Jag trodde aldrig att den skulle ta slut; ”Sputnikälskling” av Haruki Murakami. Eftersom jag hade sett fram emot mer Murakami så länge, ända sedan ”Fågeln som vrider upp världen”, för med ”Norwegian wood” blev jag ju lite besviken, fick jag nästan sätta mig på händerna medan jag väntade hem ”Sputnikälskling”. Inte vet jag varför just den här tog så lång tid att komma in i, för mig. De tidigare böckerna som jag har läst av Murakami är översatta av Eiko Duke och Yukiko Duke och jag vet inte om det har någon betydelse. Den här boken är – liksom ”Underground”, som jag aldrig läste ut av oklara anledningar (ibland blir det så för mig) – översatt av Vibeke Emond. Finns det tydliga skillnader i språket? frågar jag mig själv oavbrutet till en början och jag tror att jag tycker det.
Jag brukar gilla Murakamis skildringar av japansk vardag (förstås vet jag inte mer om japansk vardag än det som Murakami har skrivit och det som jag har sett i en och annan (skräck-)film), oavsett om det handlar om någonting så vansinnigt o-märkvärdigt som hur hans huvudpersoner tillreder sin lunch. Denna känsla infann sig mycket sent när jag läste ”Sputnikälskling”. Och när vi nu är inne på märkvärdigheter: faktum var att jag satt och väntade så på att märkvärdigheterna skulle komma, så att jag tillslut nästan blev överraskad när de väl infann sig. För finns det något som jag gillar med Murakami så är det märkvärdigheterna. Åh, så vackert jag tycker det är med flöjter av katters själar i ”Kafka på stranden” och brunnsepisoderna i ”Fågeln som vrider upp världen”: I love! I love! I love!
I ”Sputnikälskling” är det berättaren Ks väninna, Sumire, som väl får anses stå för de mesta av märkvärdigheterna. Sumire försvinner nämligen under en affärsresa till Grekland, dit hon har rest med sin chef, Myu, som Sumire också råkar vara kär i. Eftersom K älskar Sumire är det upplagt för ett klassiskt triangeldrama, men det blir liksom aldrig av. Att Sumire älskar Myu och att K älskar Sumire är snarare en förutsättning för historien, inte själva historien.
Över en portion spetskål och tofu konstaterar jag att boken lyfter mot slutet av sidorna. Närmare bestämt under Ks samtal med sin elev, Moroten, i slutet av boken. Där ser vi hur säcken knyts ihop och det är där Murakamis formuleringar (nåväl, snarare Emonds) rinner som vaniljglass över mina inre organ och jag tycker att det är så vackert. Inte på det där sättet som gör att jag vill läsa högt eller citera på Bokhora, snarare så att jag blir varm i bröstet och att ”Sputnikälskling” trots allt vinner en liten plats i mitt hjärta.
16 kommentarer
Puh, jag trodde det var mig det var fel på när jag tappade intresset efter lite mer än halva Norwegian Wood. Fågeln, here I come.
Flera av mina kamrater anser att Norwegian Wood är bland det bästa de läst. Jag tyckte bara lite om den, men är helt såld på Kafka på Stranden och ännu mer på Fågeln som vrider upp världen. Nu ser jag fram emot Sputnikälskling och alla andra Murakami jag ännu ej har läst.
Intressant. Sputnikälskling var min första Murakami och jag älskade den småsurrealistiska stämningen, de små blinkningarna till John Fowles The Magus som iaf jag tyckte fanns där, hela skildringen av Ks besatthet. Norwegian Wood tyckte jag ännu bättre om. Fågeln… har jag inte läst ännu, men jag fattar ju att det är hans mästerverk enligt, well, alla, så det börjar väl bli läge. Ska slå till på pocketen!
Jag blev precis som du besviken på Sputnikälskling, hela tiden jag läste den var jag irriterad, över att det kändes som han kom inget vart, hela boken stod och stampade. Men däremot tyckte jag mycket om Underground, men den berörde mig på ett annat sätt en hans andra romaner. Men för mig så är Murakami som bäst i Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen. Medan min man klarade inte ens av att börja med dessa romaner, utan älskade Norweigan…. och har börjat med Sputnikälskling nu och tycker den verkar bra. Kanske finns det olika Murakami för oss alla.
Håller helt med dig och jag tror också det kan vara översättningen. Jag tycker dessutom att illusionen bröts ibland och det måste vara översättaren, för även om jag tyckte mindre om Norwegian wood än de andra (Fåglen… och Kafka..) så försvann aldrig illusionen där.
Just nu läser jag ”Hard boiled wonderland and the end of the world” med amerikansk översättare och den är också väldigt bra.
