… av Edmund Austigard.
Även solen har sina fläckar. Även norska böcker kan tydligen vara, eh, mindre bra. Efter att ha förtrollats under en lååång period har jag nu råkat ut för två bottennapp på kort tid. Hujedamej. Hoppas trenden vänder snarast.
”Taxi for B.A Beckström – eller kunsten å danse på furu” av Edmund Austigard handlar om en 92-årig norrman som får en annorlunda dag pga ett oväntat telefonsamtal. Det mesta går överstyr efter det. Ärligt talat vet jag inte hur dagen slutar för den gode B.A Beckström för jag har bara nått sidan 96 av 246. Men jag kan säga så här, min dag med honom är härmed officiellt över.
En del kanske tycker att det är humoristiskt eller skönt befriande att läsa om en man som har som livsuppdrag att inte nöta på furugolvet i vardagsrummet. Inte heller på ekgolvet i köket. Eller på något annat golv för den delen. För att lyckas med det börjar han först starkt ransonera sina promenader i lägenheten till ett absolut minimum. Han kör även en avancerad variant av ”Inte nudda golv”. Sen inser han att det smartaste är ju helt enkelt att flytta in i hallen med säng och allt. Efter några år kommer han på att han ska bygga små broar så att han nöter ännu mindre. Lyckan är total och golven blänker. (Som sagt, en del uppskattar sånt här. Andra vrider sig i plågor.)
Vidare får han för sig, detta bara för att späka sig, att han får se teve ett visst antal gånger i veckan. Han får inte slå på och av hejvilt. Inte heller lyssna på radio obehindrat. Varför? Ja, säg det. Därför, kanske. (En del läsare finner detta svar mycket otillfredsställande.)
Hans arbete handlar om statistik och han blir alldeles besatt av att bete sig som Ola Nordmann (medel-Svensson). Ola Nordmann besöker tex 2.8 idrottsevenemang per år, och därför kan inte B.A Beckström se klart ett 10 000-meterslopp utan måste gå efter 8000 meter. För tänk om någon från hans arbete eller kvarteret skulle se honom där? Med mer än 2.8 evenemang i kroppen. Vad skulle de säga? (Kanske ”hej”?, fnyser en del läsare.)
B.A Beckström är ett sant original, och är det ett sånt man letar efter så kan den här boken säkert vara väldigt trevlig. Den ska förmodligen vara ironisk och samhällskritisk på något vänster också, men hos mig går det sannerligen inte hem. Jag bara suckar och blir irriterad över den jobbiga, patetiska huvudpersonen och hur långsam historien är. Full av utvikningar. Full av ”skojsigheter”. Full av blodtryckshöjande innehåll. Ha det, B.A.
