”The Almost Moon” – Alice Sebold

Alice Sebolds (obs! ljud!) nya roman, ”The Almost Moon”, börjar så här :

”When all is said and done, killing my mother came easily.”

Från början verkar det ”lätt” att förstå, mamman är dement. Svårt dement. Helens pappa är död sen länge, och mamman behöver hjälp hela tiden. Helen är ofta den hjälpen. Det måste ju vara det som fått henne att göra det här, eller? De 24 timmarna som följer efter att hon kvävt sin mor i första kapitlet och sen inser att hon på något vis måste ta hand om kroppen, är nutidsnavet. De hon möter och pratar med under denna tidsrymd är alla viktiga personer i hennes liv. Hennes väninna sen barndomen, ex-man, hennes egna barn, grannar till hennes föräldrar. Ett fiffigt sätt att väva ihop nutiden med dåtiden. Man får se hur Helen har levt och vad det har varit för problem med mamman. Jag ska inte avslöja och förstöra, men jag kan väl säga att dynamiken i familjen inte har varit den bästa. Demensen är bara toppen av isberget.

Jag läste och älskade Alice Sebolds ”The Lovely Bones” / ”Flickan från ovan”. Omedelbart. Den här nya är inte lika omedelbar. Det tog ett tag att komma in i den, och jag blev inte lika bländad och berörd som av ”The Lovely Bones”. However, jag gillar ”The Almost Moon”. Jag tycker Sebold är så bra på att bygga karaktärer. Alla blir egna och utvecklade, även bifigurer. Ingen nonchalans, alla har sin egen stil. En annan av hennes styrkor är ”det utfyllande”. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det? Beskrivningar, små utvikningar, förklaring av hur någon rör sig, det där. Man läser en sida och så är det ett stycke som får en att lägga ner boken och försvinna i associationer, småfnittra eller nicka. Allt det här viktiga extra. Man kan berätta rakt upp och ner om en sak, eller så kan man berätta lite mer fylligt om den. Alice Sebold gör det senare. Utan att ordbajsa, noga att påpeka det! Jag kan gärna hoppa över en sida om en solnedgång för det är ju bara yada yada. Det är inte yada yada som Sebold håller på med.

För att återknyta till ”The Lovely Bones”. Där var det en vinnande kombination av bra historia, karaktärer och sätt att framföra den. Instant love. I ”The Almost Moon” känner jag inte lika mycket för historien och karaktärerna, men jag känner för sättet att framföra den. Det är skönt, smart, roligt, sorgligt, starkt, fint att läsa Sebold. Jag gillar att vara i hennes historier.

Läs första kapitlet.