Har inte läst något av Murakami, men jag har hört av en japansktalande bekant att just japanska är väldigt svårt att översätta till svenska eftersom språkuppbyggnaden är så olik vår. T e x så finns det fem (sex?) olika ord för ”jag”, beroende på hur man ser på sig själv eller hur man vill framhäva sig. Om man är en pojke, så använder man ett ord för jag, är man vuxen så säger man ett annat. Är man underdånig så använder man ett annat ord för jag än om man är överordnad. Kvinnor och flickor använder andra ord. Många nyanser måste man ju tappa i en översättning! Därför kan jag tänka mig att de svenska översättningarna inte alltid gör texten rättvisa och att det kan finnas skillnader mellan översättare som blir tydliga (inte bara när det gäller japanska till svenska, förstås). Väldigt intressant är det i alla fall! Jag tycker att översättarens roll borde lyftas fram mer i bokdiskussioner!
Frue: jag håller verkligen med om att översättaren spelar en jätteviktig roll för utländsk litteratur. Jag läser i stort sett bara översättaren, så jag träffar bara författaren i översättarens tolkning. Extra intressant förstås i ett språk där uppbyggnaden skiljer sig så mycket från svenska, precis som du skriver, för då finns ju risken att man förlorar författarens egen rytm.
Som några kanske har märkt så har Norstedts böcker ofta en personruta både för författaren och översättaren. Det beror just på att översättaren har en sådan viktig roll för den text man läser. Som ”Sputnikälskling”, i Vibeke Emonds översättning.
Murakami skapade enorma förväntningar efter att jag debuterat med Kafka på stranden och Norweigian wood. Att man nästan få, medvetet, skruva ner sig själv mitt i dom vackra orden om sex, musik och mat. Läste Norweigian wood och Kafka på svenska och Fågeln och South of the border, west of the sun med Murakamis översättningar men tyckte ärligt talat att språket spelade mindre roll för mig, men det kan förvisso bero på böckernas inbördes kraft. Gillade Kafka och fågeln bäst.. nej… och norweigian wood, eller? Äh, släng in alla fyra jag läst i mappen ”toppböcker”.
Ser fram emot Sputnik sweetheart, tror den blir på svenska.
Har precis tagit mig igenom ”Norweigan Wood” under julledigheten, och jag menar verkligen ”tagit mig igenom”. Fast det var intressant att läsa något som (oavsiktligt) var gubbsjukt och lillgammalt på samma gång.
Jag läser ”Sputnik Sweetheart” för tillfället och är helt såld! Dock tycker jag att paralleller kan dras till Orhan Pamuks ”The museum of Innocence” som jag än inte har tagit mig igenom. Jag har lagt den på paus… Men Sputnik… den går som på räls… Mer Murakami kommer definitivt att läsas.
Intressant! Sputnikälskling är den första Murakamibok jag läst (och jag har nyss läst ut den, så därför denna jättesena kommentar…) och jag älskade den verkligen. Nu har jag tittat igenom ett par bokbloggar och jag ser att vissa tycker att boken är fantastisk, många tycker att den är snäppet sämre än de tidigare titlarna, och nästan alla säger att den är lite annorlunda än dessa. Min nyfikenhet på detta författarskap bara växer!
Själv ska man nu beställa Hardboiled Wonderland and the end of the world, läste nyss ut Kafka På Stranden, jag gillade den, mycket.
[…] till fem Bokhora We tell ourselves stories to live Bokmania 55.603331 […]
Läste precis ut Sputnikälskling och i likhet med Fågeln blir jag direkt tvungen att söka reda på recensioner och omdömen skrivna av människor som har en större litterär referensram än mig själv. Jag läste någonstans att Murakami bygger sina historier likt ett väv – det tycker jag känns vacker. Särskilt tydlig känns denna vävliknelse i Fågeln, där de till synes osammanhängande historierna ändå på ett naturligt sätt flätas (!) samman till något stort och flyktigt vackert.
En sak irriterar jag mig dock på i alla de Murakami jag läst (Kafka, Fågeln & Sputnik), nämligen detta ältande av klassisk musik och bilmärken. Lieder hit och sonater dit. Väldigt ointressant.
Lämnar slutligen med en fråga: Vilken Murakami ska man beta av härnäst? Norwegian Wood?
Det verkar ju som att du har läst alla Murakamis skönlitterära böcker som hittills är översatta till svenska, förutom just Norwegian Wood, så min rekommendation är att läsa den också. Jag har Underground oläst i min bokhylla (den är lika tjock som Kafka och Fågeln och jag har inte riktigt tiden just nu) och är ännu inte våldsamt sugen på Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.