det är väl det som får mig att spara dem och tänka ”sedan”…
Vad gäller innehåll som inte lever upp till baksidestexterna minns jag ett skräckexempel som jag läste för omkring tio år sedan. jean Marshs Huset Elliot, där det utlovades faktiska händelser antingen på bokens baksida eller också på skyddsomslagets inre flikar, händelser som aldrig inträffade. Vem kan man stämma för sånt?
Alltså, jag är inte den som är den som inte lägger ner en bok om den inte fångar mig ganska omgående. Däremot är ’The line of beauty’ en som jag definitivt inte lade i från mig. Håller med om att bjudningarna ibland blir långa och många men ett ganska fantastiskt språk och spännande karaktärer gav mig styrkan att fortsätta. Orkar man ändå inte middagarna kan jag tipsa om Hollinghursts ’The spell’ och ’The swimmingpool library’ som bjuder det jag gillar med honom, minus x antal vita linnedukar och cocktails. I högen bredvis sängen väntar också ’The folding star’ och nu blev jag plötsligt sugen på att lägga nuvarande läsning på hold och sätta i gång med den.
Åh! En Johanna H bland alla Johannor!
Litegrand som Piratdrottningen Alwilda ”håller jag på” i en mängd böcker (de är påbörjade, men långtifrån utlästa, ändå vill jag inte sluta läsa i dem, jag hittade bara någonting annat, ännu mer intressant), till exempel ”Norrlands Akvavit”, ”Nattens Bibliotek” och ”Världens sista roman”*.
* = låntiden gick ut på den sista, det var högst ofrivilligt.
Är bokhora bara för tjejer? Jag köper böcker på myrorna för 10-15 kr och de är lika enkla att slänga som kvällstidningar, om dom inte är bra. Rekommenderar Barbara Tuchman, Anne Tyler, Erik Lundqvist, Donna Tart m.fl.
Bokgigolon.
Självklart inte Ulf! Män/bokgigolos är absolut lika välkomna :)
Eller kanske är vi boktorskar?
Inom ortodox judendom får man aldrig förstöra en bok som innehåller guds namn så gamla torahrullar och andra böcker förstörs inte när de är utslitna utan begravs eller arkiveras. Riktigt så ortodox är inte jag men även en bok jag tycker illa om har jag svårt att slänga i pappersåtervinningen.
Alla ord är ju gud, så där faller den idén… Nej, jag har aldrig lyckats slänga en bok, mkt bättre ge dem till Stadsmissionen isf!
Ja, David! Sådan är jag också. Även om jag hatade boken skulle jag hellre stoppa den i grannens brevinkast eller lägga den bland sylten på Hemköp än slänga den!
Bra idé på framtida inlägg också: vilken bok skulle ni begrava när den var så sliten att den inte gick att läsa? Jag har väl egentligen bara ”Brevbäraren på Lagerlundsvägen” (http://www.bokhora.se/blog/?p=1468) som potentiell begravningsbok, mest pågrund av affektionsvärdet. Jag älskade den för en sissådär 25 år sedan.
I min geniza kanske jag skulle begrava två riktiga gamla pocketböcker som nästan återgått till sitt pulpstadium: The Moon Is a Harsh Mistress och To Sail Beyond the Sunset, bägge av Robert Heinlein. Tonårstidens dragning till anarko-libertarianism begravdes ändå för ett många år sedan…