Lördag = läsdag

Johanna K efterlyser en extra veckodag: läsdag, att uttalas som ett sammanhängande ord, som måndag eller tisdag. En sympatisk tanke, förstås, men för mig är lördagar läsdagar. En perfekt lördag ser ut så här: jag vaknar vid nio, tar en promenad runt sjön för att motivera allt stillasittande (jo, jag är smyglutheran), äter amerikanska pannkakor med lönnsirap och blåbärssylt tillsammans med starkt, svart perkolatorkaffe och DN:s Boklördag. Resten av dagen går i läsandets tecken. Förra helgen drällde jag runt i mjuk Hello Kitty-morgonrock och sträckläste ”Duma Key” av Stephen King hela helgen. Ett fint exempel på hur läsdagen, då tid finns, kan multipliceras till en liten läsfestival; ett bokkollo i hemmamiljö.

Den här dagen, en lördag läsdag, hann jag inte ens till Boklördag och pannkakor förrän jag fastnade i läsandet. Jag höll på att dammtorka, Martha Stewart i Hello Kitty-morgonrock, när den helt plötsligt bara låg där och lockade i bokhyllan. ”Öde” av Christine Falkenland, en bok jag läste och älskade under några intensiva sjukdagar – jag tror att det var hösten 2004. Sedan dess har det karga bohusländska landskapet och Siris inre demoner återkommit till mig med jämna mellanrum, men jag har under den här tiden varken ägt eller läst om ”Öde”, bara låtit den skvalpa runt i min litterära minnesbank för att då och då leta sig fram från mitt undermedvetna. Visst är det fantastiskt med böcker man knappt behöver läsa om för att uppleva? Det kan räcka med ett visst slags gråljus från min terrass, proverbiala gäss på Drevviken en blåsig, nästan bohusländsk morgon, och vips så är jag tillbaka i ”Öde”.

Tack vare en vänlig själ på senaste bokbytet – var det du, Saga? – står numera ”Öde” i min bokhylla, i gästrummet på nedervåningen där jag samlat alla svenska pocketböcker och med en OCD light-bibliotekaries ihärdighet kategoriserat enligt konstens alla regler. Den liksom ropade på mig alldeles nyss, när jag dammtorkade hyllorna. Plötsligt hade jag släppt trasan, öppnat pärmarna, och så…

”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig. Mig slipper du inte.”

En uppmaning till läsaren lika mycket som Helenius och Samuel, männen som Siri krampaktigt håller fast vid trots förnedringen, skammen, smärtan. En inledning man inte glömmer.

När jag tittar ut genom fönstret till mitt arbetsrum andas det grå, upprörda vattnet Bohuslän.