I den ständiga debatten om högt och lågt är det ett slags författarskap som tenderar att glömmas bort: mellanskiktsförfattarna. De som (oftast) får välvilliga recensioner och läses av en stor läsekrets, utan att för den sakens skull vinna litterära utmärkelser eller toppa bestsellerlistorna. Dessa författare kombinerar en litterär sensibilitet med ett lättläst sträckläsartilltal och levererar pålitligt en roman om året, varken mer eller mindre. Anita Shreve, kanske mest känd för Oprah’s Book Club-romanen ”Pilotens hustru” och ”Vikten av vatten”, som filmatiserades av Kathryn Bigelow för några år sedan, är en typisk mellanskiktsförfattare. Liksom mellanskiktskollegan Jodi Picoult skriver Shreve om moraliska dilemman med åtminstone en kärlekshistoria invävd i den drivna, närmast deckaraktiga intrigen.
I sin nya roman ”Testimony” (utkommer på svenska i april 2009 under titeln ”Efterdyningar”) skildrar Shreve en sexskandal och dess konsekvenser. Det börjar med en alkoholstinn orgie i ett studentrum på prestigefulla internatskolan Avery Academy, Vermont. En fjortonårig flicka, tre äldre manliga elever och en videokamera. Videon början givetvis cirkulera på skolan, och när händelserna kommer upp till ytan blir det startskottet för inte bara en, utan flera personliga tragedier. Genom vittnesmål från ett dussintals inblandade – skolpersonal, elever, föräldrar och poliser – ges skandalen sakta men säkert konturer, tills vi i de avslutande kapitlen får hela bilden. Greppet av låta ett stort antal berättarjag, alla med unika röster och infallsvinklar, driva berättelsen framåt skulle kunna bli rörigt och osammanhangande, men fullblodsproffset Shreve lyckas hålla ihop alla trådar. Det är snyggt berättat, spännande och hyfsat engagerande; 300 sidor litterär underhållning med snygga New England-skildringar och viss psykologisk skärpa. Det är – ni har nog redan gissat det – en oerhört snygg roman. Ändå känner jag mig märkligt oberörd när jag lägger ifrån mig ”Testimony”, och jag får anledning att tänka på vad Sara Stridsberg sade i mitt måndagsmöte med henne: ”drömmen om en bok kan ibland vara starkare än mötet med den.”
Sugen på mer Shreve? Läs den hitintills oöverträffade ”Ljus över snö”.
4 kommentarer
Låter bra! Det brittiska förlaget gjorde ett spännande experiment med förhandsexemplarsutskicket: man skickade romanen utan att ange författaren och gjorde en tävling av det; gissa författaren vinn choklad, typ. Det var inte helt lätt faktiskt, men kul.
Annat helt-läsår-på-New-England-skola-tips: Tom Dolby –
Sixth Form. Läsvärd.
Hon är verkligen en mellanskiktsförfattare, som du säger. Tillräckligt bra för att man ska se fram emot och kasta sig över hennes nya böcker men inte så bra att de fastnar särskilt länge. Lite som Joshlyn Jackson på det sättet. Men likväl blir jag alldeles till mig när jag läser om Testimony! Vill läsa! Vill läsa nu!
Jan, intressant upplägg! Undrar om jag hade känt igen Shreves stil…?
Ylva: Precis så, ja. Jag ser alltid fram emot hennes böcker, men med undantag för Light on Snow brukar de inte stanna hos en särskilt länge. Men som litterär underhållningsförfattare (nej, det är ingen oxymoron – far from it!) är hon rätt svårslagen.
Efterdyningar har lämnat fler spår i mig än väldigt många andra böcker. Det är nu en vecka sen jag läste ut den och jag ryser fortfarande när jag pratar om den. Stilen, språket och karaktärerna – en fantastisk bok måste jag säga! Om ni inte redan läst den – gör det!