”[…]det borde vara piskstraff på författare som dödar sina huvudkaraktärer. Jag slutade exempelvis läsa Patricia Cornwell när hon tog livet av Kay Scarpettas älskare”, skriver Johanna K i sin recension av senaste Elizabeth George, och bara så där börjar det blöda i ett sår jag trodde var läkt. Jag borde följa Johannas exempel och sluta läsa – inte av samma anledning, för Benton Wesley gör faktiskt en Lazarus i annars genomusla ”Blow Fly”, men av någon slags självbevarelsedrift. För oavsett hur man vrider och vänder på det, skapar ursäkter och förklaringsmodeller, kvarstår faktum: Patricia Cornwell suger som författare nu för tiden. För mig var det början till slutet när hon av någon outgrundlig anledning bytte berättarperspektiv från första till tredje person. Kay Scarpetta är egentligen en rätt odräglig deckarhjältinna, men när hon får redogöra för händelseförloppet får man sympati för henne, trots att hennes – och Cornwells – ego växer i takt med att likheterna mellan henne och hennes skapare ökar. När hon nu skildras utifrån ett rejält b-thrilleraktigt utifrånperspektiv finns det ingen vaselinsoftad lins mellan henne och läsaren, och man spyr på hennes bror duktig-attityd och konsekventa idiotförklaranden av alla inom rättväsendet utom hon själv och Lucy. Dessutom har intrigerna blivit tunnare än sidorna i Lars Noréns dagbok, Marino har blivit gravt personlighetsförändrad och det som förut var isande ”När lammen tystnar”-otäckt har nu slagit över i ett sadistiskt frossande i äckliga detaljer. Ändå kan jag inte släppa taget.
Så här skrev jag på min gamla blogg i november förra året, apropå Cornwells senaste Scarpettadeckare ”The Book of the Dead”, som nu finns ute i pocket. (Jag köpte alltså ENGELSK HARDCOVER, helt sanslöst!)
”Jag är på upplösningen av Book of the Dead och sällan har jag känt mig så likgiltig inför vem den skyldige är. Om vi ska vara helt ärliga är jag rätt likgiltig över huruvida Scarpetta, Marino, Benton Wesley, Lucy och hela gänget med uppfuckade, självgoda, motarbetade översittare lever eller dör. Jag är ledsen Patricia, men jag tror det är dags att vi börjar träffa andra. Minns ni den tjutande dumpningsbilen som kastade ner Ally McBeal i en container i en av hennes många hallucinationer? Beep, beep Patricia, beep, beep.”
Sedan dessa rader skrevs har jag träffat andra, jag har hängt med Karin Slaughter, Tess Gerritsen och Kathy Reichs och fått upp hoppet om en tideräkning där den bästa kvinnliga deckarförfattaren med rättsmedicinsk inriktning inte heter Patricia Cornwell. I synnerhet Tess Gerritsen är oerhört läsvärd; ingen lysande stilist, men en skicklig intrigväverska med en härlig faiblesse för det makabra och svartsynta. Många roliga twistar också. Likväl: jag har redan lagt in en förhandsbeställning på den sextonde Scarpettadeckaren, som utkommer i höst. Engelsk hardcover igen! För varje ny bok hoppas jag att hon ryckt upp sig, att hon ska skrämma slag på mig som på den gamla goda Temple Gault-tiden. Det har inte hänt än, och jag tvivlar på att oktobersläppet, som än så länge inte har någon officiell titel, kommer att bli hennes stora comeback. Men, jag kan inte förmå mig att ta tag i henne och säga ”hörru Patty, vi måste prata”. När jag dör kommer jag ha en abnormt stor samling inbundna Cornwell-böcker, och mina efterlevande kommer att skaka på huvudet och fråga varför jag inte gav upp efter ”The Last Precinct”.
Har ni någon författare som ni klamrar fast vid mot bättre vetande?
13 kommentarer
För mig är det Sandor Marai. Jag vill gärna tycka om hans böcker, men jag lyckas inte helt. Han suger inte som författare, det är jag väl säker på. Det är bara inte min gren. Ändå är jag inte redo att ge upp. ”The rebels” och ”Embers” har gett mig nytt hopp.
Faktiskt gett upp hoppet och förhoppningsvis slutat läsa: Camilla Läckberg.
Fick Tyskungen in inbunden och ville läsa kronologiskt så jag lade upp en plan och klämde bok 2-4 inom en rimlig period, allt för att komma till bok fem. Jag tror inte att det var så mycket koncentrationen av Läckberg-läsning som gjorde det utan Läckberg själv. Nu är jag trött. Nu vill jag inte mer.
Jag har inte gett upp om Donna Tartt, eftersom hon inte skrivit så mycket. Men det går utför rätt snabbt, vad hon än gör, från Den hemliga historien.
Precis som i ditt fall var det tills helt nyligen Patricia Cornwell. Den senaste boken jag köpte (At Risk) ligger fortfarande oläst och jag har ingen lust att plocka upp den. Av exakt de anledningar du beskriver ovan. Karin Slaughters alla deckare sträckläste jag däremot förra sommaren och ditt tips om Gerritsen verkar också lovande, tack för det!
Gabriel García Marques. Vet att jag borde gilla honom, men det är nåt med den där sydamerikanska berättarstilen som inte funkar för mig. Gäller även andra sydamerikanska författare (utom Isabelle Allende).
