”Orbitór. Vänster vinge” – Mircea Cărtărescu

När jag börjar läsa i ”Orbitór. Vänster vinge”, drabbas jag av samma känsla som när man, som 15-åring, upptäcker att den svåre poeten i 9B har ett inre av vanilj, som man inte har upptäckt innan av olika anledningar. Kanske för att man har tittat lite för mycket på ytan och lite för lite på innehållet.

Jag hade gett mig själv epiteten ”inget fan av östeuropeisk litteratur” och ”bokoavslutare”, men jag måste revidera min självbild. ”Orbitór. Vänster vinge” läser jag enbart på grund av Carolines måndagsmöte med författaren Mircea Cărtărescu. Jag tänker ”What’s the fuzz?” och smyger mig allt längre in i bibliotekets mörka hyllrader, lånar mitt eget exemplar och börjar genast läsa.

”Orbitór. Vänster vinge” är den första delen av tre i Cărtărescus självbiografisvit. Den andra delen ”Orbitór. Kroppen”, ligger förväntansfull i bokhyllan, väntar på att ryggen ska knäckas. Del tre, ”Orbitór. Höger vinge” är inte ens skriven ännu.

Vanligtvis skrivs självbiografier (lägg märke till att jag kategoriserat ”Orbitór” som såväl en biografi som en roman, jag har svårt att se den enkom som en biografi, men inte heller är det ju en roman) med någon slags röd tråd. Först föddes jag, sedan hände det här. ”Orbitór” är ett nystan. Cărtărescu berättar brottstycken från sin barndom, från sina tonår, från när han är vuxen, från tiden innan hans mamma träffade hans pappa, från långt innan hans mamma ens var född, Cărtărescu bryr sig föga om att lägga händelserna i ordning. Han ställer krav på läsaren och förväntar sig inte en disträ lyssnare, han vill ha din hela uppmärksamhet.

Men ”Orbitór” är inte på långa vägar så krånglig som jag trodde. Visst har Cărtărescu en helt annan gång än sina författarkollegor, han rör sig inte med lätthet från A till B, men jag tar gärna hans hand för att delta på utflykterna utanför stigen. Som ingen annan placerar Cărtărescu ord bredvid varandra och åstadkommer otroliga sammansättningar, han formulerar känslor med exakt precision och kan med avundsvärd lätthet beskriva det som kommer i hans väg med ett enda ord. Orädd kastar han sig mellan beskrivningarna och ägnar sig aldrig någonsin åt svulstighet, hans kulspruteeld av ord är lika mild som en skärgårdsdusch. Man brukar beskriva författare som Cărtărescu som ordkonstnärer. Jag tycker snarare att han är en ordtrollkarl. Med alla ord i ordentliga koppel i sin ena näve, styr han dem som om de vore klassiska trollkarlspudlar och han får dem att utföra de svåraste tricks.

Men lite på grund av alla ord som sprutas över mig, historierna som fyller mig, har jag svårt att läsa fler än fyrtio-femtio sidor i taget, jag tvingas ideligen kyla av min högvarvsarbetande hjärna och det får sina konsekvenser. Bokens sista sidor är en kakafoni av intryck och där är jag inte riktigt med. Jag faller slött ner för raderna och Cărtărescu hade förmodligen inte varit nöjd med sin lyssnare just då. ”Orbitór. Vänster vinge” är dock en bok jag vill äga. Jag vill bläddra i den om tre månader eller fjorton år och smaka på meningarna som han om och om igen bjuder på. Jag kommer att få tillfälle att läsa hans sista sidor igen.