Min rödvinsmarinerade Southern Gothic-diskussion med lillebror häromkvällen fick mig att börja fundera på en av de böcker som i denna Wikipedia-artikel benämns som viktiga Southern Gothic-verk, Donna Tartts ”The Little Friend”. Jag har läst hennes debutroman ”The Secret History” ohälsosamt många gånger och kan rabbla valda delar – på engelska och svenska – i vilket tillstånd som helst. Väck mig mitt i natten och tvinga mig att från minnet citera det första stycket, och jag lyder er, ner till minsta konjunktion. ”Does such a thing as ’the fatal flaw’, that showy dark crack running down the middle of a life, exist outside literature? I used to think it didn’t. Now I think it does, and I think that mine is this: a morbid longing for the picturesque at all costs.” Och så vidare, och så vidare.
När sedan Donna Tartt efter tio års tystnad utkom med en ny, maffig roman var jag i extas. Jag minns att jag stod och köade utanför Aka City den där morgonen, livrädd för att det där otäcka fotbollslaget med storväxta Tartt-fanatiker skulle lägga rabarber på vartenda ex. Den dagen tog jag studieledigt och läste, läste, läste… och blev bittert besviken. Jag hade, liksom så många andra, väntat mig en ny ”The Secret History”. Istället fick vi en stor, episk, spretande sydstatsroman i Mark Twains, Eudora Weltys och, framför allt, Harper Lees tradition. Jag tror att om jag skulle ha läst ”The Little Friend” idag, ett tjog underbara sydstatsromaner senare, hade jag älskat den. Minns att jag redan på den storögt fangirl-maniska tiden, då min hjärna var enkom lövskiftningar i Vermont, östkustsuniversitet och ablativ, fängslades av den svettigt suggestiva stämningen. Nu har det snart gått sex år sedan ”The Little Friend” kom ut, jag har tillskansat mig ett helt nytt förhållningssätt till litteratur, breddat mina geografiska och smakmässiga vyer så att de även inkluderar Alexandria, Mississippi. Jag tror att ”The Little Friend” får bli mitt nästa omläsningsprojekt! Ska bli jättespännande att upptäcka hur jag ser på den idag.
Har ni några böcker ni borde ge en ny chans?
18 kommentarer
Ja, precis den!! Jag älskade The Secret History även jag, och när jag skriver älskade så menar jag verkligen ääääälskade… jag skaffade The Little Friend ganska direkt efter denna omvälvande upplevelse (big mistake), och besvikelsen lade sig som en tjock stickig filt över hela mig. Jag slutade läsa efter cirkus 60-70 sidor. Men det är nog snart dags igen tror jag efter att ha läst dina rader… ja! Det får bli nästa projekt helt enkelt!
Samma bok som du, Helena!
Helena, Ka och Lisa: Bra beslut! Den lille vännen är MYCKET bättre än Den hemliga historien, även om det är lätt att tro att det är en omöjlighet…
Själv funderar jag på att ge Vitt brus (de Lillo) en ny chans. Någon gång.
Tack Ylva! Och: ja, det får snarare bli Någon Gång än Nu. Delillo har jag aldrig försökt mig på, men hör ju tittsomtätt att det borde jag.
Jag vet att många hade svårt för ”Den lille vännen” på grund av höga förväntningar och självklart var det så också för mig, att rent känslomässigt håller jag DHH mycket högre. Det finns så mycket i DHH som pratar rakt in i hjärtat. Gammal latinare som jag är.
Men ”Den lille vännen” är väldigt fin på sitt sätt, ett annat sätt. Och jag har läst om den många gånger. Så ja hörni! Ge den en ny chans!
Men åh, det här blir värsta samläsningsprojektet ju! Kul!
Det känns som att man helt enkelt måste koppla bort den där jämförelsefunktionen som tycks sitta så hårt… men, it’s GONNA happen! Tack för peppen får man väl säga!
Ulysses, självfallet, som jag fortfarande känner mig för ödmjuk för att läsa. Har läst kapitel men liksom aldrig vågat tränga mig in…
Hypergraphia: den är bra! Svårgenomtränglig men värd mödan, vilket man inte kan säga om alla legendariskt ”svåra” klassiker.
Vilken slump, jag läste ut The Little Friend igår! Och älskar verkligen The Secret History. Tyvärr tycker jag inte att TLF är en lika skickligt komponerad och engagerande roman som TSH. Väldigt Southern Gothic, jovisst, men en berättelse som spretar åt för många håll och ett ganska otillfredställande slut. Men fortfarande väldigt läsvärd! Donna Tartt skriver ju fortfarande byxorna av nästan alla nutida, unga, amerikanska talanger.
Samläsning, mi piace multo. Tänk om jag prioriterar i jobbokshögen och plöjer de allra viktigaste i lagom tid till bokkollot?
I den sista reflexionen i Suzanne Bröggers ”Post”, som ingår i LEJONSPÅR från1996 skriver den danska författaren så här om vår tids Jeanne dÁrc, den dödsdömda bengaliska gynekologen och författaren Taslima Nasrin:
”Ändå skulle jag aldrig fråga, jag skulle aldrig drömma om att fråga om hon ångrar vad hon har skrivit, om hon tror att et tjänar något till, om hon är rädd.”
Själv har jag, hittills, varit alltför feg för att våga läsa Taslima Nasrins
berättelse LAIJJA – SKAMMEN.
Varför, varför, har jag läst jag så mycket lappri, och inte denna berättelse av någon som riskerar sitt liv för att få skriva De Viktiga Orden?
Har jag ett poltiskt ansvar som läsare? Ja.
Så ….
Komiskt nog samma bok för mig! Jag älskar DHH och har läst den massor av gånger, men the little friend har jag fortfarande inte ens tagit mig igenom. Jag köpte den när den var ny men kom bara en sisådär 100 sidor. Borde kanske ge den en chans till, men det lockar ju så mycket mer att läsa DHH en gång till…
Jag borde väl ge Paul Austers New Yorktrilogi en andra chans? Kom bara till 2.5 första gången eftersom jag tyckte det var banal och pretentiös identitslek som skriven av en B-student efter första 5-poängskursen i ontologi. De andra böcker jag läst av Mr Hustvedt har jag tyckt mycket bättre om – speciellt Mr Vertigo som många andra tycker är en av hans sämre.
Tog mig igenom the Little Friend efter mycket vånda, och tycker så här i efterhand att det inte var värt våndan. New Yorktriologin var jag helt fast i, sträckläste den på flyget (till New York kan nämnas, så det kanske gjorde sitt) men tycker du ska ge den en chans till David!
Den ligger lite för nära Harper Lees ”To Kill a Mockingbird”, som är bättre och mera koncentrerad.
Vågar knappt säga det till dig Helena, men faktiskt har jag börjat i både ”Vad jag älskade” och ”We need to talk about Kevin” utan att ha läst färdigt dem. Jag var jättesugen på båda, men någonting gjorde att det bara inte gick. Tänker dock absolut ge dem nya chanser vid tillfälle!! Men jag tänkte fråga – för mig som inte läst Donna Tartt ännu, kan det vara en bra idé att börja med The little friend innan The secret history??
Sofie: Ja, det kan nog vara en utmärkt idé. Berätta vad du tycker!
Och ge ”Vad jag älskade” och ”Kevin” en ny chans! :) Du kommer inte att ångra dig!