Nja, jag hade så här värsta stora förhoppningarna på Moa-Lina Croalls ”Sen tar vi Berlin”, vilket egentligen är en smula orättvist, för det är ju en relationsroman. Relationen mellan Lou och hennes bästis Julia, mellan Lou och kärestan Sarah, mellan Lou och lillasyster Sofia. I don’t do relationsromaner. Kärleksromaner ja, men den här typen av relationer mellan vänner nej.
Och jag tror jag anade det redan de första kapitlen, för Lou bor i Malmö och försöker komma någonstans med sitt band och Lou är väldigt ”trasig” och plötsligt sätter hon sig bara i bilen och tillsammans med sin bästis drar hon till Berlin. De flyttar in i ett ockuperat kvinnohus (här får jag värsta Salka Sandén-vibbarna, vilket förmodligen är alldeles tokigt, men det beror nog på rivningskåkarna) och där träffar Lou Sarah. Sarah är jättetrasig, men Lou och hon blir kära i varandra och sedan blir det svårt. Det är naturligtvis alltid svårt när man måste förhålla sig till en annan människa, herregud! Kärlek är aldrig så enkelt som i Hollywoodfilmerna. Om man dessutom råkar bli kär i någon med ett gigantiskt bagage, någon som är skör, sargad, just trasig, blir det inte på långa vägar lättare. Men Lou växer med tiden, växer in i sin roll som älskande och det är på så sätt en fin resa som Croall tar oss med på.
Men samtidigt: Lou är så väldigt osympatisk och krånglig att man (jag) inte känner några riktiga sympatier för henne och ärligt talat skiter jag litegrand i hur det ska gå. Lou är dock talangfull i det hon gör. Naturligtvis. När man stänger igen boken är man tillitsfull, man litar på att Lou ska fixa det där, att det ska bli bättre nu, att hjältinnorna ska få varandra och åka mot solnedgången i Lous kraschiga Suzuki.
Ändå, känslan som finns kvar är besvikelse. ”Sen tar vi Berlin” har en fin titel, fint omslag, Croall har ett okej språk. Jag tycker inte om när jag blir besviken på en bok, men det blev jag. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer, men jag tenderar ofta att bli besviken på svenska debutanter. Det är synd. Jag tror att det handlar litegrand om att jag inte känner igen mig i någonting som jag kanske borde känna igen mig i. Eller åtminstone att jag tror att jag ska känna mig, för känner igen mig, gör jag inte.
Men gillar du ”Sen tar vi Berlin” och vill läsa fler relationsromaner om syskon, om storasystrar framförallt, kan du ju till exempel välja ”S som i Syster”.
Foto: Johanna K
6 kommentarer
Trist att du inte gillade den, för det gjorde jag.
( S.225; ”lou nickar och reser sig upp. genom fönstret ser hon skogen. hon längtar dit. längtar efter den stora tunga tystnaden där. längtar efteratt ligga i mossan, och att det ska börja regna, och att tankarna och tiden ska gå och gå och gå, för att slutligen förlora sitt värde och upplösas i ett knäpptyst, fuktigt dis.”)
Så vackert så det värker. jag själv minns hur det var när livet gjorde så ont och inte kunde få fram det ur munnen eller från pennan. Skönt att någon kan ångestbeskriva.
…och jag med. Gillade den menar jag. Tyckte om att hon tog ångesten och klädde den i ord till den grad att bröstet värkte lite.
Omslaget är väldigt fint, men jag föll inte riktigt för vad som fanns där innanför. Jag tyckte att språket var lite för pladdrigt och platt. Bitvis var det väldigt fint, men i helhet, nej, ingen bok för mig. Dessutom hoppades jag att Lou och Julia skulle få ihop det.
Måste hålla med Johanna K. Språket är väldigt pladdrigt, och om man bara är ute efter ångestbeskrivningar finns det så mycket bättre böcker. Näe.
sällan man läser så bra böcker som ”sen tar vi…”, som vågar vara allvarliga, prata om sånt som rädsla, svartsjuka, litenhet, som vi alla väl ändå känner. tycker boken fått alldeles för mycket skäll. dessutom är språket helt makalöst vackert.
Jag håller med Sanna.
Sen tar vi Berlin är lätt en av de bästa böcker jag läst, helt sanslöst vacker. Jag hoppas verkligen att Croall kommer ut med flera böcker (jag vet om att hon skrivit en till, Det är jag som är Lisa, men har inte hunnit läsa den, men hoppas det kommer flera med, riktat till oss i samma ålder som Lou). Om man gillar Sen tar vi Berlin tycker jag man borde prova Hey Dolly av Amanda Svensson, som också är en väldigt underbar bok.
//Ronja