”Strangers” – Taichi Yamada

Min ena förhoppning var att jag skulle våga läsa hela ”Strangers” av Taichi Yamada. (Etikett skräck, inte min genre!) Min andra att den kanske skulle vara lik Murakamis böcker?

”Strangers” handlar om en 48-årig man, Harada, som bor i Tokyo. En dag får han för sig att besöka sina gamla kvarter, där han bodde med sina föräldrar. Föräldrarna dog i en olycka när han var tolv, och Harada fick flytta runt hos släktingar ute i landet sen. Nu åker han ut till Asakusa för första gången på åratal. Av en slump så möter han en man som är så otroligt lik pappan. Det är ju inte pappan, eftersom han är död, men mannen ser exakt ut så. Harada kan inte sluta stirra, mannen märker detta, de börjar prata. Han är glad och lättsam, och han bjuder hem Harada till sin fru. Gissa vem frun är lik? Haradas mamma.

Harada tillbringar ett par mycket trevliga timmar tillsammans med dem, och sen åker han hem, väldigt konfunderad. Det kan ju inte vara hans föräldrar? 1) De är döda, 2) Paret är i 35-årsåldern, och 3) Harada är 48. Men han har svårt att hålla sig därifrån, så efter några dagar är han tillbaka och hälsar på. Paret tar mycket glatt emot honom. Denna gång råkar Harada vid ett tillfälle försäga sig och kalla kvinnan för mamma. Ingen reagerar konstigt, det verkar som att det är alldeles naturligt. Och det känns som att de alla är gamla bekanta. Hmm…

En annan märklig sak i samma veva är att så många börjar anmärka på Haradas utseende – att han har gått ner i vikt, ser blek och sliten och sjuk ut. Han fattar inte vad de menar, för när han ser sig i spegeln är han precis som vanligt. Och han känner sig ju så väldigt glad just nu pga besöken hos paret / föräldrarna.

Det var en så fin berättelse det här med ev föräldrar och att kunna uppleva lite ny lycka med människor man förlorat för länge sen och saknat mycket sen dess. Jag blir riktigt sentimental och rörd av att läsa. Brukar aldrig kunna identifiera mig med skräckhistorier (tex i ”Dorian Grays porträtt” där han köpslår med djävulen för att få behålla sin ungdomliga skönhet, varför då?? tänker jag, det är väl inte alls höjden av lycka), men här kan jag verkligen förstå Haradas längtan att åka tillbaka och hälsa på. Superfint. Och inte skräckigt! Jag läste lätt hela, blev inte orolig.

Kanske är det så att jag tolkar in extra mycket, men, ja!, det känns lite lite som Murakami. En viss känsla, en viss typ av formuleringar, samt det övernaturliga. Det kanske är typiskt japanskt i allmänhet, fast eftersom jag inte läser några andra japaner än Murakami så upplever jag det som hans. Spelar roll, jag uppskattar det iallafall väldigt mycket. Däremot är ju den här betydligt kortare än Murakami, endast 203 sidor lång. ”Strangers” är ett bra tips på flera sätt alltså! Pröva!