Kanske inget jag vill kännas vid så här i blekfeta stugsittartider, men strandsäsongen närmar sig med stormsteg. Jag vet inte hur ni funkar, men för mig är strandläsning = chick lit. Ju glammigare och mer världsfrånvänt desto bättre; det får hemskt gärna dofta sololja med en anstrykning av kokos om mina strandböcker. Tänk Plum Sykes’ Park Avenue-prinsessor med lyxyachter och små övernattningslyor i Aspen, St Barts och Martha’s Vineyard. Solen gör mig slö och dum i huvudet, så gärna så lättläst som möjligt.
Tydligen är jag inte ensam om att göra kopplingen mellan stränder och chick lit, för hela våren och försommaren är späckad med chick lit:iga boksläpp i olika nyanser av pastell. T ex släpper självaste chick lit-överprästinnan Marian Keyes nytt 1 maj. Jag hade hoppats att ”This Charming Man” (Smiths-referens!) skulle vara boken där Helen, den yngsta och roligaste Walsh-systern, får komma till tals. No such luck tyvärr; ”This Charming Man” är en fristående roman i stil med ”Sushi for Beginners” och ”Last Chance Saloon”. Synd, men jag hoppas att Helens tid kommer. Hon var ju roligare än någonsin i ”Anybody Out There?” med sin privatdetektivbyrå och de skruvade e-mailen till Anna. Helen är helt klart värdig en egen roman. Finns det någon protestlista man kan skriva på?
Fler anglosaxiska chick lit-släpp i vår: Jennifer Weiner (min favvo!), Lauren ”Djävulen bär Prada” Weisberger och Jane Green. Den sistnämnda när jag en intensiv hatkärlek till eftersom hon i sina senare romaner konsekvent ställt ett bokmåste mot ett boknej. Bokmåste: Connecticut-skildring. Boknej: dåligt språk. Vad göra? Det brukar sluta med att jag läser och mysryser. Hennes berättelser är ju så pajiga och genomskinliga egentligen, men oh vad jag älskar små pittoreska sovstäder befolkade av fotbollsmammor i designerjeans och stressade Wall Street-börsmäklare! Jag har en massiv hang-up på Connecticut och allt är Rick Moodys och Amy Sherman-Palladinos fel. Här kan ni läsa en recension jag skrev om Jane Greens roman ”Life Swap” och min ohälsosamma Connecticut-besatthet på Dagens Bok förra året.
Har ni några hatkärleksförfattare ni läser mot ert bättre vetande?
3 kommentarer
Åh, jag håller med dig! På sommaren vill jag också ligga i solen och plöja chicklit, allra helst Marian Keyes. Så jag ser också fram emot maj!
Marian Keyes kan jag läsa vilken dag som helst men enbart på engelska för det går inte att översätta eejit och gobshite bra på svenska! Just nu älskar jag verkligen familjen Walsh efter ”Anybody out there?” och nu, sent jag vet, ”Rachel`s holiday”
Jepp, Marian Keyes bör, liksom nästan alla brittiska och amerikanska chicklitförfattare, läsas på engelska. I översättning försvinner de roliga idiomen och den vassa dialogen. Man vill ju läsa mammy Walshs ”eejits” och ”yokes”, inte någon översättares försök att hitta en svensk motsvarighet.