Nu blir det ett långt inlägg om två ungdomsböcker i gränslandet unga / vuxna. För er som är stressade och vill ha kortversionen: krävande men jättebra! Läs dem!
I både ”Poker mongo” av Hans Carstensen och ”Tu man hand” av Tomas Lagerman Lundme har något allvarligt hänt innan berättelserna börjar. I ”Poker mongo” får det huvudpersonen Tomas att rusa genom skogen, jagad, mitt i natten, med ett gevär i handen. Sen ligger han hemma i en vecka och trycker och väntar på att någon, de, ska komma och ta honom.
I ”Tu man hand” bor berättaren, en pojke, tillsammans med en fritidsassistent och amatörbiolog, Lasse. Pojkens pappa ringer och kommer och hälsar på ibland, och säger att snart kan pojken bo med honom, systern och pappans nya fru i deras hus. Hans morfar ringer och berättar hur det är med mamman. Inget bra alls. Pojken vill inte flytta, och helst inte höra nyheter om mamman. Är det på grund av henne han mår dåligt själv? Eller kom det innan?
En annan likhet är att båda böckerna är frustrerande knapphändiga med att nysta upp denna händelse, det som triggat igång allt. Det blir mer en reaktion på, än en tydlig effekt av. Fast det gör inte mycket, för nuet och reaktionerna är så bra.
Tomas i ”Poker mongo” är en riktig loser. Han tillbringar sitt liv på soffan utan mål och mening. Han har börjat på IV (Individuella Valet, för de som inte har tillräckligt bra betyg eller alla betyg som behövs för att komma in på ett ”riktigt” gymnasieprogram) men hoppat av. Han har fått en praktikplats men när han slutade komma dit fick han sparken. Han har haft en lägenhet men han kunde ju inte klara av den när han inte hade något jobb. Till slut kommer hans mamma och packar ihop allt och honom och kör hem till sitt hus. Han är tillbaka i sitt pojkrum. Där fortsätter han att göra ingenting.
Det enda han känner något för är pokerskolorna som publiceras i tidningen. Tänkta för spelare, men Tomas ser de även som instruktioner till livet i stort. Ju fler han läser desto mer börjar han förändra sig. Pokerskolan blir ett sätt för honom att hantera händelsen, det med skogen och geväret, och de följder som kommer pga den.
Pojken i ”Tu man hand” känns som en bomb som kan explodera när som helst. Han är säkert den man inte lägger märke till först, för han gör inget väsen av sig, och vill inte vara till besvär eller orsaka problem. Han gör alltid som han blir tillsagd. Men tätt under ytan, man förstår snabbt vilket nu han lever i, för det är bara det han klarar av. Inte bakåt, absolut inte framåt, utan bara just nu i lägenheten med Lasse som berättar om djuren och sitter och skriver. Och så dricker de te och äter äpplen. Just nu är bra. Allt utanför det är hemskt.
Då och då kommer sprickor in av det han inte vill veta – flytten till pappa, nyheter om mamma, att Lasse säger att det blir bra när han får bo i sitt nya rum – och då blir det självpåtagna straff. Skålla händerna på tekannan. Skrapa dem mot husväggarna. Springa. Sluta äta. Framförallt det sistnämnda.
Både Tomas och killen har människor runt omkring som sliter och kämpar för att de ska ta sig samman, och för att få upp dem. Det är dem jag som läsare identifierar mig med. Jag blir förbannad (på Tomas) och rädd (för pojken) och jag vill, precis som de i böckerna, ruska om dem så att de slutar, snälla, försöker åtminstone. Det är så mycket som står på spel!
”Tu man hand” är obehaglig och jag tyckte inte om att läsa den. Den är väldigt bra, men det är så tungt så tungt. Börjar i elände och sen går det bara utför i takt med att pojken blir lättare och lättare och sprickorna blir svårare och svårare att täppa igen för honom. Ämnet är svårt och det krävs en läsvan person pga allt man själv får fylla i. Definitivt en annorlunda ungdoms(?)bok. Börjar med frågor, slutar med frågor. Allt löser sig inte, som det brukar. Allt får inte en förklaring.
Jag tycker att man ska läsa den, men tex lärare och bibliotekarier kanske får vara lite försiktiga. Den passar inte vem som helst.
”Poker mongo” är också en svårare ungdomsbok pga de saker Tomas står inför. Han vill ta tag i sitt liv, lämna sin amöbatillvaro, förändra sig. För att vara i gymnasieåldern så är det inte det vanliga (mer ytliga) gör om mig så jag blir snyggare och populärare eller lyckas i skolan. Han fattar att han är på botten. Han vill inte vara där, men han har haft så svårt att komma till skott med något. Vad är hans ansvar, vad är ”någon annans”, och vad går att förändra? Det ovanliga i ”Poker mongo” är att de tankarna kanske brukar komma lite senare i åren. Den stora livsledan när man har försökt och misslyckats tre fyra fem gånger redan. Tomas kom dit snabbt.
För mig som läsare var ”Poker mongo” mer rätt. I stil och språk ligger det närmare det jag gillar, och jag får några pauser i allt det jobbiga. Carstensen skriver med humor, och det blir många fina stycken där jag imponeras av hur bra han mixar allvaret och skrattet. Men det gemensamma för båda två är alltså att jag verkligen rekommenderar. Dessa ligger i gränslandet unga / vuxna, mycket läsvärda och utmanande. Man blir störd, mot sin vilja, och man kan inte sluta tänka på dem efteråt. Fint!
6 kommentarer
Det här verkar intressant. Jag älskar ungdomsböcker men har i hemlighet börjat tycka att jag är för gammal. Knasigt. Ska spana in de här böckerna lite längre fram.
Nu blev man ju enormt lässugen!
Tu man hand är verkligen fin. Å, så fin. Det gör direkt ont att läsa den. Och jag håller med Johanna om att vi kanske inte ska sätta den i händerna på vem som helst.
Poker Mongo var en oväntad vinnare för mig. Det är en sån där bok där jag känner att jag blir belönad för att ha hängt med till slutet för då faller bitarna på plats men de gör det utan att det känns tillkämpat. Tomas och hans liv berör mig och det är ett gott betyg.
Blev själv helt uppslukad av Poker mongo och går fortfarande och tänker på den fast det är flera veckor sedan jag läste den. Tycker den påminner oerhört mycket om Salingers ”Räddaren i nöden” som jag har läst ungefär en miljard gånger sedan jag var sexton. Fortfarande undrar jag hur det gått för Holden i livet och jag gissar att jag kommer att fundera över Tomas också.
I mitt gymnasiebibliotekarieliv vet jag dock inte riktigt vem jag ska ge Poker Mongo och hur jag ska lyckas prata för den och det gör mig lite beklämd.
Inga – ja, det gör den ju, Räddaren i nöden. Vem den ska tipsas till… mm, lite svårt. De äldre årskurserna på gymnasiet tycker jag, men kanske pokerspelandet kan dra in lite läsare/killar också? Och sen får de allt det andra på köpet. Det är ju en spännande start som man vill få reda på mer om.