David Eddings, tror jag… lite cheesy men sant, han är en favvoförfattare. Men den nya serien, ”Drömmarna”, är faktiskt inte särskilt bra. Och jag som måste köpa alla böcker i en serie i samma format = jag måste fortsätta köpa dem inbundna (min lilla fetisch, det där…).
Stephen King är också en favvoförfattare som är skrämmande ojämn, men där har jag faktiskt för det mesta nöjt mig med bibliotekslån och bara köpt det jag verkligen gillat. Hur kan samma författare ha skrivit fantastiska ”Det” och ”Benrangel” och, i mina ögon fruktansvärt trista, ”Liseys berättelse”?
En författare som jag verkligen fasar för möjligheten att han skulle börja skriva dåligt är Terry Pratchett. Jag har tyvärr hört att ”Making Money” inte håller samma klass som de andra böckerna – det vore hemskt om det är så.
Det fungerar ju sällan när en författare skriver serier med böcker med samma personer. Författarna måste våga förnya sig. Förövrigt gillar jag Ingrid Hedströms (DN:s europakorre) ”Lärarinnan i Villette”.
Martina, du kan vara lugn när det gäller Pratchett och ”Making Money”
Det är visserligen inte någon av hans allra bästa men det vanlig hög Pratchett klass.
Kurt, min mamma tipsade mig om ”Lärarinnan i Vilette” senast i går! Måste läsa.
Förmodligen finns en punkt där man bör ge upp hoppet om varenda en av sina favoritförfattare. De börjar upprepa sig. De slutar berätta och börjar föreläsa eller predika. De slutar gestalta och övergår helt och hållet till att förmedla sina lösningar på världsproblemen. Patricia Cornwell var väl beklagligt nog slutskriven efter tre eller fyra romaner. Finns det någon människa som längre kan ta Hannibal Lecter på allvar efter de två självparodiska romaner Harris utgivit efter När lammen tystnar? Hur är det egentligen med ens en så storartad författare som Doris Lessings senaste böcker? Själv läste jag med tilltagande förtvivlan roman efter roman av Robert Heinlein, eftersom han envisades med att ge ut böcker också långt efter att han slutat bry sig om att försöka ge dem form eller innehåll.
Terry Pratchett har, som jag förstått det, offentligt meddelat att han tänker sluta skriva innan den tidiga alzheimers som drabbat honom också drabbar hans romaner i alltför hög utsträckning; det är berömligt och jag hoppas att han hur tragiskt det än är gör som han lovat.
Å andra sidan finns några som synbarligen klarar av att skriva på hög nivå också vid hög ålder och dålig hälsa. J G Ballard är vid 77 års ålder också i de senaste böckerna förmodligen Storbritanniens mest egensinnige och klarsynte samhällskritiker och surrealist, även om han i sina memoarer tidigt i våras meddelade att han är döende och sannolikt inte kommer att hinna avsluta någon ytterligare roman; Brian Aldiss är vid 83 en imponerande säker stilist och kulturkritiker. Allt är individuellt.
Till den som tröttnat på Cornwell föreslår jag gärna Carol O’Connell, som i hittills tio romaner med samma hjältinna, Kathy Mallory, inte bara förblivit en förnämlig berättare och originell röst utan också fördjupat och breddad sin centralgestalts personlighet. (O’Connells första roman utkom på svenska för mer än tio år sedan; därefter har hon inte översatts förrän i år, när hon börjar utkomma igen på det nya förlaget Voltaire.)
sarah Waters, delvis – för att jag vill tycka om hennes böcker, men fr att jag samtidigt upplevde Ficktjuven som tung- och trögläst. Den krävde lång sammanhängande lästid och rätt mycket engagemang, och jag ttycker egentligen inte att innehållet i sig är sådant att det motiverar allt detta engagemang. intressant, ja, men SÅ intressant?
Och ändå gick jag och köpte Nattvakten, för att jag är så svag för andra världskriget i litterär form. Men jag lovar, om dne är lika segläst så blir det aldrig med Waters!
På tal om Cornwell har jag hennes Cause of Death i engelsk pocket. Läste Dödlig smitta för typ 1½ år sedan och var närmast chockad äver hur dne inte levde upp till förväntningarna. Ska jag låta Cause of Death hamna i kassen med böcker som ska till loppis, eller ska jag fortsätta att leva i hoppet om att jag skulle kunna tycka om den? Du helena som kan din Cornwell – har det redan gått så hopplöst utför i det här skedet att man lugnt kan sluta läsa?
Ika: Cause of Death är en rätt medioker mellanbok under den era då Cornwell fortfarande var bra. En tillfällig svacka, för Point of Origin som kom två år senare är Cornwell när hon är som mörkast och bäst. Fast nu när jag tänker på det är det nog just runt Cause of Death och Unnatural Exposure som de första indikationerna på att allt inte stod rätt till i Scarpetta-land kom.
[…] vem som är den jagade.”) Om Patricia Cornwell skriver Bokhora intressant i tre blogginlägg (Om öppna sår och författare man borde ge upp hoppet om och Slutrapport: ”Scarpetta” samt Scarpetta igen, trots allt.) Paperback lover konstaterar: […]